Efter en mycket lång resa igår från Zakopane via Kraków till Warszawa så är jag nu hemma hos familjen Baczyński på Gorczewskagatan. Det var fan inte kul att uppleva polskt trafikkaos i full magnitud och inte ha en blekaste aning om vad som är normalt.
Dagen började väldigt tidigt, eller ja, för de flesta – jag hade gått och lagt mig ganska tidigt, vid två, så när jag vaknade vid åtta så hade jag redan fått mina sex timmar av sömn, så jag stod mig ganska bra. Vi packade ihop alla våra grejor och sade adjö till de sista varpå vi – undertecknad, Richard, Finjo, Wendy med dotter (Holland) och Oleksandr (Ukraina) – började dra våra väskor mot stationen. Dra och dra, det var så mycket snö att jag i alla fall plogade mitt åbäke till väska framåt.
Tågstationen är ett mirakel av sovjetisk effektivitet – det finns inga teve-skärmar som visar när och var ett tåg går, det finns ingen att fråga och det står inte på tåget vart det skall gå. Man måste dessutom gå över spåren för att komma fram till rätt perrong (när man väl fått reda på detta) och sedan är kruxet att man också måste veta vilket spår vid perrongen som är det rätta. Menmen, efter mycket frågande på ryska av Oleks så fick vi tag i rätt vagn och allt, väskorna vräktes i en hög på golvet och vi satte oss på dem. Det fanns nämligen bara plats i cykelvagnen.
Efter en stund kommer en överlastad Ivo (Holland) och den holländska majoriteten är total. Vi börjar så småningom rulla och konduktören entrar scenen. Han pratar bara polska. Likaså gör alla i vagnen. Men det brydde sig ingen om, vi försökte i alla fall och han fick fram det han ville säga, d.v.s. “Ivo har köpt fel biljett och måste lösa en ny för det hutlösa priset av 21zł och barn över fem åker inte gratis”. Det löste sig. Under hela tiden satt Oleks och flinade, han fattade det mesta men ville inte avslöja sig, då det nog låg till vår fördel att förbli oförstådda.
Efter att ha rullat fem minuter stannade tåget tvärt och eftersom det inte finns några utropssystem på lokaltågen så fick vi till slut och efter mycket väntan ett personligt meddelande av konduktören på prima polska: “Boom!” Det var alltså något som var fel. Efter att Oleks smyglyssnat av det hela så kunde han sedan säga att det stod fem tåg på rad stilla framför oss och att vi måste zig-zaga genom det polska landskapet för att nå fram. Det var rätt segt, tur att man var flera om saken.
Till slut efter fem timmars resa nådde vi Kraków och vi gick alla åt olika håll – jag var den ende som faktiskt visste vad jag skulle göra, jag skulle ta mig till Warszawa för att komma hem till Goŝkas föräldrar, de andra skulle hem till Holland och vart tvungna att ställa sig i en hemsk kö. Min var mindre hemsk, men jag fick ingen platsbiljett till tåget. Det jobbiga var när jag sedan stod på stationen och inte kunde fatta ett ord av vad alla utrop sade. Folk började plötsligt springa åt ett och samma håll, varpå jag i panik försökte få tag på någon som kunde förklara för mig vad som stod på. En trevlig karl förklarade för mig att jag skulle ta det lugnt och vänta. Jag väntade i fyrtio minuter sedan kom det överlastade tåget.
Väl ombord parkerade jag mig i en korridor med min stora väska och hade det mycket stora turen att stöta på en engelsktalande mycket trevlig ung man, Piotr Bujnowski, som förklarade allt för mig och höll mig sällskap under turen. Det var fruktansvärt kallt under resan och tåget var lastat till tusen, men vi hade det rätt så trevligt ändå. Han var kameraoperatör och amatörfotograf så vi hade mycket att prata om. När vi sedan kom till Warszawa så var han snäll nog att visa mig vägen till spårvagnarna – de hade jag aldrig hittat annars. Goŝka satt fast i en bilkö från Zakopane så jag skull efter instruktioner ta mig till hennes föräldrahem på något sätt.
Jag lyckades faktiskt, jag var så in i helvete kall, men jag lyckades med en stor resväska ta mig från Centralstationen med spårvagn och vandring genom mörka gator ta mig fram. Jag kände mig väldigt stolt.
Kvällen spenderades med Goŝkas föräldrar Marek och Anna, väldigt trevliga. Marek pratar hjälplig engelska och Anna förstår det mesta, så vi pratade om resor, Polen, Sverige, mat och så drack vi massa vodka (och norsk akvavit!). Jag somnade gott med Goŝkas katt på täcket.
Nu är det måndag och vi ska ut på shopping och sight-seeing i stan innan jag vid åttatiden drar hem till Fäderneslandet igen. Jag rapporterar om sista dagen på JES senare.