Tag Esperanto

God morgon, troll

Jag har precis förklarat för en i personalen på Sodom att jag hunnit lugna ner mig lite efter valresultatet i söndags varpå hon skarpt sade åt mig att genast bli fly förbannad igen. Hon har väl rätt, antar jag, men jag känner mig ganska så paralyserad när jag är arg. Jag snackar mest.

Min arbetskamrat David var helt vansinnig igår – men han gjorde en bra analys av läget. Han sade sig inte vara upprörd över att “några svenskar missnöjesröstat på SD” utan att valresultatet speglar hur många rasister och nazister som döljer sig i det svenska samhället. Han har verkligen rätt.

I övrigt så hade jag en intressant upplevelse igår när jag chattade på den största IRC-kanalen på Esperanto och en australensisk esperantist börjar uttala sig om Sverige, om muslimer i Sverige och om muslimer generellt. Han tyckte att man inte ska låta muslimer invandra till något land då de är onda, typ. Spelar ingen roll vilken “ras” de tillhör, påstod han (eftersom han inte ville kalla sig rasist, men väl tyckte att araberna utgjorde huvudproblemet), men de “står för mer än dubbelt så många brott som svenskar begår” och de bör därför avvisas vid gränsen om de hävdar sig vara muslimer.

Hur kan man vara esperantist och tycka så? Hur resonerar den arme karln i skallen och hur vågar han uttala sig så om Sverige eller araber när han aldrig har besökt vare sig Sverige eller något arabland?
Det måste vara så att han inte tänker, eller är outbildad. Helst båda.

Visa mig lite siffror.

Några dagar i Cambridge

Sedan i torsdags har jag varit i den ganska pruttiga staden Cambridge – jag hittade billiga biljetter med Ryan Air från Västerås “Stockholm” Airport och bestämde mig för att åka över och besöka Paulínka och kanske också Christian (i morgon, om jag inte är för bakis).

Att komma ombord på flyget i Västerås var inget problem, det var bara att gå igenom kontrollen – jag ser tillräckligt arisk ut för att inga frågor skulle ställas – men när jag kom till Stanstead så fick jag först stå i en lång lång kö för att sedan bli utskälld för att mitt pass hade en spricka. Huvva. Måste skaffa ett nytt så fort jag kommer hem. Dÿrt. Bussarna från flygplatsen skulle gå typ jämt enligt Paulínka, men eftersom kön tog en timme att ta sig igenom så hann jag precis med sista till Cambridge. Det var ganska dyrt, £11, och ingen visste huruvida bussen faktiskt stannade i Cambridge eller inte. Majoriteten av de som var ombord skulle dit, men på bussen stod det bara “Norwich” och på tabellen en massa byar som alla slutade på “-by”, “-ton” eller “-thorp”.
Men det visade sig att bussen faktiskt bara stannade i Cambridge, så jag hoppade av mitt i natten på stationen och undrade var sjutton jag hade hamnat. Paulínka, som är väldigt kort, syntes inte till heller så det var först efter lite telefonerande som vi kunde hitta varandra.

Hemma hos henne på Christ’s College så blev jag bjuden på “väldigt slovakisk mat” som var misstänkt likt rårakor. Klockan var tolv lokal tid, så efter lite snack med Paulínka och hennes något märkliga granne så sov man ganska gott.

Nästa dag skulle vara essädagen – både jag och P hade var sin essä att skriva – vi skrev en del, jag blev nästan klar fort (min var inte så svår) men Ps tog en jäkla tid: de ställer visst höga krav på studenterna här. Självklart så dyker dock hinder upp, denna gång i form utav ett erbjudande från Ps granne om att ta en roddtur i floden som flyter kring staden. Vi tänkte inte vara ute längre än en timme, men det blev nästan två eftersom det visade sig vara väldigt svårt att ta sig motströms tillbaka till kajen. Längs hela strandkanten satt det skyltar som sade oss Strictly no mooring och Private, no mooring, please – så man kan tänka sig att det är många som gett upp på vägen tillbaka. Livet som gondoljär kan inte vara så givande.

När vi sedan kom tillbaka så lyckades jag skriva klart, dock inte Paulínka som slet på i total ångest – vi gick och handlade och jag gjorde chili con carne åt henne medan hon satt och skrev essä samtidigt som TEJOs styrelsemöte pågick över skype. Efter lite titt på film så gick vi och lade oss.

Idag så träffade vi Tim och Edmund som är två lokala trevliga esperantister – Edmund har en kanske sexårig dotter som pratar esperanto. Det är alltid roligt att se en sexårig tjej springa omkring ropandes “Mi estas elfo, elfo, elfo!” Cool farsa det där.
Sedan blev det lite mer sight seeing i staden som verkligen inte är stor, men väldigt tätt bebyggd innanför vallgravarna. Fy fan vad jag är glad att jag inte pluggar här. Allting är så medeltida, byggnaderna, skolsystemet, allt. Paulínka måste skaffa intyg om hon vill lämna staden, måste berätta för sina tutors hur hon mår (hon sitter just nu och fyller i en sådan blankett som hon får varje vecka), man får inte besöka andra Colleges hur som helst, de måste gå i kyrkan då och då, o s v. Jag skulle inte klara av det. Dessutom så är hela miljön så satans överklassig och borgelig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men alla verkar älska det. Jag är nog inte britt helt enkelt. Tack Jesus.

Edmund verkar vara en ganska driven översättare, han gav mig en kopia av hans översättning av “Huset Ushers fall” av Poe – ska ta och läsa den snart, tänker jag. Han har också översatt Nalle Puh till esperanto för sin dotter, den går inte att trycka då Disney inte tänker släppa på några rättigheter för allt i världen.

Lite senare på dagen så fick jag träffa Paulínkas närmaste vän här i trakten, Lenka, som också är slovak. De berättade för mig över en kaffe om de mysiga påsktraditionerna som man har i Slovakien:

Varje påsk så går pojkarna mellan husen och hälsar på flickorna i trakten. De bär med sig knippen av vide som de piskar flickorna med, speciellt de vackra, för att sedan hälla vatten över dem eller i bland till och med kasta dem i ån. Därpå ska flickorna ge dem chokladägg och pengar. Gärna ska flickorna vara glada för att de blivit spöade och nedblöta också.

Jag kan fan inte tro på detta, hur kan det vara sant? Reagerar ingen på detta? De själva tyckte att det inte var så farligt, men att det kan vara lite jobbigt om pojkarna är väldigt fulla. Lite jobbigt. Jag tycker att det låter som veritabel misshandel, faktiskt. Förnedring, på det.

Brittiskt kaffe är för övrigt så dåligt som jag tänkte mig, trots att detta är en stad som har nog mindre mängd britter per capita än andra. Teet är dock fantastiskt bra, det gläder mig.

I kväll ska vi gå på vodkafest – temat är “Baltic Sea Vodka”, så jag kommer nog att känna mig tämligen välkommen! Så länge jag slipper dricka Absolut så kommer jag att vara nöjd och glad.

"Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?" (uppdaterad)

Jag sitter på härliga Mercedes’ Café Cinema på Södermannagatan och kan bara inte låta bli att reagera. Bredvid mig har under den senaste halvtimmen suttit två stycken “reportrar” och pratat jobb. Till en börja med, vad är en reporter? Är det ett yrke? Jag hade för mig att det var något man kallade journalister som blev utsända att, just det, rapportera från olika platser – att det mer var en roll som någon tog på sig eller fick tilldelad sig i samband med en journalistisk situation.

Min älskling, Hellquists etymologiska ordbok, kan berätta att ordet dyker upp i svenskan 1885 i den sammanslagna formen tidningsreporter. Ordet kommer självklart via franskan från latinet och har innebörden “någon som bär på något” – samma innebörd som esperantos porti (att bära) och portanto (någon som bär något) men även raporti (rapportera) och reportero (reporter).

Dessa två personer, en yngre och en lite äldre kvinna, sitter dock och kallar sig just för “reportrar”. Tydligen så jobbar en av dem för en högt uppsatt teve-personlighet, som visst är en hård men rättvis chef, och vantrivs lite på sitt jobb för att hon “bara har 32 000 kronor i månaden” och på grund utav att de inte har kollektivavtal måste ha individuella lönesamtal.

Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?
–Den nämnda “reportern”.

…utbrister hon medan hon surplar i sig sin dubbla espresso. Facket borde tydligen ta hand om detta. Upprörande. Journalistförbundet är tydligen helt maktlöst i att hjälpa henne att öka lönen “till minst 36 000″. “Till en början med”, ja.

Jag jobbar på taxi. En effekt av detta arbete är att min klassmedvetenhet och -uppmärksamhet har ökat radikalt – jag ser, eller snarare hör, vilka enorma klyftor vi har i vårt samhälle. Med detta menar jag inte bara ekonomiskt, jag menar även socialt. Vilka personer umgås med vilka, o s v. Men det som framförallt äcklar mig och göder mitt klasshat, det är föraktet.

Föraktet nedåt.

Det medvetna föraktet, det som får människor att rynka på näsan åt fysiskt arbete. Det omedvetna föraktet, det som får en som beställer taxi att förvänta sig och kräva att jag är dennes tjänare och inte någon de köper en tjänst av. Det indirekta föraktet, det som får en “reporter” att klaga över sin lön på 32 000 kronor.

Mientras tanto, por los abismos
azucarados de los puertos,
caían indios sepultados
en el vapor de la mañana:
un cuerpo rueda, una cosa
sin nombre, un número caído,
un racimo de fruta muerta
derramada en el pudridero.

– Pablo Neruda, ‘La United Fruit Co.’ ur Canto General.

UPPDATERING:

Som Per Aarne skrev i sin kommentar till inlägget så har jag nog överreagerat när det gäller definitionen reporter (jag rekommenderar att ni läser vad han skrev). Min insikt i det journalistiska arbetet kanske inte är tillfredsställande, måste jag erkänna, varför jag tackar Per Aarne för det han skrev. Vi lär oss alla.
Huvudpoängen med inlägget var just personens anspråk på högre lön än en för mig rent fantasiartad för en åttiotalist.

Översättningsarbete

Sedan ett par månader har jag slitit hårt med ett lite speciellt projekt – jag översätter förra årets “enda radikala trycksak”, nämligen Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet (kopimifest hela natten lång!) till esperanto. Under en makalös middag på en bakgata i Olympia förra året så uttryckte min föreläsare Anton seriösa dubier huruvida det skulle kunna gå att uttrycka allting på detta språk, vilket jag självklart sade emot. Anton köpte inte helt och hållet detta. Men detta ledde till att jag själv tänkte att jag måste pröva att översätta något riktigt nytt och fräscht, någonting som faktiskt betyder någonting i nuet, från svenska till esperanto. Mycket som en övning, men också för att se hur översättningsarbete faktiskt går till.

Förutom att ha skrivit en mycket intressant bok så har Fleischer också ett mycket intressant språk. Direkta objekt saknas nästan helt om man tittar i hela texten, intransitiva verb är snudd på helt förhärskande – för att kunna göra detta så utnyttjar han svenskans ordföljd till max och till punkt och pricka korrekt. Trots att detta sätt att uttrycka sig är förhärskande så finns inga syntaxfel eller svårtydbarheter som annars lätt hade kunnat dyka upp. Självklart sätter detta press på mig.

Ibland kan dock intressanta problem dyka upp:

“Ljudkonstnärer som lyckas bryta isoleringen bör kunna finna sig till rätta i samtidskonstens värld, sedan den slutat ge förtur till det visuella.”
Det postdigitala manifestet, kapitel 27.

Ja, hur ska man översätta detta? Vad betyder det till en börja med? Satsdelar, någon?
Mitt försök blev något i stil med “Ljudkonstnärer som lyckas fly från isoleringen skulle kunna göra sig hemmastadda i nutidskonstens värld, detta efter att denna slutat prioritera det visuella.” Eller nåt. Jag är öppen för förslag.

Sedan har vi detta med underrubriken. Boken heter Det postdigitala manifestet: hur musik äger rum, vilket är en fantastisk bra och kongruent titel, men hur översätter man uttrycket “äga rum”? Ja, visst kan man översätta det utifrån vad det betyder, men Fleischer kör stenhårt genom hela boken med att även använda det utifrån dess bokstavliga mening. Musik äger rum, liksom. Ett rum, en plats, whatever. “Det rör sig ytterst om ett våld” (jag älskar att han använder ordet “våld” på rätt sätt!) förklarar han.
Nu har ju jag så sagolik tur att L. L. Zamenhof använde sig av ett sådant uttryck i sin översättning av Hamlet, vilket gör att det är kanoniskt och därmed får användas – därmed La postcifereca manifesto: kiel muziko havas lokon. Prisa Jesus.
Detta gör ju inte att alla utländska esperantister kommer att fatta detta utan att slå i ordbok, men jag har ryggen fri. Däremot är jag mycket intresserad av hur andra översättare (boken översätts också i detta nu till finska och engelska) kommer att lösa detta. Uttrycket verkar inte ens existera i danska eller norska. De holländare jag pratat med fattar inget alls. Vaddå “äga rum”? Engelskans take place är ju ganska nära, men ändå. “Ta plats” är något annat, mer SL-betonat.

Det roliga att sådana problem fortsätter.
Första kapitlet består av en enda kort mening:

Det är dags att tänka på refrängen.
Det postdigitala manifestet, kapitel 1.

Okej. Okej. Det börjar bra. Hur ska man få fram innehållet i detta då? Boken handlar om musik, så vi kan inte släppa metaforen. Det rör sig dessutom om ett mycket välanvänt uttryck i svenskan, så det vore bra om man kunde få med dess betydelse. Om du tycker att det inte alls är svårt att översätta det, säg då It’s time to think about the chorus till en anglofon och se vilket resultat du får.

Ett annat problem, mycket relaterat till min egen forskning, är uttrycken “rum” och “plats” med släktingar. I svenska så vill man av någon helt outgrundlig anledning helst inte använda ordet “utrymme” som översättning av engelskans space. Detta antagligen då ordet verkar ha någon slags koppling till mindre begränsade rum och inte till större platser osv. Roten är ju densamma som för “rymd”, ur vilken man med inledande majuskel kan urvinna det största som man över huvud taget inte kan föreställa sig (På danska heter detta för övrigt Rummet, vilket säger en del. “Rum” generellt heter “værelse”.).

Hellquists etymologiska ordbok definierar ordet som en substantivisering av ett förmodat indoeuropeiskt *ravah- med grundbetydelserna “vidd”, “djup”, “öppenhet”. Efterledet -rum i flertalet svenska ortnamn kommer också från detta och innebär ett större öppet område. Ordet “rymd” är först belagt i svenskan 1638 hos Stiernhielm och är antagligen en nybildning ur orden “rum” och “rymma”, båda från samma rot.
När Flesicher använder ordet “rum” så tolkar jag detta som att han talar om något mer generellt än “slutna rum med väggar, golv och tak” – detta gör att jag inte kan använda ordet ĉambro (i sig, via franskan, från latinets camera – “litet valv” ur en indoeuropeisk rot *kap- med betydelsen “att täcka över” och därmed släkt med vårt ord “hamn”) utan begagnar i stället uteslutande spaco, vars betydelse är mycket snarlik engelskans space, och loko, “plats”. Det senare är härlett ur latinets locālis vilket gett oss uttryck såsom “lokalitet”, “lokal” osv.

Hur jag än dock gör så blir en notapparat mer och mer nödvändig – denna tillsammans med Fleischers egna, som han så försynt kallar “länklista”. En god vän som hjälper mig med arbetet konstaterade att min översättning verkligen inte är något för den normale esperantisten, men det har aldrig varit min intention. Min intention är dock numera att få den publicerad – en annan god vän konstaterade att denna bok så mycket skiljer sig ifrån vad som vanligtvis publiceras på esperanto att i alla fall några utgivare borde vara intresserade.
De tyska piratpartister jag träffade i Polen var ju i alla fall intresserade, en av dem pratade till och med om att använda den som hjälpmedel vid en översättning till tyska. Det vore ju najs.

Hur långt jag har kommit? Jo, det är väl kanske fem-sex sidor kvar. Sedan så skall allting kontrolläsas, hår ska klyvas och meningskonstruktioner skall dissas. Men vi är nära. Dessutom så har Rasmus lovat att skriva förord.

Ŝerloko Holmso

Ja, sedan ett par dagar är jag hemma igen från resan i Polen. Jag vet inte än om jag fullt anpassat mig till verkligheten än – det var verkligen något stort som jag upplevde där nere. Verkligen svårt att beskriva, men jag kan ju ta upp några punkter:

  • Internationell stämning. Ja, det kanske är en kliché, men vad fan, vad ska jag säga? Aldrig tänkte jag ens tanken “Personen framför mig är från Tjeckien, Polen, Israel eller Irland”. Klart man var medveten om det, men det var så oväsentligt. Så löjligt. Sååå 1900-talet.
  • Språklig helhet. Bland de cirka två hundra deltagarna som var med i Zakopane så pratade större delen esperanto hela tiden, vilket många här uppe inte verkar förstå. Vi pratade om allt på esperanto – beställde öl på esperanto, grät på esperanto, skämtade, hånade, skämdes och trivdes. Jag beskrev mina känslor efter sommarens uppbrott med My för en slovak, jag fick höra hur denne känner i sitt förhållande, fick råd om livet, gav råd om livet, blev inbjuden hem till folk som jag bara träffat en gång – och jag kände att allting var så på riktigt.
  • Drömmar. Ja, nu har jag drömt på esperanto. Hur knasigt är inte det?

Jag kanske låter lite väl propagandant, men jag måste säga att jag nu förstår varför folk kan bli fanatiska när det gäller det här. Verkligen.

Nu när jag är här hemma igen så har jag tagit det mest lugnt, jag drog på mig en förkylning i Warszawa och lyckades bara delvis slå ihjäl den när jag kom hem medelst vitlök. Igår var rösten nästan helt bra när jag dumt nog bestämde mig för att skrika och sjunga i band. Nu i kväll när jag träffade Teenah och Teresia för att fika så skrattade de bara ut mig för att jag hade så annorlunda röst. Fina vänner det där.
Vi gick sedan för att se Sherlock Holmes på bio – jag som är lite av ett fan av böckerna måste säga att det faktiskt var en underhållande film, full av referenser till novellerna och deras karaktärer. Musiken var av Hans Zimmer, något som jag gissade första två takterna… Karln skulle behöva bredda sitt musikaliska sound.

Ja, visst fan. Jag håller ju på med en översättning av Rasmus Fleischers bok “Det postdigitala manifestet”, och han har lovat att skriva ett förord till den första esperantistiska utgåvan. Han lät riktigt på faktiskt, jämförde det med när Marx fick skriva “Andra förordet till den polska utgåvan” av Det kommunistiska manifestet (Vilket, märkligt nog, är vad Christian Odelmalm ska läsa efter att han plöjt igenom nämnda bok. Lite tråkigt att han måste få reda på det så här bara.). Kul! Under JES pratade jag med en tysk piratpartist, Clemens, som var väldigt intresserad av att hjälpa till, så vid sidan av Denizo och Einar som redan lovat att stå mig bi vid översättningen så har jag alltså tre länder representerade förutom Sverige. Det känns tryggt.

Polen lider mot sitt slut – i Warszawa

Efter en mycket lång resa igår från Zakopane via Kraków till Warszawa så är jag nu hemma hos familjen Baczyński på Gorczewskagatan. Det var fan inte kul att uppleva polskt trafikkaos i full magnitud och inte ha en blekaste aning om vad som är normalt.

Dagen började väldigt tidigt, eller ja, för de flesta – jag hade gått och lagt mig ganska tidigt, vid två, så när jag vaknade vid åtta så hade jag redan fått mina sex timmar av sömn, så jag stod mig ganska bra. Vi packade ihop alla våra grejor och sade adjö till de sista varpå vi – undertecknad, Richard, Finjo, Wendy med dotter (Holland) och Oleksandr (Ukraina) – började dra våra väskor mot stationen. Dra och dra, det var så mycket snö att jag i alla fall plogade mitt åbäke till väska framåt.

Tågstationen är ett mirakel av sovjetisk effektivitet – det finns inga teve-skärmar som visar när och var ett tåg går, det finns ingen att fråga och det står inte på tåget vart det skall gå. Man måste dessutom gå över spåren för att komma fram till rätt perrong (när man väl fått reda på detta) och sedan är kruxet att man också måste veta vilket spår vid perrongen som är det rätta. Menmen, efter mycket frågande på ryska av Oleks så fick vi tag i rätt vagn och allt, väskorna vräktes i en hög på golvet och vi satte oss på dem. Det fanns nämligen bara plats i cykelvagnen.

Efter en stund kommer en överlastad Ivo (Holland) och den holländska majoriteten är total. Vi börjar så småningom rulla och konduktören entrar scenen. Han pratar bara polska. Likaså gör alla i vagnen. Men det brydde sig ingen om, vi försökte i alla fall och han fick fram det han ville säga, d.v.s. “Ivo har köpt fel biljett och måste lösa en ny för det hutlösa priset av 21zł och barn över fem åker inte gratis”. Det löste sig. Under hela tiden satt Oleks och flinade, han fattade det mesta men ville inte avslöja sig, då det nog låg till vår fördel att förbli oförstådda.

Efter att ha rullat fem minuter stannade tåget tvärt och eftersom det inte finns några utropssystem på lokaltågen så fick vi till slut och efter mycket väntan ett personligt meddelande av konduktören på prima polska: “Boom!” Det var alltså något som var fel. Efter att Oleks smyglyssnat av det hela så kunde han sedan säga att det stod fem tåg på rad stilla framför oss och att vi måste zig-zaga genom det polska landskapet för att nå fram. Det var rätt segt, tur att man var flera om saken.

Till slut efter fem timmars resa nådde vi Kraków och vi gick alla åt olika håll – jag var den ende som faktiskt visste vad jag skulle göra, jag skulle ta mig till Warszawa för att komma hem till Goŝkas föräldrar, de andra skulle hem till Holland och vart tvungna att ställa sig i en hemsk kö. Min var mindre hemsk, men jag fick ingen platsbiljett till tåget. Det jobbiga var när jag sedan stod på stationen och inte kunde fatta ett ord av vad alla utrop sade. Folk började plötsligt springa åt ett och samma håll, varpå jag i panik försökte få tag på någon som kunde förklara för mig vad som stod på. En trevlig karl förklarade för mig att jag skulle ta det lugnt och vänta. Jag väntade i fyrtio minuter sedan kom det överlastade tåget.

Väl ombord parkerade jag mig i en korridor med min stora väska och hade det mycket stora turen att stöta på en engelsktalande mycket trevlig ung man, Piotr Bujnowski, som förklarade allt för mig och höll mig sällskap under turen. Det var fruktansvärt kallt under resan och tåget var lastat till tusen, men vi hade det rätt så trevligt ändå. Han var kameraoperatör och amatörfotograf så vi hade mycket att prata om. När vi sedan kom till Warszawa så var han snäll nog att visa mig vägen till spårvagnarna – de hade jag aldrig hittat annars. Goŝka satt fast i en bilkö från Zakopane så jag skull efter instruktioner ta mig till hennes föräldrahem på något sätt.

Jag lyckades faktiskt, jag var så in i helvete kall, men jag lyckades med en stor resväska ta mig från Centralstationen med spårvagn och vandring genom mörka gator ta mig fram. Jag kände mig väldigt stolt.

Kvällen spenderades med Goŝkas föräldrar Marek och Anna, väldigt trevliga. Marek pratar hjälplig engelska och Anna förstår det mesta, så vi pratade om resor, Polen, Sverige, mat och så drack vi massa vodka (och norsk akvavit!). Jag somnade gott med Goŝkas katt på täcket.

Nu är det måndag och vi ska ut på shopping och sight-seeing i stan innan jag vid åttatiden drar hem till Fäderneslandet igen. Jag rapporterar om sista dagen på JES senare.

Robin är i Polen och börjar bli lite sliten

Ja, jag är lite sliten så här om morgonen – karaoke till klockan fem på morgonen är ju inte direkt det jag brukar sysselsätta mig med, inte ens i Esperantoland. Gick och lade mig vid fem och gick upp klockan tio i elva, det blir nog en liten lur på eftermiddagen. Det är ju trots allt sista heldagen här, många har börjat åka hem – men det är en hel del roliga konserter kvar som jag inte vill missa.

Jag måste erkänna att jag inte sov så mycket igår heller, jag gick upp och lekte Florence Nightingale med de bakfulla tyskarna och delade ut Resorb till de arma stackarna (jag tog en själv, men bara en). Goŝka ville sedan gå på promenad i det vackra (…) vädret så vid drog med ett gäng ut på stan. Om staden är väldigt vacker i snö så är den horribelt ful i regn, men trots att det var blött och jävligt och alla butiker var stängda p.g.a. övernitisk katolicism så var det verkligen packat på gatorna.

Nu börjar danskarna (alltså inte jag) i datorsalen att skråla Leonard Cohen på danska. Wow.

Eftermiddagen spenderades sedan med två ryssar och tillsammans sjöng vi Vladimir Vysotskij och Cornelis Vreeswijk alldeles för högt (vi blev till slut bortkörda från korridoren).

Framåt kvällen började man förbereda någon slags parodi på “Britain’s got talent” på den stora scenen – arrangemanget i sig var helt outhärdligt med allt från dryckesvisor från Bayern till polsk operasång. Att Finjo till slut vann säger allt! Jag flydde till baren (en sådan klyscha!) och satt och beklagade mig tillsammans med vår kära generalsekreterare och numera min storasyster Paulinka från Slovakien/Cambridge. Eftersom vi kunde tillsammans konstatera att vi mer gillar konstruktiva lekar och spel så arrangerade vi direkt charader i baren, stor succé.

Under middagsätandet så kom jag i tal med Irek, den store polacken med basrösten som driver större delen av Varsovia Vento, världens mest progressiva esperantoklubb. Han såg genast till att värva mig som journalist för deras podcastsändningar, vilken innebar att jag fick följa med upp på hans kontor och dricka stora mängder vodka (jag tror att han testade mig) och Čai samtidigt som han demonsterade hur man spelar in ljud med hans diktafoner. Hans filosofi kring vad vi håller på med är mycket sund och man förstår att många från det äldre gardet inte gillar honom. Sen mera vodka.

Lite mer vodka. Därpå följde mitt första jobb som journalist, assistent vid intervjun av Gijom, den lille pianospelande fransosen. Sen mer vodka.

Det blev ganska mycket vodka.

Senare så blev det kareoke och det är då som det mest missplacerade händer – jag och Oleksandr från Ukraina sjunger Staten och Kapitalet och sedan som final sjunger jag och Carina… …Carola. Huvva. Jag skyller på vodkan.

I morgon drar vi vidare till Warszawa där jag sover över hos Goŝka innan flyget går den fjärde på kvällen till Arlanda. Saknar er därhemma.

Gott nytt år från Polen!

Så är det gamla året slut och det nya året här. Vilken jävla fest det var igår då – helt knasigt. Jag hade så kul, måste vara bästa nyårsfesten någonsin.

Det var rätt mycket folk måste jag säga, idrottshallen som vi tog gruppfotot i räckte knappt till för alla människor, jag ska leta reda på Ivos bild senare. Jag hade på mig finkläder för en gångs skull, ganska varmt med väst och kavaj men vad fan.

Senare hade jag en lång diskussion med en medlem i det tyska piratpartiet som berättade mycket om hur och vad de gör därnere. De är sjukt många verkar det som, kanske inte procentuellt, men Tyskland är ju ganska stort. Han lovade att hjälpa mig med översättandet av Rasmus Fleischers bok, det är bra, jag behöver hjälp från främmande länder.

Fuldansa (“Dancaĉi”!) är så jävla kul i stora grupper. Det var ingen konsert på kvällen men en massa esperantomusik spelades av DĴ-j Leo och Kunar så det märktes inte.

De förbannat trevliga slovakerna är farliga att ha att göra med, de bjussar på Čai (82%) och en massa andra alldeles för goda och alldeles för starka saker – de blir så roliga när de är på dyken också. Säger man fortfarande “på dyken”? Jag har skitsvårt att uttrycka mig just nu, hela svenska språket känns felaktigt och klumpigt. Jag är i en annan värld.

Hela kvällen avslutades vid femtiden då jag på väg till sovsalen passerar “La gufujo” (uggleholken) som ett slags tyst kafé för de som inte orkar dansa längre. Där pågick improviserad konsert med ännu fler slovaker som just höll på att sjunga en av mitt bands (La Perdita Generacio) låtar, så jag fastnade där och sjöng en jävla massa låtar som jag knappt kan för den lidande publiken. Nu på morgonen kom Irek (som sköter Varsovia Ventos sändningar) och sade att han ska intervjua mig och att jag ska sjunga in något som de kan ha med, jag har visst inget val. Fy fan vad han är rolig den karl’n, världens lägsta basröst har han också.

Apropå La Perdita Generacio – folk här har verkligen en emotionell relation till våra låtar, nu i morse satt jag och lyssnade på en ungrare som berättade att hon inte kan lyssna på kärlekssånger längre efter att ha hört vår. Det är ju en ganska bra recension, eller hur? Jag saknar er alla här nere, men vissa människor önskar jag speciellt att de vore här – det är helt enkelt inte helt komplett utan er. Nästa år drar jag med er i en säck.

Nu ska vi på exkursion med Irek upp i bergen – jag undrar hur många det är som faktiskt vaknat.

Gott nytt år, feliĉan novjariĝon!

Robin är fortfarande i Polen och har det ganska bra

(Det här inlägget skrev jag igår, men nätet var nere så jag lägger upp det dagen efter.)

Årets sista dag och jag är fortfarande i Polen. Vi firar tolvslaget för varje tidszon som har en representant närvarande – Nya Zeeland fick börja vid ett-tiden och killen från Alaska får väl sluta det hela i morgon bitti om någon är vaken.

Jag skrev i förra blogginlägget att jag skulle göra ett språktest – Lingva Ekzameno C1, klarar man det så får man ett internationellt gångbart diplom som visar din språkliga förmåga. Jag förberedde mig under större delen av dagen och jag måste säga att jag nog klarade det ganska bra. Det var ingenting som jag kände mig osäker på och trots att svårighetsnivån var den högsta så var väl det inte så svårt att lösa uppgifterna. Efteråt var jag dock extremt trött, jag satt i två timmar och skrev (man hade totalt fyra timmar) och efteråt var jag verkligen helt slut i skallen eftersom jag koncentrerat mig så. Jag firade med en eftermiddagsöl i väntan på maten. Polsk porter är bättre än vad jag trodde.

De senaste dagarna har varit ganska jobbiga ändå – igår var vi på ett heldagsbesök i Auschwitz-Birkenau som ligger några timmar med buss härifrån och det var verkligen något av det jobbigaste som jag någonsin upplevt. Jag tror inte att jag kan beskriva det i ord, så jag ska inte ens försöka, men jag tror att det var länge sedan jag grät så in public. Det hela blev lite småkonstigt också när man efter utflykten skulle äta på en lokal restaurang i stan (det behövdes) – stället hette Tsasablantsa (Casablanca) och serverade ganska tråkig men god polsk husmanskost i en miljö som mest påminde om någon slags hacienda. I Auschwitz. Pah.

När vi sedan kom hem så fick jag höra från El-li att jag hade någon slags sorg i blicken till och med när jag skrattade – fan, det var en jobbig dag. Som tur är så fanns det mycket folk att vara med och ett fullt kvällsprogram av väldigt märkligt slag att se fram emot.

Jag satt i La manĝejo (matsalen) och pratade med Kimo, Ĵomart och Nataŝa om komposition och hur man bygger låtar – kul diskussion faktiskt, Kimo hade uppfattningen att om man vill vinna människornas hjärtan så ska man bygga på upprepning, vilket nog i sig är sant. Kul att ha en sådan pratstund på esperanto –  jag måste erkänna att jag just nu har lite svårt att skriva på svenska, jag har fan inte pratat något annat än vårt lilla sektspråk under mer än fyra dagar och jag börjar bli riktigt van just nu. Inne i Zakopane självt så pratar väldigt få engelska så det spelar i sig ingen roll om man beställer öl på svenska, engelska eller esperanto.

Jag käkar sjuka mängder rökt polsk ost som säljs i små stånd överallt och kostar i princip inget alls, typ en złoty för en näve, det är så jävla gott.

Under den gångna kvällen så uppträdde en teatergrupp från Jalta, en berömd badord på Krim i Ukraina, med skådespel av Tjechov på esperanto; det var verkligen en övning i lyssningsförståelse då deras accent var sjuuuukt stark. Så fort de vände bort huvudet så kunde man inte förstå vad de sade. Men det var ganska kul. Efter det så uppträdde “Bardo sen barbo” (Barden utan skägg) som tydligen är ökänd i esperantokretsar – jag, El-li och Regin satt längst fram och vart tvungna att fly efter tre låtar i rad om hur bra esperanto är. Fy fan!

Vi flydde in i baren där jag sedan undervisade alla intresserade i Gammeldansks fantastiska egenskaper (“den er god til jagt, på fisketuren, lige nu”) men väldigt få uppskattade den. Faktiskt bara Paulinka från Slovakien tyckte att den var något att ha. Emĉjo från Frankrike gick förbi, tog tag i flaskan och hällde ett par deciliter rätt ner i halsen varpå han nästan började gråta. Stackars fransos. Sedan satte han sig i mitt knä och började ge mig hemskt pilska förslag (“Ĉu vi estas eksperimentema?”) vilket var väldigt roligt. Jag tafsade lite tillbaka vilket verkade göra honom nöjd. Efter en stund kom Simono (dansk) förbi och tog sig två deciliter Gammeldansk utan att vika en min, det gjorde mig och Regin nöjda.

Goŝka hade dragit dit två polska väninnor som håller på att lära sig esperanto, de var inte så imponerade av att jag var från Sverige – “Ŝi ŝatas rusojn”.

Pö om pö förvandlades baren till konsertsal när Kimo kom med sitt dragspel, Emĉjo med fiol och Gijom (fransos) med sin django-gitarr. Nu började det sjuka jammandet: allt från klezmer till Pippi Långstrump (svensk solosång av undertecknad) till rysk kosackdansk avverkades i rasande tempo. Sjukt kul. En knasig slovak tvingade i mig 82%-ig Čai och världen började snurra våldsamt. Men gott var det. Jag gav honom och Paulinka den sista slurken Gammeldansk i gengäld.

Dansen pågick till klockan fyra på morgonen då jag föll i sömn i gympasalen där jag sover.

Jag sov ganska länge för en gångs skull – till elvatiden då jag fick springa till matsalen för att få i mig lite frukost. Carsten (alias Aŭtoj-dek, “Bilar tio”, Cars ten) höll hov och berättade om snarksymfonin den gångna natten och om hur han dragit fram ett notställ mitt i natten för att dirigera snarkarnas kör. Vi planerar göra om det och fotografera det hela.

Resten av dagen promenerade jag, Richard och Finjo inne i stan och letade efter ett kafé. Det visade sig vara ganska svårt, till slut hittade vi en dyr (enligt polsk standard) Starbucksklon med uteservering där vi avnjöt varsin latte. Ganska avkopplande.

I kväll ska vi ha nyårsbal (!) och fira som fan – det ska bli jävligt kul, jag måste kanske sova en stund för att orka igenom det hela. Nu kommer Magnus, kanske jag ska prata lite svenska för en gångs skull?

Robin åker på esperantoträff i Zakopane, erste Zeil.

Ja, så är jag i Polen.

Klockan är just nu nio och jag sitter i kongresslokalens (en skola) bar (en korridor) och misslyckas koppla upp mig på det trådlösa nätverket. Jag hade en idé om att jag skulle vara smart och gå upp tidigt för att vara den ende som surfade – självklart så har de dock stängt av nätverket under natten… Idag skiner solen över stan, till skillnad från igår, och de där knasigt majestätiska Tatrabergen tornar upp genom fönstret. Idag ska jag genomföra Lingva Ekzameno C1 – ett officiellt språktest vars resultat är giltigt i hela Europa – vilket dock gör att jag inte kan följa med på dagsutflykten till saltgruvorna utanför Kraków, men det är inte hela världen. Jag skulle faktiskt behöva en dag av ro just nu.

Vad har jag då gjort?

Hela resan började för tre dagar sedan då jag lämnade Stockholm vid femtiden på morgonen. Det roliga var att jag hade arbetat fram till klockan fem, så jag drog verkligen från jobbet via hemmet till flygplatsen. Arbetspasset hade varit ett av de mest arbetsamma under året så jag var lagom mosig när jag efter flygturen till Köpenhamn kom hem till moster Kirsten som generöst nog lät mig sova över så att jag kunde ta flyget till Kraków nästa dag. Under eftermiddagen gick vi på släktmiddag hemma hos mammas moster Rut till vilken kom mammas kusin Per, hans fru Lea och deras barn samt Leas mor med sällskap. Väldigt knasigt, men jag pratade danska under hela middagen vilket faktiskt gick bättre än vad jag hade trott.

Jag gick efter denna helvetesdag och lade mig redan vid klockan 19:30 och vaknade av att Kirstens hund tyckte att det var dags att leka ved 08:00 följande dag. Flyget till Kraków gick från Kastrup klockan tjugo i ett så jag tog mig ganska snart ut dit med metron och tog en kopp latte på Starbucks (45DKK för en latte, hah!) innan vi gick ombord. Planet var smockfullt av folk som inte hade bokat platsbiljett vilket gjorde att vi blev en kvart försenade innan vi slutligen kunde lätta.

Krakóws flygplats är antagligen en tidigare militärbas då det står den ena konstiga flygmaskinen från sovjettiden efter den andra uppradade längs landningsbanan. Själva ankomsthallen är inte så stor men taxfreeområdet är gigantiskt. Det var svårt att hitta till tåget då någon stulit hälften av skyltarna som visar vägen, men till slut så hittade jag det kamouflagemålade stationshuset och perrongen. Resan in till stan tog en kvart och kostade 8 złoty (ca 15 spänn) vilken man betalade till en konduktör som verkligen såg ut att höra hemma i Sovjet. Hans ID-kort visade honom som kanske tjugo år yngre och betydligt gladare än idag. Krakóws tågstation var smällfull med folk som sålde konstiga maträtter från små stånd, små polacker som stirrade på mig som om jag var från Mars och militärpoliser. Jag lyckades trots allt detta ta mig vidare till busstationen som låg en liten bit bort trots att ingen tänkt på att sätta upp skyltar. “Biljetter kan man bara köpa ombord” sade tanten i biljettluckan och jag fick därför springa till bussen som snart skulle rulla iväg. INTER-FREJ hade faktiskt en riktigt juste buss, till och med plats för mina ben och rena rutor och säten. Chauffören pratade bara mummel-polska men det funkade ändå – speciellt med tanke på att det var verkligen skitbilligt: resan mellan Kraków och Zakopane tar två timmar och kostar 17 złoty (ca. 40 spänn)! Tyvärr så var det rätt så mörkt när vi började åka från stan vid fyratiden, men jag hann se den fina borgen och en massa jättefina men förfallna hus i centrum.

En sak som jag verkligen lade märke till är att polacker tydligen gillar reklamskyltar och juldekorationer längs vägen. Helt sjuka mängder överallt, man blev verkligen bländad. “Villa Toscana” lovade en skylt som visade på ett förfallet ruckel vid vägen som var helt överblommat av lysdioder i grälla färger. Nå, det var en ganska trevlig tur, det var lugnt och trevligt på bussen och efter lite köer så rullade vi in i Zakopane vid sextiden.

Jag hade bara den lilla karta som arrangörerna lagt upp på hemsidan att lita på för att hitta skolan i vilken arrangemanget skulle äga rum och eftersom det tydligen inte finns gatuskyltning i stan så var det hela ganska slumpartat när jag faktiskt utan problem hittar den nyrenoverade skola i stadens centrum som tillfälligtvis förflyttats till Esperantoland.

Det roliga var att när jag kom så visste redan folk vem jag var: “Ah, dig har jag hört talas om!” eller “Det är du som är Robĉjo, va?”. Antigen så är jag kändis eller så är det så att andelen två meter långa blondiner i Esperantoland inte är så stor i förhållande till andra människotyper.

Direkt när jag kom så fick jag äta lite polska piroger (vilka min vän Goŝka kallade för “ryska, men likväl väldigt polska”). Precis som alltid vid dessa arrangemang så började kvällen direkt med Interkonatiga Vespero (ungefär “Relationiserande kväll” eller “Lära-kännakväll”). Trots att alla än inte kommit så var vi nog ändå kanske hundra pers och vi lekte namnlekar, ordnade upp oss efter skostorlek, hemland, längd, namn, födelsedatum och annat löjligt men ändå kul samtidigt som polsk teve filmade allt.

Det var kul att se massa folk som man inte sett på länge, till exempel Finjo från Holland som inte varit en del av Esperantoland på flera år av olika anledningar men som nu kommit tillbaka. Förutom Magnus (som numera bor i London) så var jag den ende svensken på plats, vilket gjorde att jag genast fick en svedofil ukrainare efter mig som vill öva svenska. Han, Oleksandr, pratar oförskämt bra svenska för att aldrig varit där och dessutom bara pluggat det i någon månad genom en “teach yourself”-kurs.

Efter denna kaotiska men likväl trevliga tillställning så gick de flesta till La Drinkejo (baren) och började kalasa på den lokala polska ölen som arrangemanget sålde för det horribelt höga priset 4 złoty halvlitersflaskan (8 spänn). Jag hade hunnit bälga i mig två innan jag insåg att den var stark (7%) och farligt god. Därpå gick jag över till bisonvodka med äpplejuice vilket kan vara det mest polska som finns.

Halva styrelsen i TEJO (Hela världens ungdomsesperantistorganisation, puh.) och flera komissionärer (dvs. jag, bland annat) var samlad i lokalen så vi hade möte på en härligt låg nivå. Allting ackompanjerat av ett gäng fransoser som spelade Django Reinhardt-gitarr och sjöng Brel på esperanto. Jag gick och lade mig väldigt nöjd.

Följande dag, alltså igår, huvva, blev en tidig morgon då vi skulle iväg på exkursion till en nationalpark i Tatrabergen. På vägen dit tog vi i bussen en sightseeingrunda i Zakopane med omnejd – stadens arkitektur är helt vansinnig med väldigt konstiga trähus i stora mängder vilka ibland avbryts av nya skrytiga kyrkobyggen. Vi stannade självklart vid en av dessa (polacker gillar kyrkor och sånt) och fick veta att just denna hade ortsbefolkningen rest i samband med attentatet mot den förre påven på åttiotalet. Någon stålle i byn hade lovat i en bön att om påven blev frisk igen så skulle de bygga en fin kyrka till hans ära och till minne av miraklet i Fatima (av någon outgrundlig anledning). Hela stället var väldigt kitschigt komplett med ett antal statyer av förre påven, kyrkoglasfönster med bilder från attentatet (tydligen var en massa änglar närvarande när det hände!) och uppmaningar att skänka pengar till kyrkan.

När vi så äntligen kom vidare så var resan till nationalparken inte lång – och jag måste säga att det var imponerande. Vi promenerade genom denna mycket lättillgängliga park med bra gångvägar och stigar från vilka man såg helt sjuka berg och vyer. Vi tog oss upp genom ett långt pass fullt med grottor och raviner upp till ett litet serveringsställe nästan vid gränsen till Slovakien där vi drack te och vilade oss en stund. Det skulle vi inte ha gjort. Några ryssar i sällskapet bestämde sig för att de skulle på egen exkursion och vandrade iväg åt något håll, dessa var väldigt svåra att återfinna då de tydligen inte vill bli återfunna bland raviner, grottor och skog. Dessutom så började det snöa som fanken under tiden vilket inte hjälpte. Richard från Holland hade ingen annan tröja än en t-shirt på sig (något slags asketlöfte) så han frös som in i glödheta under hela tiden – helt otroligt att han lyckades hålla sig så glad hela tiden. Jag och El-li höll oss varma genom att dansa sparkdans i en halvtimme, vilket fungerade väldigt bra måste jag säga.

Till slut kom vi tillbaka till bussen och vi firade detta genom att köpa rökt polsk ost och kalasade på detta hela vägen hem till kongresslokalen. Maten denna dag (lunch äter man på esperantoträffar vid fyratiden då de flesta är för bakis vid tolvtiden för att gå upp) var superpolsk igen, någon slags schnitzel med kål. Jag åt tillsammans med Goŝka (Polen), Benio (Irland), Simono (Danmark), El-li (Tyskland) och Irek (Polen) och matkonversationen bestod mest utav en diskussion om huruvida till och med en tysk kan förstå det dagsschema som Goŝka ritat upp. Konklusionen var att så inte var fallet varpå El-li tog på sig ansvaret (till Goŝkas ilska) att rita upp något mer lättförståeligt, till och med för en tysk.

Under kvällen hade sedan Ĵomart kaj Nataŝa konsert med sin dotter Carina. De båda är ursprungligen från Khazakstan men bor sedan tio år i Hässelby – Nataŝa har fått en supersvensk accent vilket är ganska kul att höra. Höjdpunkten på konserten var när de körde en kavalkad med låtar av andra esperantoband som inte kunnat komma till Zakopane däribland mitt eget La Perdita Generacio. Det var sjukt emotionellt att sitta där i Polen och höra ett khazakiskt par sjunga en av våra låtar, fan vad fint det var.

“Kaaaaaaj tio iam eksplodigos vian domon”

Jag tackade självklart efteråt, väldigt trevliga människor det där. De sjöng en av Martin Wieses låtar också, och det var jättekul att se hur mycket polska esperantister gillar vår Martin. Alla kunde texten.

Resten av kvällen vigdes åt mer öl, mer vodka och dans till en massa väldigt konstig musik.

Fem timmars sömn var dock inte tillräckligt märker jag nu, jag tror att jag måste ta en lur innan språkprovet.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress