Året 2011 präglades väl egentligen av främst tre saker, (1) arbete och studier vid Medelhavet, (2) flickvännen flyttar in, och (3) uppsatsskrivande. Allt i sin ordning.

Januari hade jag tänkt skulle vara en lugn månad där jag kunde samla mig inför att åka till Rom, men det blev självklart inte så. Jag minns den som tämligen kaotisk med mycket saker som var direkt nödvändiga att göra. När jag väl, den 24de, tar flyget ner till Rom är det nästan lite avslappnande i sig att äntligen få komma ner.

Rom och Italien var ju något jag aldrig besökt tidigare, så det var ju ett äventyr att kasta sig dit i två månader på en arkeologisk kurs. Jag märkte dock ganska direkt att jag genom mina kunskaper i Esperanto klarade mig ganska bra trots att jag i princip enbart stött på skriven italienska tidigare. Inte för att folk pratade Esperanto, men de förstod förvånansvärt mycket av det när jag låtsades att det var italienska.

Rom, Neapel, Pompeji, Herculaneum, Etrurien, Ostia – alla platser man såg, intressanta människor man stötte på. Det var verkligen en tid att minnas. Så här mycket kläder hade jag heller aldrig köpt i mitt liv. Rom i sig är bara en stor turistattraktion, men staden är också tillräckligt stor för att det skall finnas gott om fantastiska platser som är helt befriade från folk. Jag får känslan av att turisterna flockas kring vissa epicentra såsom Colosseum, Fontana di Trevi och Spanska trappan för att bara något kvarter bort lämna vissa platser helt öde.

I början av mars kom jag hem igen till Sverige och möttes av en fantastisk “välkommen hem”-fest i Solna med i princip alla de vänner jag aktar högst (vissa kom helt enkelt inte). En fantastisk prestation av flickvännen, jag var helt i chock.

Nu fick jag vara hemma i en månad igen – jag tänkte läsa latin. Det gick inte alls. Det var (igen) alldeles för mycket saker som måste göras. När jag satte mig på planet till Athen så kändes det igen som att jag skulle på semester. Årets vistelse på Poros var inte riktigt som året innan – det var visserligen nästan samma bra folk, men det var inte lika varmt och så fick jag besök av både syster och flickvän under vistelsen. Jag minns att 2010 så svettades jag hela månaden igenom, men 2011 så var det dagar då jag låg längst ner i schaktet med jacka och mössa, hukande för att nordanvinden inte skulle göra mig till ett tandhackande vrak. Märkligt land detta.

Jag kom hem igen i slutet av maj efter en månads vistelse och spenderade juni och första veckan av juli med att försöka ta det lugnt, träffa vänner och skriva skoluppgifter. Tiden bara rasade iväg; jag spenderade många mornar med Einar på Café Sodom tittandes på svettiga caféarbetare som stånkade i värmen.

Sedan bar det av igen, till Makrakomi i Centralgrekand denna gång – vidare undersökningar i Spercheiosdalen. De tre juliveckorna var lite svalare än förra årets augustivistelse, det blev aldrig varmare än +43°C denna gång, och vi fann en hel del mycket spännande resultat, som självklart väntar på publicering.

Väl hemma igen så började den riktigt kaotiska perioden. Flickvännen hade köpt kolonistuga, en kolonistuga vars inredning var ett stycke fossilerat 1983. Renoveringen tog flera veckor och sedan när det var relativt klart så började nästa stora projekt – flickvännen flyttar in hos mig. Det står till dags dato fortfarande ett par flyttkartonger som behöver gås igenom här hemma, men vi borde snart vara klara. Ett fint hem börjar vi få i alla fall.

Annars har hela höstens tema varit uppsatsskrivande. I snitt fem timmar om dagen har jag spenderat med min text om klassiska och hellenistiska akrópoleis i Centralgrekland. Jag borde vara klar i morgon. 77 sidor.

Sista månaderna präglades av konfrontation av alkoholiserad familjemedlem och sjukhusbesök när andra familjemedlemmar blir allvarligt sjuka. Det är märkligt hur saker alltid staplar sig på varandra när man verkligen inte behöver dem.

Detta år, har jag bestämt, skall bli året då jag får en doktorandstjänst. Tre stycken är utlysta i landet, och jag tänkte knipa en av dem. Deadline på den första är om tio dagar. Önska mig lycka till.

de Jenny Wrangborg. Tradukis Robĉjo.

Mi imagas socialismon kiel leteron;
kiel ion kio survojas;
kiel mesaĝon kiun ni verkas kune,
kiun ni verkis dum longa tempo;
kiel forumon kie ni renkontiĝas por trovi novan lingvon
por la nova homo.

Mi imagas socialismon kiel revon,
kiel revon kiun ni revas kune,
kiun ni revis dum longa tempo;
kiel lokon kie ni renkontiĝas por igi la realon pli reala kaj la revon nenecesa;
kiel placon, salonon, ripozejon
kie ni sidas ĉirkaŭ tablo kun
letero pri revo kiu ne bezonas
poŝtmarkon, adreson nek poŝtiston;
kie la vorto mem estas direkto al la loko
kie la homo ne minacas la homaron.

Mi imagas socialismon
ne kiel penson,
sed kiel agon.

When I joined the Makrakomi Archaeological Landscapes Project as a student participant last year, I read as much as I could get my hands on concerning ancient Thessaly. The first major work on this interesting region is Das hellenische Thessalien — Landeskundliche und geschichtliche Beschreibung Thessaliens in der hellenischen und römischen Zeit (1924) by dr. Friedrich Stählin of Stuttgart.

The copy in the local library was very used indeed, so I scanned it for future use. It seems however that its copyright has expired in Sweden (Stählin died in 1936), and Google has yet not scanned it, so I will post it here, free to download.

Unfortunately, the map was too big to scan, I will try some other time when I have a scanner that is able to scan 1x1m.

Download it here or here.

Enjoy!

Jag var på Kungliga Biblioteket här i Stockholm i fredags för att kopiera en artikel ur en tidskrift.

Tidskriften heter The annual of the British School at Athens och “mitt” nummer var från 1911. Jag säger “mitt nummer” då boken var helt osprättad. De har alltså köpt in den för mycket dyra pengar, för precis hundra år sedan, och så är det först jag som konsulterar den. Pärmen var sliten nog, så den har verkligen stått i biblioteket länge, men sidorna var i nyskick. Otroligt. I hundra år har den väntat, just på mig!

I förrgår publicerade Nathan Shachar en liten krönika på DNs hemsida. Den skulle kunna vara hämtad från 1890-talet.

Shachar målar upp ett trist porträtt av greken; alltid utan pengar, överreligiös och med dålig smak (uppskattar inte marmor!). Det låter ju inte så kul. Det är en variant på den vanliga nidbilden av greken: “Vad hände sen?” som många turister frågar sig när de jämför Parthenon med akropolismuseet. “Hur kan det ha gått så fel?”

För dem var den vita marmorn inte Källan, inte Ljuset. De flesta greker rördes djupare av en sotig ikon än av fädernas kulturella stordåd. De fick tårar i ögonen och en klump i halsen inte vid tanken på Aten, utan på det förlorade Konstantin­opel.

Det är alltså något fel på grekerna. De rörs till tårar över fel saker.

Att den “vita” marmorn är ett påhitt från 1700-talet, har Shacher tydligen missat. Att kräva att gemene man skall uppskatta “fädernas kulturella stordåd” är som att kräva att jag måste föredra Riddarhuset framför mitt eget hem bara för att det är “ett kulturellt stordåd”!
Vidare så förstår inte Shachar att mycket av den sentimentala inställningen till Konstantinopel grundar sig i den tragiska utväxlingen av turkar och greker på 1920-talet som ledde till att hundratusentals kristna tvångsförflyttades från nuvarande Turkiet till Atens förorter. Konstantinopel är drömmen om det som gick förlorat, Aten är en ful stad dit man tvingats flytta.

Jag skulle aldrig röras till tårar över Aten, det är en ful stad som ofta är rejält skitig.

Shachar går vidare, det är även fel på grekernas religiösa preferenser:

För snart tvåtusen år sedan bytte de ut alla tiders största och rikaste kultur mot en kuriös teori, att sonen till en snickare längre söderut varit Guds son och att tron på honom gav evigt liv.

Jesus, ja. En kuriös teori. Till skillnad från det att himlavalvet hålls uppe av en jätte i Marocko, att den romerske kejsaren är en gud, att jorden är formad som en tunna, att det bor människor i Persien som har bara ett ben och ansiktet på bröstet, att gudarna bor på ett berg, att det finns hål som leder ner till underjorden och att där bor de döda, eller det att en gud kan bebo en planka.

Och så, när hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristen­domens inåtvända, rökelsedoftande mystik.

Hela härligheten. Ja, alla var så himla utbildade och liberala. Alla älskade alla. Vad är det för en fantasiplats Shachar pratar om?

Tänk om det inte skett. Då hade kans­ke ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. I stället för kaoset efter Roms fall, i stället för feodalismen, korstågen och den mödosamma renässansen hade vi kanske haft ett obrutet hellenistiskt förflutet. Nordeuropéerna hade omvänts till hellenismen i stället för till kristendomen och Europa som vi vill ha det, en tolerant, sekulär enhet sammanhållet av handel och gemensamma värderingar skulle ha tagit form under medeltiden.

När kristendomen “antogs” i nuvarande Grekland hade den så kallade demokratin varit försvunnen från Aten i närmare femhundra år. Och vilken demokrati sen, bara fria manliga medborgare fick vara med. Kvinnor, slavar, metoiker och utlänningar fick absolut inte rösta. Var det så himla bra? I och med att kristendomen antogs så försvann gradvis slaveriet, något som måste vara ett av det mest storslagna som “det gamla Grekland” någonsin lyckades med.

Helt plötsligt kommer “Roms fall” med i det hela – ja just det, Grekland var en del av Romarriket längre än Rom självt. Grekerna kallade sig för “romare” ända fram tills 1820 och frigörelsen från Ottomanska riket.
Hade hellenismen spridit sig till norra Europa så hade vi fortfarande haft slaveri här, ingen grekisk “demokrat” skulle någonsin kunna tänka sig ett samhälle utan slavar. Hur ska man annars ha tid med demokrati?
Så, om de toleranta grekerna nu var så toleranta, hur förklaras då förföljelsen av de kristna under tiden innan Konstantin den store? Varför kallar dagens ortodoxa judar sina meningsmotståndare för “hellenist”? Kan det vara så att Alexander den store och hans efterföljare kanske var tyranniska regenter som ville hellenisera världen oavsett var världen tyckte?

I Jerusalem satte medelklassen sina barn i icke-religiösa skolor och började idrotta.

Shacher måste läsa på lite. Det fanns ingenting som inte var religiöst i den här kulturen. Religionen genomsyrade allt på ett sätt som gjorde att det varken fanns profant eller sakralt, allt var en enhet.

Jag är så trött på de här ålderdomliga idéerna om greker som hamnat i förfall och glömt bort hur man bygger ett bra samhälle. Det gamla Grekland var ett fruktansvärt förtryckarsamhälle, från de enstaka demokratierna till tyrannierna, där kvinnor inte hade någon ställning, utlänningar ej skyddades av lagen, oligarker gjorde som de behagade, kejsare dyrkades som gudar och döden alltid låg på lur på den svage. Jag är glad att Grekland lagt det bakom sig.

La tempo hastas abismen,
tion, kio tro malfruis hieraŭ,
ni devos porti ĝis morgaŭ,
por diri: “Hodiaŭ, jen nia fina ebleco”.
Multaj tagoj jam pasis tiel.

La radioj kiel lumfaskoj disiras de la urboj.
La nevidebla varmego brulas de la eno,
sin premas en la teron,
aperas en la plantoj, la akvo, la mamnutraĵo.
Jen ni atakas nian propran estontecon.

Tio estas la tertremoj, la ondoj,
la katastrofoj kiuj ĉiam venas.

Tion ĉi ni donas al niaj infanoj;
atomrubaĵon, envezikigitajn urbojn, mortejojn.
Se ni ekdormus nun, ne troviĝas sonĝoj
kiuj povas nin savi.

Tio estas la bildo de forbrulantaj arbaroj,
de tro varma planedo en malhela universo.

Aŭ la lumo de la homoj kiuj rifuzas silenti,
voĉo de milionoj.
La rezisto kiu devas veni.

Ŝanĝu dormon al vekiĝo,
senpovon al dumtagaj revoj.

Ĉar kie malaperis via espero,
jen mia forto.
Kie viaj povoj elĉerpiĝis,
jen via voĉo.

Kie la firmaoj,
la petrolkarteloj kaj
la kapitalo buĉas la estontecon,
la manifestaciojn,
la sistemkritikon
kaj
la reziston kiu devas veni.

Sveda originalo de Jenny Wrangborg, kiun tradukis mi.

Översättningen till Esperanto av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet finns nu att ladda ner här.

Äntligen.

En känga till Rasmus själv som lovat skriva förord men aldrig gjort det. Fy på sig!

Ledaren i dagens DN är ett exempel på när jag blir äcklad. Texten är inte signerad, men journalisten och folkpartisten Peter Wolodarski skriver på sin twitter att det är han som författat den, vilket jag inte har någon anledning att betvivla.

Vad är det då som gör mig äcklad? Låt oss ta en titt på själva texten:

1. Ingressen

Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin. Mannen bakom 11 september-attackerna kan inte längre sprida hets, hat och hot över världen.

Att kalla ett nattligt mord av civila i ett främmande land för rättvisa tyder på att man inte riktigt håller med FNs deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 10 och 11. Att man sedan uttrycker det lite lätt poetiskt med det allittererande “hets, hat och hot” är för den fredsälskande Robin fullständigt avskyvärt. Smaklöst.

2. Inkluderandet av mig (och dig)

Den glädje och lättnad som miljontals amerikaner känner i detta ögonblick är också vår.

Wolodarski tror att alla tänker och tycker som han, i alla fall så tycker han att vi ska det. Vi bör känna glädje och lättnad. Jag känner varken glädje eller lättnad. Wolodarski har all rätt i världen att uttrycka sina åsikter i frågan (vilket, roligt nog, också är en av artiklarna i FNs deklaration), han får gärna tycka att allt är bra, fint, juste kompis, whatever. Blanda inte in mig i detta.

Han bidrog till att underblåsa falska motsättningar mellan olika religiösa och etniska grupper runt om i världen. Han var en självutnämnd talesman för islam, som klistrade på miljontals muslimer en etikett som de avskydde.

Wolodarski klistrar på en etikett på miljontals liberaler som de nog bra avskyr. Sug på den.

3. Den ofrivilliga ironin

Usama bin Ladin var en massmördare som förklarade krig mot stora delar av världen. Han uppmanade till mord på amerikaner och judar, oavsett var de befann sig. Han gjorde inte någon åtskillnad mellan militärer och civila eller mellan stater och dess invånare.

bin Ladins mål var tydligt uttalat: att upprätta ett religiöst kalifat som i praktiken skulle utplåna hela den liberala demokratin och vårt sätt att leva. Någon plats för oliktänkande fanns inte i bin Ladins fundamentalistiska bild av världen. De muslimer som inte anslöt till hans radikala tankar betraktade bin Ladin som otrogna, utan rätt att få leva.

Att lovorda USAs aktion mot bin Ladin på grunden av att nämnde karl skall ha gjort det ovanstående är märkligt. Till följd av (eller: med ursäkten att) attentaten 11/9 2001 så förklarar USA krig mot två nationer, genomför militära aktioner med tiotusentals civila dödsoffer som följd, går in med militära trupper mot mål i icke-krigförande länder, upphäver yttrandefriheten (Artikel 19) och håller hundratals människor fängslade utan rättegång med daglig utsatthet för tortyr (Artikel 9 och 5).

USA har klart visat att man inte accepterar “oliktänkande” i fråga om ekonomisk eller politisk världssyn, något som inte är så märkligt egentligen i västvärlden. Varför ens kommentera det?

Att bin Ladin såg vissa personer som utan rätt att leva är ju kul då detta hölls mot honom av Wolodarski som inte heller tyckte att han hade rätt att leva.

Slutligen så tycker jag att demokrati absolut inte behöver vara “liberal”. Jag tycker faktiskt synd om många liberaler vars åsikter och värderingar buntas samman med Wolodarskis. Jag vet att ni inte har de här åsikterna.

Hans budskap om demokratins svaghet, dekadens och oförmåga har fått ett handfast svar från Barack Obama.

Jag tycker snarare att hans budskap om demokratins problem stärks av Obamas agerande. Är jag ensam?

4. Det okritiska tänkandet

Glädjescenerna i USA och andra delar av världen uttrycker framför allt en djup tacksamhetskänsla över att rättvisan hunnit i kapp denne vedervärdige extremist. Den som mördar tusentals civila från mängder av länder ska inte kunna komma undan ostraffad.

(Låt mig vara tydlig. Att döda en annan människa i vilken situation som helst som inte är direkt självförsvar eller ett misstag är mord. Soldater mördar, mördare mördar, bödlar mördar och poliser i Aten mördar. Det är egentligen ganska enkelt, även om det låter rätt hårt. Sedan, huruvida det ibland är rätt att mörda eller inte, det är en annan fråga, något man får titta på i enskilda fall. Ibland så är det kanske “rätt” att inleda ett krig? Ibland kanske, men oftast inte — anser jag då. USA (och andra nationer, till exempel Sverige) bedriver krigföring i ett stort antal länder inom ramverket för det så kallade “kriget mot terrorismen”. Detta innebär att man mördar människor. Inte bara soldater, utan även civila, och inte så få heller. Enligt Wolodarskis logik så ligger USA (och andra länder i maskopi) rätt pyrt till.)

Wolodarski verkar inte alls se kopplingen mellan USAs utrikespolitik och själva uppkomsten av al-Qaida — och även talibanerna och Saddam Hussein. Historien är full av exempel på vad som händer när leker leken “min fiendes fiende är min vän”, al-Qaida är inte ett unikum. Piraterna i Västindien under Spanska tronföljdskriget är ett annat exempel, idag med Johnny Depp i huvudrollen.

5. Patriotism

Förhoppningsvis kan Obama förvandla stundens goda patriotism till något konstruktivt, enande och framtidsinriktat.

För att kalla sig liberal och utbildad så visar Wolodarski på mycket konservativa värderingar här. Jag menar, patriotism?

Personligen så håller jag nationsstaten och patriotism som några av de mest dekonstruktiva och farliga strömningar som finns på planeten, men det är bara jag.

6. Den vidare blicken

Massorna på Tahrirtorget i Kairo ropade inte efter mer inflytande åt det muslimska brödraskapet, vilket många bedömare i väst tidigare befarat, utan efter frihet, värdighet och folkstyre.

…vilket är kul, då USA höll despoten Hosni Mubarak hårt om ryggen, fortsätter att hålla många ledare på Arabiska halvön om ryggen och nog kommer att fortsätta att göra det under lång lång tid.

7. Slutklämmen

När vi vaknade upp i går hade världen blivit något mer rättvis.

Näeh, Peter Wolodarski. Det håller jag icke med om.

Jag menar verkligen inte med detta att jag tycker att det som hr bin Ladin höll på med var något beundransvärt eller så, tvärtom. Jag är stark motståndare till religiös extremism, (riktig) terrorism och mord — men jag tror också att det inte finns något sätt för oss att faktiskt vara ett bättre alternativ om vi inte strävar efter att vara raka motsatsen.

Vi kan inte kalla oss bättre än bin Ladin bara för att vi ser oss som bättre än bin Ladin. Vi är inte bättre: Väst härjar, plundrar och mördar runt omkring i världen — så är det och har varit sedan imperialismens glada dagar — och vill vi vara bättre än de andra som aspirerar på att göra detta så måste vi visa gott exempel.

Ett gott exempel hade varit att föra bin Ladin inför domstol, ge honom en advokat och sedan döma honom för de brott han faktiskt begått. Peter Wolodarski verkar förespråka dödsstraffet — jag tror inte på dödsstraffet då det är barbariskt — och det får stå för honom, men en rättegång borde han ha fått.

Visst, det är svårt att svälja pillret. Det var fruktansvärt att se tornen rasa, höra om bomberna i Madrid och uppleva självmordsbombare i Stockholm. Det var jobbigt, men ingen säger att det är lätt att vara ett gott föredöme.

Jag skulle vilja avsluta med ett bra bibelcitat, oväntat nog:

“Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med, skall ni bli dömda… Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”
(Matt 7:1-5)

Det rör sig om fotografen (eller “fotojournalisten” som han kallar sig) Paul Hansen som precis vunnit ytterligare ett pris för sitt arbete i kriszoner (han har ett flertal både nationella och internationella troféer sedan tidigare). Bilden i fråga som gett honom priset är den som pryder artikeln på DN.se, och den föreställer en 15-årig flicka, mördad av polismän i Port-au-Prince i Haiti i samband med jordbävningen.

I artikeln beskriver Hansen situationen, att han fått stöd av flickans familj och “hur långt ett land kan sjunka moraliskt av fattigdom och desperation.” Stycket avslutas med citatet:

— Till och med när hon ligger död plundras hon av desperata människor.

Jo, visst, Paul.

Jag har tidigare reagerat på nyhetsbilder, men när jag får se följande bild av fotografen Nathan Weber så vrider det sig i magen:

© Nathan Weber.

Desperata människor som plundrar hennes lik. Ett gäng hyenor, asätare som står på rad och kalasar på misären. Det är intrycket jag får, kanske orättvist, men det är inte trevligt. Detta är inte en fin sida av journalism, det här.

Jag kommer att tänka på när jag var i Aten förra året och skulle gå med ΣΥΡΙΖΑ i deras första maj-tåg. När det började bli för många poliser så tog vi oss från tåget och gick upp till Akademin där vi tyvärr hamnade mitt emellan svarta blocket och kravallpolisen. Det intressanta var att jag då kom nära själva “provokatörerna”, de som står längst fram och provocerar polisen.

Har ni tänkt på att bilderna man får se från demonstrationerna ofta visar polismän och demonstranter väldigt nära inpå själva fotografen? Förklaringen till hur detta går till fick jag denna gång. Det var en hel hop med fotografer som trängdes framför polisstyrkan med sina långa Nikon- och Canonobjektiv upptryckta centimeter från polismännens hjälmvisir, allt i jakten på den där bilden. Det här var inte paparazzi, detta var så kallade fotojournalister.

Självklart klarade inte poliserna av denna situation och tårgasgranaterna målade snart sina gula band över platsen och jag fick springa för livet för att inte få en gummikula i benet.

Hur tänker de, fotograferna? Hur tänker de när de står där, i klunga, och fotograferar den döda flickan? Rör det hela sig över huvud taget om ett slags betraktande? Ser de något genom prismat på sina DSLR-er? Reflektionen i sökaren, tror de på den? Är det bara något abstrakt? Ett värn mot verkligheten som bryts ner av optiken för att träffa deras hornhinnor helt befriade från sitt innehåll?

Jag tror aldrig att jag skulle kunna fotografera ett flicklik på gatan, inte som ett yrke (vilket Paul Hansen faktiskt gör) i alla fall. Det känns dessutom som om fotografens dokumentära egenskaper upplöses när det dessutom är en hel klunga av män som försöker fånga samma bild.

Jag tycker att Nathan Webers bild av situationen är betydligt mer talande än Paul Hansens, Webers bild säger mer om situationen och framkallar betydligt fler känslor.

UPPDATERING:

Jag hittar en intervju med Nathan Weber här, där han förklarar situationen lite närmare. Han kallar sina fellow photojournalists för “professionella” och strikta. HD.se kommenterar mycket kritiskt hela tävlingen lite närmare här.

Fler som skrivit om saken här, här, här och här.

Så, igår besökte gänget en mycket intressant plats, Foro Italico eller Foro Mussolini som den ursprungligen hette. Den fotbollsintressade känner ju självklart igen namnet då det ligger en viktig fotbollsstadion på platsen, men det är lätt att passera förbi de andra sevärdheterna utan att reflektera närmare över dem (som Sara hade gjort).

Platsen ligger på andra sidan Tibern sett från större delen av stan, en bit nordväst från Svenska Institutet och nås bäst med spårvagn från Flaminio, det tar kanske fem-tio minuter att ta sig dit, sedan får man gå över bron som syns på bilden ovan. Flankerande själva övergången är fyra kuber av travertin med friser som skildrar italienarnas framgångar under Första världskriget i någon slags antikiserande stil.

Ponte Milvio/Pons Mulvius

Från bron har man en fin utsikt över den oerhört smutsiga Tibern och Ponte Milvio eller Pons Mulvius som den hette under Antiken, platsen för det berömda eponyma slaget mellan Konstantin den store och Maxentius år 312 e.v.t. Man ser tydligt att det fortfarande är problem med översvämningar i området trots de moderna fördämningar som skulle sätta stopp för dessa. Flodbankarna är fulla med skräp och sopor långt upp för brinkerna och det luktar inte gott i trakten.

MVSSOLINI DVX — Mussolini, överbefälhavare

Det mest spektakulära kommer dock när man gått över floden och kommit till själva forumområdet. Mitt för ingången mot fotbollsstadion står den så kallade “monoliten”, en tjugo meter hög obelisk i Carraramarmor, rest 1932 av den fascistiska ungdomsorganisationen Balilla som en gåva till il Duce. Vi hade tidigare sett en dokumentärfilm om fascismen där denna obelisk figurerade som ett starkt propagandainstrument; hela tillverkningen och forslandet över havet från Carrara upp för Tibern till resningen filmades av det statliga LVCE (företaget med den fina sloganen “Il cinema è l’arma più forte“) och visade hur man för hand och oxe drog det enorma marmorblocket från stenbrottet ner till havet och vidare.

Obelisken “monoliten” dras ner från stenbrottet i Carrara med oxar i massor, 1928.

Resandet av monoliten, 1932.

Det har varit många diskussioner i det moderna Rom huruvida man ska låta detta massiva minnesmärke över en tid som flytt ska stå kvar. Faktum kvarstår att den fortfarande reser sig tjugo meter över marken och jag tror att rent fysiskt blir det svårt att flytta på den. Dessutom, om det skulle bli ett beslut så kan ju själva flyttandet ta tid; jämför med hur lång tid det tog att flytta Axumobelisken (över femtio år) efter det internationella beslutet att lämna tillbaka den till Etiopien så tror jag att den lär nog stå kvar ett tag till.

Bredvid bokstäverna DVX syns en fasces, fascismens lilla logotyp. Alla byggnader som byggdes efter 1929 var tvugna att ha denna symbol på sig, något som man plockat bort i vissa fall, men som ändå finns kvar på väldigt många ställen. I den närbelägna simhallen på Foro Italico-området finns dessa tre pinnar i entrén som tidigare hade bilorna kvar.

Ingången till simhallen, tre fasces utan bilor.

Simhallen och de närliggande byggnaderna i ful röd plastputs (när de byggdes var det riktig puts, vilket nog gjorde att de så mindre sovjetiska ut) används idag bland annat av Italiens olympiska kommitté. Den allmänna ruffigheten som råder på platsen får mig att tänka på liknande palatsanläggningar för kultur och sport i de forna öststaterna.

Italiens olympiska kommittés högkvarter i före detta Accademia fascista maschile di educazione fisicas lokaler.

Det som jag däremot tyckte var mest intressant på hela området var de mycket välgjorda mosaikerna som täcker hela gångvägen från obelisken fram till själva fotbollsstadion. De skildrar olika sportaktiviteter, fascistisk verksamhet, mytologiska episoder ur det italienska folkets historia. Anledningen till att man gjorde alla dessa fantastiska monokroma (eller snarare dikroma) mosaiker var att man under samma tid upptäckt de välbevarade dylika i Ostia, Roms gamla huvudstad, och de hade därpå väckt stor uppmärksamhet.

Här kommer en orgie i bilder:

Gänget studerar en mosaikkarta över området.

Mytologiska väsen.

Mytologiska ishockeyspelare.

Mytologiska sjöodjur i den tysta och torra fontänen.

Några fascistoida parafernalier.

Mytologiska flygplan över frasen “Italien har äntligen sitt imperium”.

Molti nemici, molto onore — Många fiender, mycken ära.

M – som i “musica”.

M – som i “Mussolini”, “Moderaterna” och “Mjimmie Måkesson”.

Gångvägen med mosaikerna på varje sida.

Lite längre fram till vänster hittar man också Marmorstadion, en mycket monumental anläggning som påminner om en blandning av Ramviks IP och stadion i Delfi. Runt hela stadion står ett stort antal marmorstatyer skänkta av olika städer runt omkring i Italien föreställande personifieringar av olika sportgrenar (+ Herkules och en snubbe med fasces…!).

Stadio dei marmi, Marmorstadion.

Bortom stadion reser sig ett enormt komplex i tydlig fascistisk stil, det planerade partihögkvarteret som dock inte blev klart innan De allierades seger utan färdigställdes efter (!) kriget som utrikesministeriets huvudkontor.

Utrikesministeriet, det planerade fascistiska högkvarteret.

Så avslutade vi vårt besök, verkligen intressant. Det är någon fascinerande med fascistisk arkitektur, det måste jag hålla med om, men det kräver verkligen att man bortser från de hemska övergrepp som regimen innebar och de fullkomligt löjliga ritualer man upprättade i syfte att legitimera det egna förfarandet.