Efter det förra blogginläggets kommentar till Lisa Ehlins artikel i SvD har tankarna snurrat än mer kring analogfoto, den motsättning som verkar gälla mellan detta och den digitala motsvarigheten samt vilka värden som en analog kamera kan producera. Även om jag motsätter mig polariteten analog-digital när det gäller bilder (till och med förnekar den) så existerar en skillnad när det gäller det faktiska fotograferandet, även om denna mestadels befinner sig på andra sidan ögat från kameran sett.

När jag för första gången prövade en digital systemkamera (DSLR) i mitten på förra årtiondet så var det inte så mycket skillnad på denna och en lite mer avancerad analog sådan (SLR) – jag kunde se bilden direkt, det är en stor skillnad, men jag förstod direkt hur jag skulle sköta de lite mer “avancerade” inställningarna såsom slutartid, bländare, fokus o s v utifrån mina kunskaper från analogfotografering. Min egen digitalkamera, en Pentax K100D Super (som börjar bli gammal) är också ganska så lik t ex min fars analoga Minolta med autofokus från ca 2001.

Nu går ju utvecklingen snabbt framåt, och de nya proffskameror som jag fått peta på börjar bli mer och mer olika de gamla SLR-kamerorna. Funktioner blir mer och mer avancerade, framförallt så börjar brusreducering vid hög ISO blir så effektiv att ljusstarka objektiv inte behövs i samma grad som tidigare. Snart tror jag att man kommer att överge själva grundidén med (D)SLR – den uppfällbara spegeln – då live-view teknik kommer mer och mer, här finns batterikraft att spara in på (lite synd på en 73 år gammal sovjetisk idé).

Varför ska jag inte bara följa detta?

Förutom min OM-2;a som jag ärvt av min mor så är den absoluta favoritkameran min älskade ryska Zenit-E från ca 1970 som jag köpte på Tradera för en femtiolapp. Den är tung (1kg utan objektiv), den är klumpig, den är ful, den har m42-fattning, den har extern seleniumljusmätare, dess ISO-indikatör följer sovjetisk standard, standardobjektivet är otympligt, den är högljudd och alldeles, alldeles underbar…
Vad ser jag då i denna kompakta sovjetiska aluminiumklump som producerades i nästan tre och en halv miljon exemplar? Vad kan den göra som inte Viktor Wallströms pruttiga (och fantastiska) Nikon D700 kan göra?

Nå, förutom att det går att slå in spik med den (jag har inte prövat själv, men andra har) så har den inga direkt praktiska värden som inte totalt mosas av modern digitalteknik. Att arbeta med den tar tid – man kan inte ta snapshots, om man säger så – och dess stabbiga konstruktion gör att man måste veta hur man ska handskas med den för att inte något ska gå väldigt fel.

För att kunna förklara detta så tänker jag fritt citera den gamle dragspelskungen “Pepparn“. Denne lär enligt en gammal artikel i DN ha sagt att när man spelar treackordslåtar så måste man ha någonting att säga; det finns ingenting att gömma sig bakom – ljuger så syns det direkt, vilket förmodligen är anledningen till att vita män inte kan spela blues (enligt Ian Anderson).
Så är det lite med Zenit-E; det rör sig om en så fruktansvärt primitiv kamera att man måste ha total kontroll över hela processen för att det ska bli någonting. Den externa ljusmätaren (som bara ger medelvärdet i rummet, så man måste anpassa detta efter motivet), manuellfokus och bara fem slutartider (30-500/1sek) gör risken att misslyckas i svårare situationer mycket stor. Man måste hålla koll på allt.

Så där står man, naken inför ljusets lagar och regler med ett stycke uralsk gjuten metall i handen och har bara sig själv att förlita sig på. Fjärran är de japanska ingenjörer som sett till att min kompaktkamera kan känna igen ansikten, fjärran är LED-displayen som säger mig om bilden blev något att ha, fjärran är behändlighet och brådska. Kvar är bara jag och 36 möjliga exponeringar.

Men efter höftande ljusuppskattningar, måttande fokusering och ungefärlig beräkning av slutartider, efter framkallning och kopiering kommer bilderna. …och vilka bilder sen. Resultatet av denna intima samvaro med fotograferingskonsten innehåller så mycket hjärta och närvaro att svunna tiders inställning till fotot plötsligt blir oerhört tydlig.

Jag blir nästan religiös. Halleluja!

Kan man inte göra detta med digitalteknik då? Självklart, det tror jag verkligen. Hitta bara en ingenjör som är villig att konstruera en så skruttig DSLR som jag ovan beskrivit. Och kom ihåg: en display är fusk! Huvudsaken är att kameran är direkt dålig på gränsen till usel, skulle jag vilja säga.

Det är nämligen så att mycket av kamerans förmåga att generera värde består i dess förmåga att falera. Det finns chans till fel, inte bara risk. Att kameran på något sätt protesterar mitt under bästa Kodak Moment™ är till och med högst troligt. Ljusläckage, upphakad slutare, vad som helst kan hända. Min egen bebis har en förmåga att öppna bakstycket när den känner för det, vilket kan vara lite jobbigt ibland, men de snudd på glorialiknande ljusläck som finns på vissa bilder är makalösa. Det rör sig om helt andra värden än megapixel och optisk bildstabilisator.

Och det här här som jag skulle vilja avsluta med min poäng. Det intressanta i den till synes konfliktfulla relationen mellan analoga och digitala kameror ligger inte i tekniska specifikationer. Fotoentusiaster har en tendens att låsa sig vid dessa (undertecknad inkluderad) och diskussioner kommer därför sällan längre än till det faktum att nutidens digitala kameror är mer tekniskt avancerade än äldre analoga dylika. Vi måste söka andra värden, andra anledningar till att använda denna långsamhetens teknologi.

I fotosidan flickrs grupp för Zenitentusiaster finns till dags dato över tjugo tusen bilder upplagda. Om man tittar på dem alla och vilka det är som får flest uppskattande kommentarer så är det tydligt att ett fotos tekniska kvalitet inte är det som verkar gillas av betraktarna. Andra värden eftersöks, andra aspekter av fotokonsten.

Jag tror att vi måste lyfta blicken från displayen och blicka upp mot uråldriga koncept som komposition, närvaro och affektion för att förstå varför en solid bit aluminium från Minsk kan fälla den digitale Goliat. Det intressanta ligger ju som sagt inte i huruvida bilden är tagen med en digitalkamera eller inte; det viktiga är urvalet, både efter och under själva fotograferandet.