Jag sitter på härliga Mercedes’ Café Cinema på Södermannagatan och kan bara inte låta bli att reagera. Bredvid mig har under den senaste halvtimmen suttit två stycken “reportrar” och pratat jobb. Till en börja med, vad är en reporter? Är det ett yrke? Jag hade för mig att det var något man kallade journalister som blev utsända att, just det, rapportera från olika platser – att det mer var en roll som någon tog på sig eller fick tilldelad sig i samband med en journalistisk situation.

Min älskling, Hellquists etymologiska ordbok, kan berätta att ordet dyker upp i svenskan 1885 i den sammanslagna formen tidningsreporter. Ordet kommer självklart via franskan från latinet och har innebörden “någon som bär på något” – samma innebörd som esperantos porti (att bära) och portanto (någon som bär något) men även raporti (rapportera) och reportero (reporter).

Dessa två personer, en yngre och en lite äldre kvinna, sitter dock och kallar sig just för “reportrar”. Tydligen så jobbar en av dem för en högt uppsatt teve-personlighet, som visst är en hård men rättvis chef, och vantrivs lite på sitt jobb för att hon “bara har 32 000 kronor i månaden” och på grund utav att de inte har kollektivavtal måste ha individuella lönesamtal.

Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?
–Den nämnda “reportern”.

…utbrister hon medan hon surplar i sig sin dubbla espresso. Facket borde tydligen ta hand om detta. Upprörande. Journalistförbundet är tydligen helt maktlöst i att hjälpa henne att öka lönen “till minst 36 000″. “Till en början med”, ja.

Jag jobbar på taxi. En effekt av detta arbete är att min klassmedvetenhet och -uppmärksamhet har ökat radikalt – jag ser, eller snarare hör, vilka enorma klyftor vi har i vårt samhälle. Med detta menar jag inte bara ekonomiskt, jag menar även socialt. Vilka personer umgås med vilka, o s v. Men det som framförallt äcklar mig och göder mitt klasshat, det är föraktet.

Föraktet nedåt.

Det medvetna föraktet, det som får människor att rynka på näsan åt fysiskt arbete. Det omedvetna föraktet, det som får en som beställer taxi att förvänta sig och kräva att jag är dennes tjänare och inte någon de köper en tjänst av. Det indirekta föraktet, det som får en “reporter” att klaga över sin lön på 32 000 kronor.

Mientras tanto, por los abismos
azucarados de los puertos,
caían indios sepultados
en el vapor de la mañana:
un cuerpo rueda, una cosa
sin nombre, un número caído,
un racimo de fruta muerta
derramada en el pudridero.
– Pablo Neruda, ‘La United Fruit Co.’ ur Canto General.

UPPDATERING:

Som Per Aarne skrev i sin kommentar till inlägget så har jag nog överreagerat när det gäller definitionen reporter (jag rekommenderar att ni läser vad han skrev). Min insikt i det journalistiska arbetet kanske inte är tillfredsställande, måste jag erkänna, varför jag tackar Per Aarne för det han skrev. Vi lär oss alla.
Huvudpoängen med inlägget var just personens anspråk på högre lön än en för mig rent fantasiartad för en åttiotalist.