Så sitter man på ett av Universitetets kaféer igen – klockan är åtta prick, det är måndag och jag är faktiskt ganska pigg. Väldigt pigg, måste jag säga. Jag tog mig hemifrån, gick till Sveaplan genom ett folktomt Hagaparken och tog buss 40 sista biten. Det var mina 40 minuter promenad för dagen, jag känner mig ganska nöjd.

Lördagskvällen var en sådan där urladdning av glädje som man bara upplever några dagar på året, bra att januari fick innehålla en sådan dag. Black Bonzo spelade på The Cave i Sundbyberg, ett riktigt hål i väggen som visade sig vara en riktigt juste klubb. Jag och Olle träffades ju egentligen genom det bandet, eller snarare när vi diskuterade det på en fest i januari 2005, så under fem år har vi lyssnat på dem men aldrig fått gå på spelning.

Så det var då äntligen dags i lördags och vi drog med oss ett litet gäng: jag, Olle, Viktor, Teresia, Jonas, Aksel, Rex + två av Jonas övriga kompisar. Dörren till stället var låst av någon anledning, svar fick vi inte, men efter att ha pröjsat 120 pix så satte vi oss och drack öl som smakade illa av svartvinbär. Förklaring gavs inte, men vi fick var sin ny efter klagomål från den lätt generade Viktor.

Första bandet för kvällen var ett slags bluesband med sväng från Enköping – de spelade riktigt bra, hade bra musiker, trötta trummor men lite svårt med låtarna. En eloge dock, jag trodde att de skulle vara sådär, men det var verkligen övertygande. Lite senare dök Viktor W upp med sin tråkige och fattige kompis, så framför scenen var vi verkligen i majoritet när nästa band dök upp: Skellington. Huvva. Deras sista låt var en cover på KISS’ “Love Gun”. På svenska. “Stor kuk”.

Så slutligen. Upp på scen ett gäng grabbar från Skellefteå och festen gick igång. Det är sällan man känner sig som en fjortonårig mangatjej på Tokyo Hotel-spelning, men vaffan. Jag och Olle sjöng med i alla låtarna, skrek och jublade – enligt utsago gick mina mungipor från öra till öra – de spelade ju nästan alla favoriterna för i helvete: öppnar man med “Thorns upon a crown” så är det bara att dra in nätet och jag är i det.

Jag attackkramade bandet efteråt, vi köpte skivor (de vi inte hade) och fick dem signerade. Kvällen var hel. Halleluja!

Det finns ju en liten risk att jag kommer att lida av serotoninbrist i veckan.