Jag läser just nu den nyligen bortgångna Flora R. Levins bok Greek reflections on the nature of music (Cambridge University Press, 2009) som stått i min bokhylla sedan Stockholms universitetsbibliotek tog in den för mer än ett halvår sedan. Jag skrev både min kandidat och min magister om antik musik så ämnet är inte helt främmande för mig, vilket är till stor fördel. Boken är nämligen ganska tung – mycket matematik blandas med musikalisk terminologi i rasande fart. Väldigt lite utrymme ges till förklaringar och även om notapparaten är väldigt omfattande och tydlig (tar i stort sett upp halva boken, no kiddin’!) så krävs stora förkunskaper för att man ska förstå någonting alls.

Men satan vad den är spännande…!

I kapitel IV, Magnitudes and multitudes behandlar Levin den antike pythagoreiske filosofen Eukleides och dennes inställning till musiken och dess matematik. Redan tidigare i boken har författaren gjort klart att hon står på en annan grekisk filosofis sida, nämligen den som bär Aristoxenos namn. Denne var elev till Aristoteles och själv musiker – till skillnad till sina meningsmotståndare pythagoreerna som var strikt sett enbart matematiker – och producerade under sin livstid ett stort antal traktater om musik, harmoni och musiker vilka idag i stort sett är helt förlorade.

Eukleides tillhörde den pythagoreiska skolan som ansåg att musikens innersta väsen låg i matematiken: “musik är enbart klingande nummer, och nummer är ännu ej klingande musik”. Till skolans grundares, Pythagoras, största upptäckter var de matematiska förhållanden som styr harmoni och ton – dessa gäller än idag och hör till de första stora genombrotten inom akustiken. Därför var det självklart och sanning för Eukleides att en kvart har förhållandet 3:2 (0,666666…) till en oktav (1:1) och en kvint har 4:3 (0,75). Detta var också sanning för Aristoxenos, meningsskiljaktigheten dem emellan var dock att skillnaden dem emellan var en helton och att en kvart var uppbyggd av två heltoner och en halvton. Då detta inte stämmer enligt de matematiska beräkningarna så gjorde Aristoxenos sig till heretiker i pythagoreernas ögon. En helton (stor sekund) har nämligen förhållandet 9:8, vilket inte alls avspeglar skillnaden mellan 3:2 och 4:3. Subtraktionen går inte ihop, det blir för mycket.

Därmed blev Aristoxenos, eller Musikern som han kallades under antiken (precis som hans lärare Aristoteles kallades Filosofen) mål för en lång rad av attacker från denna grupp, en ståndpunkt som slutligen segrar: Aristoxenos finns i princip inte bevarad till eftervärlden men den pythagoreiska skolans stora författare, som Eukleides men även Ptolemaios (Geografen) överlevde Medeltiden till oss idag. Levin förklarar detta med att ingen av Aristoxenos meningsbröder (och -syster, Ptolemaïs från Kyrene som fortfarande inte har en wikipediasida…) ägde samma geni som Musikern själv. Aristoxenos såg matematiken som något sekundärt till det viktigaste av allt: örat och dess underbara förmåga att skilja på musikaliskt och omusikaliskt.

Det spelar därmed ingen roll, enligt honom, om det inte matematiskt sett är en helton mellan kvarten och kvinten – det spelar heller ingen roll om tolv kvinter staplade på varandra inte är lika med sju oktaver (det så kallade pythagoreiska kommat) – det viktiga och essentiella är enbart att det är sanning för örat.

“In short, hearing, like seeing, is not simply a passive process by which the ear duplicates meaningless sensations that it has no power to interpret. On the contrary, the great power of the ear, as all musicians know, is to construe forms out of the raw data given it.”
– Levin, Greek reflections on the nature of music, 136.

Med andra ord: “Hjärnan som signalfilter” (här, här och här).

Men, vem vann då?

Än idag så vet vi att, matematiskt sett, att en kvint inte består av två helnoter och en halvnot. Så är det helt enkelt inte. Men vad spelar det för roll? Fråga vilken pianist som helst hur många toner som utgör avståndet mellan D och G och hon kommer att svara “två och en halv”. Den tempererade skalan, så debatterad när den infördes, gör till musikalisk sanning det som pythagoreerna så skydde för 2300 år sedan.

Aristoxenos ler nog lite mot oss från andra sidan Styx.