Ja, sedan ett par dagar är jag hemma igen från resan i Polen. Jag vet inte än om jag fullt anpassat mig till verkligheten än – det var verkligen något stort som jag upplevde där nere. Verkligen svårt att beskriva, men jag kan ju ta upp några punkter:

• Internationell stämning. Ja, det kanske är en kliché, men vad fan, vad ska jag säga? Aldrig tänkte jag ens tanken “Personen framför mig är från Tjeckien, Polen, Israel eller Irland”. Klart man var medveten om det, men det var så oväsentligt. Så löjligt. Sååå 1900-talet.
• Språklig helhet. Bland de cirka två hundra deltagarna som var med i Zakopane så pratade större delen esperanto hela tiden, vilket många här uppe inte verkar förstå. Vi pratade om allt på esperanto – beställde öl på esperanto, grät på esperanto, skämtade, hånade, skämdes och trivdes. Jag beskrev mina känslor efter sommarens uppbrott med My för en slovak, jag fick höra hur denne känner i sitt förhållande, fick råd om livet, gav råd om livet, blev inbjuden hem till folk som jag bara träffat en gång – och jag kände att allting var så på riktigt.
• Drömmar. Ja, nu har jag drömt på esperanto. Hur knasigt är inte det?

Jag kanske låter lite väl propagandant, men jag måste säga att jag nu förstår varför folk kan bli fanatiska när det gäller det här. Verkligen.

Nu när jag är här hemma igen så har jag tagit det mest lugnt, jag drog på mig en förkylning i Warszawa och lyckades bara delvis slå ihjäl den när jag kom hem medelst vitlök. Igår var rösten nästan helt bra när jag dumt nog bestämde mig för att skrika och sjunga i band. Nu i kväll när jag träffade Teenah och Teresia för att fika så skrattade de bara ut mig för att jag hade så annorlunda röst. Fina vänner det där.
Vi gick sedan för att se Sherlock Holmes på bio – jag som är lite av ett fan av böckerna måste säga att det faktiskt var en underhållande film, full av referenser till novellerna och deras karaktärer. Musiken var av Hans Zimmer, något som jag gissade första två takterna… Karln skulle behöva bredda sitt musikaliska sound.

Ja, visst fan. Jag håller ju på med en översättning av Rasmus Fleischers bok “Det postdigitala manifestet”, och han har lovat att skriva ett förord till den första esperantistiska utgåvan. Han lät riktigt på faktiskt, jämförde det med när Marx fick skriva “Andra förordet till den polska utgåvan” av Det kommunistiska manifestet (Vilket, märkligt nog, är vad Christian Odelmalm ska läsa efter att han plöjt igenom nämnda bok. Lite tråkigt att han måste få reda på det så här bara.). Kul! Under JES pratade jag med en tysk piratpartist, Clemens, som var väldigt intresserad av att hjälpa till, så vid sidan av Denizo och Einar som redan lovat att stå mig bi vid översättningen så har jag alltså tre länder representerade förutom Sverige. Det känns tryggt.