Sedan i torsdags har jag varit i den ganska pruttiga staden Cambridge – jag hittade billiga biljetter med Ryan Air från Västerås “Stockholm” Airport och bestämde mig för att åka över och besöka Paulínka och kanske också Christian (i morgon, om jag inte är för bakis).

Att komma ombord på flyget i Västerås var inget problem, det var bara att gå igenom kontrollen – jag ser tillräckligt arisk ut för att inga frågor skulle ställas – men när jag kom till Stanstead så fick jag först stå i en lång lång kö för att sedan bli utskälld för att mitt pass hade en spricka. Huvva. Måste skaffa ett nytt så fort jag kommer hem. Dÿrt. Bussarna från flygplatsen skulle gå typ jämt enligt Paulínka, men eftersom kön tog en timme att ta sig igenom så hann jag precis med sista till Cambridge. Det var ganska dyrt, £11, och ingen visste huruvida bussen faktiskt stannade i Cambridge eller inte. Majoriteten av de som var ombord skulle dit, men på bussen stod det bara “Norwich” och på tabellen en massa byar som alla slutade på “-by”, “-ton” eller “-thorp”.
Men det visade sig att bussen faktiskt bara stannade i Cambridge, så jag hoppade av mitt i natten på stationen och undrade var sjutton jag hade hamnat. Paulínka, som är väldigt kort, syntes inte till heller så det var först efter lite telefonerande som vi kunde hitta varandra.

Hemma hos henne på Christ’s College så blev jag bjuden på “väldigt slovakisk mat” som var misstänkt likt rårakor. Klockan var tolv lokal tid, så efter lite snack med Paulínka och hennes något märkliga granne så sov man ganska gott.

Nästa dag skulle vara essädagen – både jag och P hade var sin essä att skriva – vi skrev en del, jag blev nästan klar fort (min var inte så svår) men Ps tog en jäkla tid: de ställer visst höga krav på studenterna här. Självklart så dyker dock hinder upp, denna gång i form utav ett erbjudande från Ps granne om att ta en roddtur i floden som flyter kring staden. Vi tänkte inte vara ute längre än en timme, men det blev nästan två eftersom det visade sig vara väldigt svårt att ta sig motströms tillbaka till kajen. Längs hela strandkanten satt det skyltar som sade oss Strictly no mooring och Private, no mooring, please – så man kan tänka sig att det är många som gett upp på vägen tillbaka. Livet som gondoljär kan inte vara så givande.

När vi sedan kom tillbaka så lyckades jag skriva klart, dock inte Paulínka som slet på i total ångest – vi gick och handlade och jag gjorde chili con carne åt henne medan hon satt och skrev essä samtidigt som TEJOs styrelsemöte pågick över skype. Efter lite titt på film så gick vi och lade oss.

Idag så träffade vi Tim och Edmund som är två lokala trevliga esperantister – Edmund har en kanske sexårig dotter som pratar esperanto. Det är alltid roligt att se en sexårig tjej springa omkring ropandes “Mi estas elfo, elfo, elfo!” Cool farsa det där.
Sedan blev det lite mer sight seeing i staden som verkligen inte är stor, men väldigt tätt bebyggd innanför vallgravarna. Fy fan vad jag är glad att jag inte pluggar här. Allting är så medeltida, byggnaderna, skolsystemet, allt. Paulínka måste skaffa intyg om hon vill lämna staden, måste berätta för sina tutors hur hon mår (hon sitter just nu och fyller i en sådan blankett som hon får varje vecka), man får inte besöka andra Colleges hur som helst, de måste gå i kyrkan då och då, o s v. Jag skulle inte klara av det. Dessutom så är hela miljön så satans överklassig och borgelig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men alla verkar älska det. Jag är nog inte britt helt enkelt. Tack Jesus.

Edmund verkar vara en ganska driven översättare, han gav mig en kopia av hans översättning av “Huset Ushers fall” av Poe – ska ta och läsa den snart, tänker jag. Han har också översatt Nalle Puh till esperanto för sin dotter, den går inte att trycka då Disney inte tänker släppa på några rättigheter för allt i världen.

Lite senare på dagen så fick jag träffa Paulínkas närmaste vän här i trakten, Lenka, som också är slovak. De berättade för mig över en kaffe om de mysiga påsktraditionerna som man har i Slovakien:

“Varje påsk så går pojkarna mellan husen och hälsar på flickorna i trakten. De bär med sig knippen av vide som de piskar flickorna med, speciellt de vackra, för att sedan hälla vatten över dem eller i bland till och med kasta dem i ån. Därpå ska flickorna ge dem chokladägg och pengar. Gärna ska flickorna vara glada för att de blivit spöade och nedblöta också.”

Jag kan fan inte tro på detta, hur kan det vara sant? Reagerar ingen på detta? De själva tyckte att det inte var så farligt, men att det kan vara lite jobbigt om pojkarna är väldigt fulla. Lite jobbigt. Jag tycker att det låter som veritabel misshandel, faktiskt. Förnedring, på det.

Brittiskt kaffe är för övrigt så dåligt som jag tänkte mig, trots att detta är en stad som har nog mindre mängd britter per capita än andra. Teet är dock fantastiskt bra, det gläder mig.

I kväll ska vi gå på vodkafest – temat är “Baltic Sea Vodka”, så jag kommer nog att känna mig tämligen välkommen! Så länge jag slipper dricka Absolut så kommer jag att vara nöjd och glad.