Just som jag öppnar fönstret om morgonen för att beskåda vädret får jag ett uppgivet SMS från min förra arbetsgivare Taxi Stockholm där de bönar och ber om att jag ska komma och hjälpa till med arbetet just denna morgon. Vad är det som händer, tänker jag? Att jag fortsätter att få SMS från min gamla arbetsgivare är ganska normalt, även om det gör mig galen.
I Stockholm har det kommit två decimeter snö och alla busstrafik är inställd. Hah!
Nå, men det är ju inte det jag tänkte skriva om.
Igår under dagen så fick vi en utmärkt visning runt en av Roms stora järnvägsstationer, Stazione Termini som ligger på Esquilinen cirka halvtimmens promenad från Svenska Institutet. Med promenad menar jag att vi faktiskt fick gå dit då de romerska tunnelbaneförarna strejkade. Då busschaufförerna antagligen tar tåget till jobbet så kom inte bussarna heller och vi fick gå.
Det var dock en bra promenad, vi fick se lite härlig neobrutalistisk fascistarkitektur på vägen upp för kullen och hamnade så småningom vid Diokletianus’ Termer vilka har gett namn åt stationen Termini. Fredrick visade oss på en mycket fragmentiserad bit av den Servianska Muren, Roms första stadsmur från trehundratalet f.v.t. som finns bevarad precis bredvid själva stationsbyggnaden.
Serviusmuren vid Stazione Termini.
Den nuvarande stationen, ritad till en början i fascistisk stil av Angiolo Mazzoni för att skapa en port till Rom dugande för den stora planerade världsutställningen 1942.
Mazzonis ursprungliga idé.
Kriget kom emellertid emellan och projektet blev aldrig klart, precis som världsutställningen, bara de bakåtsträvande flyglarna färdigställdes. Mer om dem nedan. Vi tog oss in i själva hallen där man under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal snabbt färdigställde stationen utifrån nya arkitekters idéer. Jag kunde inte ta någon bra bild då det framförliggande Piazzale dei Cinquecento var täckt av byggnadsställningar som gjorde att jag faktiskt inte såg någonting alls.
Intressant nog så ingick i föreskrifterna för byggnaden att Serviusmuren skulle vara en del av arkitekturen, den skulle så att säga harmonisera och inkorporera den antika lämningen, vilket också gjordes. Det vinnande förslaget hette till och med Servio Tullio prende il treno, “Servius Tullius tar tåget”; ganska kul namn ändå.
Flygplatsifieringen av det offentliga rummet är på frammarsch även i Italien och den ursprungliga arkitektoniska lösningen med ett stort sidofönster i ankomsthallen som synliggör en stor portion av muren är nu helt täckt av en gigantisk Nike-store i två våningar.
Servius Tullius’ mur på McDonald’s.
I bottenvåningen blir post-modernismen ännu mer tilltagande när man kan besöka stödmuren för aggern inuti en McDonald’srestaurang. Upplevelsen är ganska surrealistisk då placeringen gör att man utgår från att stenen är av gips eller papier maché, allt detta säger ganska mycket om vad presentation gör för objektet. Det finns en liten skylt på en av bitarna som berättar om muren, men den är i ankelhöjd (!) och fullkomligt omöjlig att se om man inte vet att den är där.
Som ovan nämnt så finns flyglarna bevarade av det ursprungliga fascistiska byggnadsprojektet. Stilen är strikt, brutalt neoklassisk och ganska tilltalande faktiskt. Klassiska ideal utan utsmyckning, bara der Ursatz kvar.
Interiören är också intressant med arkader och lyktstolpar under varje valv. Slaget tegel dominerar med travertin. Stiligt. Vi avslutade hela visningen med en kaffe i den groteskt underbara kaffebaren i arkadens slut. Där slutar också blogginlägget, jag fortsätter nästa inlägg efter besöket på Foro Italico, före detta Foro Mussolini.




