Tag Arkeologi

Μακρὰ κώμη – Makrakómi

Även om jag varit exceptionellt dålig på att skriva i bloggen under sommaren så är det ändå så att saker händer i livet. Vissa saker är mycket trevliga och andra mindre trevliga, men på det professionella planet så kan jag bara konstatera att det går framåt: Jag har fått plats på ett nytt arkeologiskt projekt i Grekland (och ett nästa år i Italien, men det är en annan historia).

Det är inte lyxiga Poros som gäller denna gången, utan en site i närheten av den lilla byn/staden Μακρὰ κώμη (Makrakómi, ung. “den långa byn”) väster om Lamia i Centralgrekland. Byn tog sig namnet på artonhundratalet efter den antika staden — tidigare hette platsen Βαριμπόπι (Varibópi) men då detta var ett albanskt namn så valde man under det pågående nationsbygget att byta för att skapa en koppling till antiken. Detta var väldigt vanligt under denna tid och torde ha skett någon gång efter att området Fthiotis och resten av Thessalien införlivades i kungariket Grekland 1881. Platsen ligger i Spercheiósdalen; floden Σπερχειός flyter strax söder om den lilla byn.

Att platsen faktiskt är densamma som det antika Makrakómi är mycket osäkert. Pólisen (stadsstaten) är enbart nämnd av Livius (XXXII 13,10) i en kort passage där det berättas att aitolierna förstörde staden 198 f.v.t. och de rester som finns i närheten av den moderna byn kommenteras av Pauly-Wissowa på följande vis (ta fram er bästa tyska nu):

Sicher ist die Gleichsetzung dieser Ruine mit Μακρὰ κώμη nicht. Denn man möchte methodischerweise in dieser bedeutendsten Stadtruine des oberen Spercheiostales das am häufigsten genannte Spercheiai vermuten. Μακρὰ κώμη war dann vielleicht, wie sein Name sagt, nur ein langgestrecktes Dorf in der fruchtbaren Ebene von Platystomon, durch die die Aitoler zum Paß von Jannitsu zeihen mußten. —F. Stählin

Projektet är mycket intressant för mig — det rör sig inte om någon utgrävning detta gång, vi skall undersöka det material som finns i ytnivå; keramik, murrester och annat för att skapa oss en uppfattning av områdets utseende. Min arbetsuppgift kommer främst bestå i att fotografera koppla fotografierna till ett koordinatsystem. Mer än så vet jag faktiskt inte, jag misstänker att mycket kommer att lösa sig på plats.

Flyget går till Aten 14/8 och jag har biljett tillbaka den 29;e samma månad.

En antikvetares inställning till boken

Fredrik Strage skriver i sin blogg om sin uppfattning om läsplattan och dess framtid. Han verkar inte så imponerad, eller snarare så ser han föga fram emot digitaliseringen av denna produkt. Han deklarerar sin materialistiska kärlek till dem, jämför idén med att få en massa ettor och nollor att smeka i stället för bokband med den förlust som skivsamlarna måste ha upplevt när man tvingades lämna vinylen och gå till plastiga Jewel Cases i stället.

Jag håller med honom. Böcker och deras ryggar, lukt och förvaringsproblem är något som alltid varit närvarande i mina hem – hos föräldrarna dominerade hyllorna med familjen Iversens böcker (familjen Rönnlund har alltid varit, tyvärr, semi-illiterat) hela hallen och mitt rum låg inte långt efter. I vårt nuvarande kollektiv tar mina välfyllda bokhyllan Billy (i gräsliga mönster) upp en stor del av vardagsrummet. De är, precis som för herrarna Strage och Cicero, en del av mitt hems själ.

Men har boken, eller bokens text, enbart ett materialistiskt värde i förhållande till dess digitala kopior? Hur har boken egentligen påverkat vårt samhälle, som medium då, inte innehållsmässigt.
Som Rasmus Fleischer skriver i Det postdigitala manifestet så måste digital information kopieras för att kunna bevaras till eftervärlden. Det är liksom inte en nackdel, det är mer en egenskap hos, eller snarare beteckningen för digitaliteten. Böcker, innan tryckpressen ställde till det, var precis likadana. Av all den litteratur som vi har från antiken så är det bara lite papyrus från Oxyrhynchos som finns kvar i original, resten har kopierats och kopierats och kopierats.

Skillnaden är att bokkopian inte kräver kopiering för läsning, kopiering för lagring, kopiering, kopiering, kopiering – den lever vidare så länge den inte utsätts för vanvård eller något liknande. Detta, tillsammans med de medeltida kopiasternas arbete, har lett till att vi har kvar vissa rätt så obskyra texter från antiken.
Dessa texter har i hög grad hjälpt oss att bygga vår civilisation, deras betydelse kan inte överskattas, och de tankar och idéer de förmedlar påverkar oss än idag. Hur blir det då om vi låter digitalisera vår litteratur?

Som Rasmus Fleischer också påpekar, så har populära filer (läs: böcker) en tendens att säkerhetskopiera sig själva. Inpopulära, vilket inte innebär oviktiga, däremot:

Om däremot ingen har för vana att lyssna på filen tenderar den att efterhand försvinna ur alla index.
Det postdigitala manifestet, 31.

Många av antikens historikers texter finns bevarade, men oftast bara delvis. När det gäller senantikens stora historiska verk så har bara de delar som ansetts intressanta eller lämpliga för en kristen publik bevarats, vilket lett till en något vriden historiesyn. Hur blir det då om en boks fortlevnad helt och hållet är baserad på dess status som eftertraktad i nuet? Är det någon större skillnad mot situationen under medeltid?

Egentligen inte, möjligheten till att lagra böcker ökar med digitaliseringen likaså möjligheterna till att kopiera böcker i vansinnig fart till olika “bibliotek” – alltid är det någon, som Fleischer resonerar, som har den, någon som uppskattar den, som värderar den. Böckers populäritet skulle också, genom digitaliseringen, kunna baseras på andra värden än de som tillskrivs dem av de stora utgivarkartellerna; detta på ett liknande vis som med digital musik idag.

Dock går det inte att jämföra litteratur och musik. “Musik tar tid”, var det någon som skrev, men jag skulle säga att litteratur tar oerhört mycket längre tid. Jag kan se tjusningen i ett välorganiserat mp3-arkiv med tiotusentals album, i alla fall när ett urval ändå ägt rum – men en usb-sticka med motsvarande mängd txt- eller pdf-filer med världslitteraturen verkar mindre intressant för min egen del. Varje bok tappar sin individualitet, var slutar en bok och var tar nästa vid? Det blir någon slags grå massa.

Jag läser en massa idiotiskt tjatter i tidningarna där författare beklagar sig över att deras böcker blir stulna på nätet i form av talböcker. Dels så tror jag att mängden människor som sitter och lyssnar på talböcker på mp3 eller ogg är ganska liten, men så tror jag också att detta är ett typexempel på goa gamla “man får skylla sig själv”. Man kan inte både ha kakan och äta den, digitaliserar man en bok (eller i det här fallet en inspelning) så får det fördelen att den är lättare att kopiera för distribution, men också nackdelen att den är lättare att kopiera för distribution. I det förra fallet mot betalning, i det andra fallet utan betalning.

Men jag ska återgå till mitt eget fack. Jag älskar att de flesta stora arkeologiska tidskrifterna digitaliserat sina arkiv så att man kan läsa den underbara ActaOrHung (Acta orientalia Academiae scientiarum Hungaricae), den makalösa AM (Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts, Athenische Abteilung) eller varför inte BSRAA (Bulletin de la Société royale d’archéologie d’Alexandrie) online på nätet, i stället för att åka till något dammigt bibliotek i Lund. Det är fantastiskt. Men att enbart publicera dem i digital form på nätet är, vilket också gäller debatten om kärnkraft, att förneka sin historia.

Vår civilisation kommer att gå under. Alla civilisationer går under. Det finns inte ett exempel på en civilisation som inte gjort det, inte en enda. Vår egen har funnits i (snudd på) rekordlånga niohundra år – jag skulle inte bli förvånad om mycket händer under de kommande seklen. Vad händer när sladden dras ur väggen? När skrivarna slutar fungera?

Det ska väl finnas jobb för framtidens arkeologer, va?

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress