Tag Olle

Es ist mein Geburtstag, ja!

Så fyller man kvartssekel – dies irae, dies illa – och av någon anledning så blir man grattad av många! Tack alla, även fast nästan samtliga är häcklande i tonen (“Gubbe!”) så värmer det. Ett speciellt stort tack till er som kom igår till Soldaten Švejk: Erik, Jessica, Pettler, Janko, Carl, Olle, pappa, Kerstin, mamma, gudfar och Viktor (i ordning efter hur ni satt, och inget annat).

Jag hade tänkt mig att köpa en fin ny gitarr till mig själv, lite för att jag stirrat på den i ett halvår men också för att jag tycker att min gamla är för stor (någon som vill köpa den för en tuss?). Det fick jag ju självklart inte göra, så nu är den helt finansierad av födelsedagspengar – vilket också värmer. Sällan man får så fina presenter.

Största omedelbara njutningen bland presenterna stod dock Olle för: lite för tidigt så fick jag igår kväll (i världens mest, inget tvivel, snyggaste presentförpackning: se bild) den helt fantastiska skivan The Trials of van Occupanther med Midlake. Fy fan, det är så bra. Det är så jävla bra.

Låten Roscoe, som inleder skivan, har hittills gått ett trettiotal gånger i iTunes – jag satsar på rekord – ni kan följa utvecklingen på min last.fm. Vi lyssnade självklart igenom skivan under gemensam musikalisk andakt igår kväll, improviserad stämsång till förinspelad musik måste vara det mest postdigitala som veckan uppbringat.

Bland de övriga presenterna märktes tre flaskor sprit från gudfar, Konstens regler av Pierre Bourdieu från Erik, en middag från Pettler, notlibro kaj ĉokolado de Paulína kaj Zuzana, en framtida bok från Viktor (den är beställd), 500 bagis på Adlibris från Kerstin och framtida rom från lillasyster Lisa. Jag hoppas att jag inte glömt någonting, det blir så svårt att minnas saker och ting nu på ålders höst…

Senare i kväll skall det ätas middag hos päronen, jag uppskattar verkligen mitt leverne. Det är fint.

Black Bonzo och lyckan

Så sitter man på ett av Universitetets kaféer igen – klockan är åtta prick, det är måndag och jag är faktiskt ganska pigg. Väldigt pigg, måste jag säga. Jag tog mig hemifrån, gick till Sveaplan genom ett folktomt Hagaparken och tog buss 40 sista biten. Det var mina 40 minuter promenad för dagen, jag känner mig ganska nöjd.

Lördagskvällen var en sådan där urladdning av glädje som man bara upplever några dagar på året, bra att januari fick innehålla en sådan dag. Black Bonzo spelade på The Cave i Sundbyberg, ett riktigt hål i väggen som visade sig vara en riktigt juste klubb. Jag och Olle träffades ju egentligen genom det bandet, eller snarare när vi diskuterade det på en fest i januari 2005, så under fem år har vi lyssnat på dem men aldrig fått gå på spelning.

Så det var då äntligen dags i lördags och vi drog med oss ett litet gäng: jag, Olle, Viktor, Teresia, Jonas, Aksel, Rex + två av Jonas övriga kompisar. Dörren till stället var låst av någon anledning, svar fick vi inte, men efter att ha pröjsat 120 pix så satte vi oss och drack öl som smakade illa av svartvinbär. Förklaring gavs inte, men vi fick var sin ny efter klagomål från den lätt generade Viktor.

Första bandet för kvällen var ett slags bluesband med sväng från Enköping – de spelade riktigt bra, hade bra musiker, trötta trummor men lite svårt med låtarna. En eloge dock, jag trodde att de skulle vara sådär, men det var verkligen övertygande. Lite senare dök Viktor W upp med sin tråkige och fattige kompis, så framför scenen var vi verkligen i majoritet när nästa band dök upp: Skellington. Huvva. Deras sista låt var en cover på KISS’ “Love Gun”. På svenska. “Stor kuk”.

Så slutligen. Upp på scen ett gäng grabbar från Skellefteå och festen gick igång. Det är sällan man känner sig som en fjortonårig mangatjej på Tokyo Hotel-spelning, men vaffan. Jag och Olle sjöng med i alla låtarna, skrek och jublade – enligt utsago gick mina mungipor från öra till öra – de spelade ju nästan alla favoriterna för i helvete: öppnar man med “Thorns upon a crown” så är det bara att dra in nätet och jag är i det.

Jag attackkramade bandet efteråt, vi köpte skivor (de vi inte hade) och fick dem signerade. Kvällen var hel. Halleluja!

Det finns ju en liten risk att jag kommer att lida av serotoninbrist i veckan.

NO HOMO

Nu har jag varit hemma i en vecka och jag är fortfarande förkyld. Det är bättre dock – har fått nöjet att äta hostmedicin (en smakupplevelse med minnen från barndomen) och dricka mycket starka mexikanska dekokter à la Manuel.

Just nu så sitter jag på tåget mot Köping (igen) för att pröva ut en ny gitarrist till bandet – vilken inte är någon annan är gamle trummisen Palle! Det ska bli både kul och intressant att höra detta, han har ju spelat gitarr ännu längre än vad han spelat trummor, så det kan nog bli bra.

Jag tänkte dedicera detta mycket homoerotiska inlägg till Olle – i dagarna har jag och Olle känt varandra i fem år och sedan första januari varit kombos i ett år. Han beklagar sig ibland över att jag inte nämner honom i mina inlägg, men det är för att han är en viktig del av min vardag. No homo. Det funkar så jävla bra att bo med den grabben, vi delar mycket men ger ändå varandra brett svängrum. No homo. Nu har även hans lillebror Viktor flyttat in i huset – vardagsrummet är uppdelat i två delar och den bortre änden mot fönstret är numera Casa dei Vittorio – så familjen Stjerne är i majoritet.

Idag är ju också skolterminens första dag – jag har varit och registrerat mig på de olika kurser jag ska läsa och det är riktigt härligt att se alla färska studenter på campus (80% kommer att hoppa av första veckan). Alla mina kurser slutar redan i mars (utom Latin på distans) vilket är bra då jag ska gräva i Grekland hela maj, så april kommer nog att bli en skön månad. Repa och kanske resa? Jag har i alla fall bestämt mig för att göra minst två extraresor under terminen; antingen åka med Maddälään till Griechenland, åka till London för att hälsa på Christian, Magnus, Saŝa och Paulína eller Warszawa (igen) för att hälsa på alla roliga polacker. Den sista ska helst inbegripa en övertalad mängd medlemmar ur LPG, annars så blir Łukasz besviken.

(Jag trodde att jag skulle kunna fly juridikstudenterna på universitetet genom att ta tåget till Köping, men ack! Nejnej, de sitter här också och “pluggar”. Vet ni hur man får en juriststudent att sluta plugga? Bind för munnen. Fy fan vad jag generaliserar, men jag tycker inte om den större gruppen av dem.)

På torsdag ska jag träffa My för första gången på ett halvår. Jag ser faktiskt verkligen fram emot det. Har man liksom i princip delat allt under fyra år och sedan inte ses på ett halvår så ställs massa saker upp och ner. Jag gillar henne verkligen fortfarande och det vore hemskt att inte ha någon kontakt med en sådan fin människa när man ändå inte är sura på varandra.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress