Hela bloggsverige verkar vara fullt upptagna med att diskutera den intressanta händelsen på Hornstulls tunnelbanestation, och det med rätta. När jag först hörde om det genom en liten tweet från hr Fleischer (alla verkar ha hört om det från honom, nyheten om hans unge är visst inte alls lika intressant) så var min första tanke: Fan, jag såg ju dem också för några veckor sedan just vid Hornstull. Det är intressant vilka det är som tror på Jesper Nilssons historia och vilka som inte tror på den.

Personligen så är jag uppväxt på blå linjen i Stockholm och har under hela mitt liv haft inställningen att det finns bra poliser som gör sitt jobb (oftast de som jobbar på den lokala polisstationen) och så finns det rötägg (de som har någon slags specialisering). Att det är något oerhört totalt fel med poliskåren idag anade jag, men förstod inte till fullo, långt innan Göteborgskravallerna – bylingen var inte så fint sedd i Råsundaskolan.

Den tanke jag kommer till när jag läser historien är att det är så lätt för polisen att tvinga någon att radera en bild från ett flashkort, men tänk om jag kommer med någon av alla mina analoga kameror och gör samma sak? Är det okej för dem då att slita upp bakstycket och helpajja alla bilder? Vad är den faktiska skillnaden? Varför känns det mer som att den digitala bilden är något mindre fysiskt än plastremsan med silveroxid?
Jag vet faktiskt inte, min hjärna säger att det inte är någon skillnad, men min mage säger att det är många och stora skillnader. Märkligt. Måste fundera på detta.

Man kanske ska skriva en post om de postdigitala aspekterna hos fotograferandet?