
Dick Williams: “You seem, um, very sure that everybody should make up their own mind about all things, specifically music.”
Ian Anderson: “Yeah, all things, specifically not the things that are bright and beautiful, yeah. Yeah, I just believe that everybody ought to do a conscious effort , I mean; we’re all here, doing whatever we’re doing, and we might as well get on with it, and uh, you know… Why, why risk the, err, why risk the sidetrack influences of, err, drugs, that are, err, proportionate to boredom, but everybody feels basically though a lack of… …sometimes so security, but more often because of, err… …I suppose just playing off lazy, when it comes down to it. I mean, we might as well get on with it, with making assessments and judgements and analyses of situations and music and arts of all kinds. Even if we don’t have the ability. We might just as well get on with trying, you know. There’s nothing much else to do. Yeah, we can all go around doin’ [V-sign] like this to everybody, but it doesn’t get you very far in the long run.”
(Intervju i australensisk teve 1972. Jethro Tull var kända för att, trots hur de betedde sig på scen, aldrig nyttja andra droger än fantastiskt mycket tobak. Detta gav dem smeknamnet “Jethro Dull” bland groupies.)
Jag funderar mycket över kreativitet och inspiration eftersom jag går igenom faser just nu av total avsaknad och massivt överflöd. Jag har egentligen aldrig haft problem att producera saker – faktum är att jag har svårt att i större mängder konsumera utan att själv lägga till någonting, att se en hel säsong av en amerikansk teveserie under en helg är därför helt omöjligt för mig – och perioder av inaktivitet är ofta just väldigt korta. Men, när det så svänger så mycket som det har gjort den senaste tiden så börjar jag fundera över vad det faktiskt är som styr – är det något inom mig eller något utom mig?
Någon (Isobel Hadley-Kamptz, sedan debatterad här och här) pratade om hjärnan som ett signalfilter och inte en signalkälla. Denna någon tycker att det är helt naturligt, medan andra inte håller med. Jag håller med – de enda egentliga signalerna är de som vi inte kan styra, naturkrafter o.s.v. Allt annat är reaktioner, reaktioner som skapar nya reaktioner i ständig kedja.
När jag måste skapa någonting så föredrar jag att stanna uppe väldigt sent på nätterna, ofta i sällskap med en kopp (eller tjugo) starkt grönt te, då jag upplever att mitt signalfilter – som är väldigt aktivt men väldigt finmaskigt – lättar på sitt våld och låter mig ge ett större urval. Det är inte alltid som jag faktiskt kan producera någonting av värde i detta tillstånd, jag är lite som Systembolagets varningskampanj mot alkohol, men det som ligger kvar där på skrivbordet följande dag går ofta att göra någonting av i mer nyktert tillstånd. Skulle jag bara “arbeta nykter” så skulle ingenting ligga kvar att bearbeta. Det behövs, så att säga, att man lättar på locket.
Sedan är jag sådan att det ofta tar mycket lång tid innan en idé som kommit till kan passas in i något sammanhang – bara vid ett fåtal tillfällen av extrem kreativitet har jag lyckats skapa, sammanfoga och sammanställa något musikaliskt i ett enda sammanhängande skeende. Det var magiskt.
Men, som herr Anderson förklarar så fint i intervjun ovan, ibland så måste man bara göra det. Sätta sig ner, ta ett djupt andetag och bara göra det. Det är trist, men det händer i alla fall någonting.