Category Uncategorized

En dyr bok. Bara till mig.

Jag var på Kungliga Biblioteket här i Stockholm i fredags för att kopiera en artikel ur en tidskrift.

Tidskriften heter The annual of the British School at Athens och “mitt” nummer var från 1911. Jag säger “mitt nummer” då boken var helt osprättad. De har alltså köpt in den för mycket dyra pengar, för precis hundra år sedan, och så är det först jag som konsulterar den. Pärmen var sliten nog, så den har verkligen stått i biblioteket länge, men sidorna var i nyskick. Otroligt. I hundra år har den väntat, just på mig!

Nova poemo fare de Kallskänkan — Fukuŝimo

Fukuŝimo

La tempo hastas abismen,
tion, kio tro malfruis hieraŭ,
ni devos porti ĝis morgaŭ,
por diri: “Hodiaŭ, jen nia fina ebleco”.
Multaj tagoj jam pasis tiel.

La radioj kiel lumfaskoj disiras de la urboj.
La nevidebla varmego brulas de la eno,
sin premas en la teron,
aperas en la plantoj, la akvo, la mamnutraĵo.
Jen ni atakas nian propran estontecon.

Tio estas la tertremoj, la ondoj,
la katastrofoj kiuj ĉiam venas.

Tion ĉi ni donas al niaj infanoj;
atomrubaĵon, envezikigitajn urbojn, mortejojn.
Se ni ekdormus nun, ne troviĝas sonĝoj
kiuj povas nin savi.

Tio estas la bildo de forbrulantaj arbaroj,
de tro varma planedo en malhela universo.

Aŭ la lumo de la homoj kiuj rifuzas silenti,
voĉo de milionoj.
La rezisto kiu devas veni.

Ŝanĝu dormon al vekiĝo,
senpovon al dumtagaj revoj.

Ĉar kie malaperis via espero,
jen mia forto.
Kie viaj povoj elĉerpiĝis,
jen via voĉo.

Kie la firmaoj,
la petrolkarteloj kaj
la kapitalo buĉas la estontecon,
la manifestaciojn,
la sistemkritikon
kaj
la reziston kiu devas veni.

Sveda originalo de Jenny Wrangborg, kiun tradukis mi.

Översättningsarbetet är äntligen klart

Nu är den klar.

Översättningen till Esperanto av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet finns nu att ladda ner här.

Äntligen.

En känga till Rasmus själv som lovat skriva förord men aldrig gjort det. Fy på sig!

Peter Wolodarski uttrycker sig om livet

Några av mina vänner tycker att jag har degenererat till en sur arkeolog som sitter vid Medelhavets olika stränder och bedriver generellt näthat — ibland är det kanske sant — men jag blir arg ibland. Jag blir arg och besviken ibland. Jag blir äcklad vid andra tillfällen.

Ledaren i dagens DN är ett exempel på när jag blir äcklad. Texten är inte signerad, men journalisten och folkpartisten Peter Wolodarski skriver på sin twitter att det är han som författat den, vilket jag inte har någon anledning att betvivla.

Vad är det då som gör mig äcklad? Låt oss ta en titt på själva texten:

1. Ingressen

Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin. Mannen bakom 11 september-attackerna kan inte längre sprida hets, hat och hot över världen.

Att kalla ett nattligt mord av civila i ett främmande land för rättvisa tyder på att man inte riktigt håller med FNs deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 10 och 11. Att man sedan uttrycker det lite lätt poetiskt med det allittererande “hets, hat och hot” är för den fredsälskande Robin fullständigt avskyvärt. Smaklöst.

2. Inkluderandet av mig (och dig)

Den glädje och lättnad som miljontals amerikaner känner i detta ögonblick är också vår.

Wolodarski tror att alla tänker och tycker som han, i alla fall så tycker han att vi ska det. Vi bör känna glädje och lättnad. Jag känner varken glädje eller lättnad. Wolodarski har all rätt i världen att uttrycka sina åsikter i frågan (vilket, roligt nog, också är en av artiklarna i FNs deklaration), han får gärna tycka att allt är bra, fint, juste kompis, whatever. Blanda inte in mig i detta.

Han bidrog till att underblåsa falska motsättningar mellan olika religiösa och etniska grupper runt om i världen. Han var en självutnämnd talesman för islam, som klistrade på miljontals muslimer en etikett som de avskydde.

Wolodarski klistrar på en etikett på miljontals liberaler som de nog bra avskyr. Sug på den.

3. Den ofrivilliga ironin

Usama bin Ladin var en massmördare som förklarade krig mot stora delar av världen. Han uppmanade till mord på amerikaner och judar, oavsett var de befann sig. Han gjorde inte någon åtskillnad mellan militärer och civila eller mellan stater och dess invånare.
bin Ladins mål var tydligt uttalat: att upprätta ett religiöst kalifat som i praktiken skulle utplåna hela den liberala demokratin och vårt sätt att leva. Någon plats för oliktänkande fanns inte i bin Ladins fundamentalistiska bild av världen. De muslimer som inte anslöt till hans radikala tankar betraktade bin Ladin som otrogna, utan rätt att få leva.

Att lovorda USAs aktion mot bin Ladin på grunden av att nämnde karl skall ha gjort det ovanstående är märkligt. Till följd av (eller: med ursäkten att) attentaten 11/9 2001 så förklarar USA krig mot två nationer, genomför militära aktioner med tiotusentals civila dödsoffer som följd, går in med militära trupper mot mål i icke-krigförande länder, upphäver yttrandefriheten (Artikel 19) och håller hundratals människor fängslade utan rättegång med daglig utsatthet för tortyr (Artikel 9 och 5).

USA har klart visat att man inte accepterar “oliktänkande” i fråga om ekonomisk eller politisk världssyn, något som inte är så märkligt egentligen i västvärlden. Varför ens kommentera det?

Att bin Ladin såg vissa personer som utan rätt att leva är ju kul då detta hölls mot honom av Wolodarski som inte heller tyckte att han hade rätt att leva.

Slutligen så tycker jag att demokrati absolut inte behöver vara “liberal”. Jag tycker faktiskt synd om många liberaler vars åsikter och värderingar buntas samman med Wolodarskis. Jag vet att ni inte har de här åsikterna.

Hans budskap om demokratins svaghet, dekadens och oförmåga har fått ett handfast svar från Barack Obama.

Jag tycker snarare att hans budskap om demokratins problem stärks av Obamas agerande. Är jag ensam?

4. Det okritiska tänkandet

Glädjescenerna i USA och andra delar av världen uttrycker framför allt en djup tacksamhetskänsla över att rättvisan hunnit i kapp denne vedervärdige extremist. Den som mördar tusentals civila från mängder av länder ska inte kunna komma undan ostraffad.

(Låt mig vara tydlig. Att döda en annan människa i vilken situation som helst som inte är direkt självförsvar eller ett misstag är mord. Soldater mördar, mördare mördar, bödlar mördar och poliser i Aten mördar. Det är egentligen ganska enkelt, även om det låter rätt hårt. Sedan, huruvida det ibland är rätt att mörda eller inte, det är en annan fråga, något man får titta på i enskilda fall. Ibland så är det kanske “rätt” att inleda ett krig? Ibland kanske, men oftast inte — anser jag då. USA (och andra nationer, till exempel Sverige) bedriver krigföring i ett stort antal länder inom ramverket för det så kallade “kriget mot terrorismen”. Detta innebär att man mördar människor. Inte bara soldater, utan även civila, och inte så få heller. Enligt Wolodarskis logik så ligger USA (och andra länder i maskopi) rätt pyrt till.)

Wolodarski verkar inte alls se kopplingen mellan USAs utrikespolitik och själva uppkomsten av al-Qaida — och även talibanerna och Saddam Hussein. Historien är full av exempel på vad som händer när leker leken “min fiendes fiende är min vän”, al-Qaida är inte ett unikum. Piraterna i Västindien under Spanska tronföljdskriget är ett annat exempel, idag med Johnny Depp i huvudrollen.

5. Patriotism

Förhoppningsvis kan Obama förvandla stundens goda patriotism till något konstruktivt, enande och framtidsinriktat.

För att kalla sig liberal och utbildad så visar Wolodarski på mycket konservativa värderingar här. Jag menar, patriotism?

Personligen så håller jag nationsstaten och patriotism som några av de mest dekonstruktiva och farliga strömningar som finns på planeten, men det är bara jag.

6. Den vidare blicken

Massorna på Tahrirtorget i Kairo ropade inte efter mer inflytande åt det muslimska brödraskapet, vilket många bedömare i väst tidigare befarat, utan efter frihet, värdighet och folkstyre.

…vilket är kul, då USA höll despoten Hosni Mubarak hårt om ryggen, fortsätter att hålla många ledare på Arabiska halvön om ryggen och nog kommer att fortsätta att göra det under lång lång tid.

7. Slutklämmen

När vi vaknade upp i går hade världen blivit något mer rättvis.

Näeh, Peter Wolodarski. Det håller jag icke med om.

Jag menar verkligen inte med detta att jag tycker att det som hr bin Ladin höll på med var något beundransvärt eller så, tvärtom. Jag är stark motståndare till religiös extremism, (riktig) terrorism och mord — men jag tror också att det inte finns något sätt för oss att faktiskt vara ett bättre alternativ om vi inte strävar efter att vara raka motsatsen.

Vi kan inte kalla oss bättre än bin Ladin bara för att vi ser oss som bättre än bin Ladin. Vi är inte bättre: Väst härjar, plundrar och mördar runt omkring i världen — så är det och har varit sedan imperialismens glada dagar — och vill vi vara bättre än de andra som aspirerar på att göra detta så måste vi visa gott exempel.

Ett gott exempel hade varit att föra bin Ladin inför domstol, ge honom en advokat och sedan döma honom för de brott han faktiskt begått. Peter Wolodarski verkar förespråka dödsstraffet — jag tror inte på dödsstraffet då det är barbariskt — och det får stå för honom, men en rättegång borde han ha fått.

Visst, det är svårt att svälja pillret. Det var fruktansvärt att se tornen rasa, höra om bomberna i Madrid och uppleva självmordsbombare i Stockholm. Det var jobbigt, men ingen säger att det är lätt att vara ett gott föredöme.

Jag skulle vilja avsluta med ett bra bibelcitat, oväntat nog:

“Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med, skall ni bli dömda… Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”
(Matt 7:1-5)

Foro Mussolini

Den monumentala bron över Tibern mot Foro Italico.

Så, igår besökte gänget en mycket intressant plats, Foro Italico eller Foro Mussolini som den ursprungligen hette. Den fotbollsintressade känner ju självklart igen namnet då det ligger en viktig fotbollsstadion på platsen, men det är lätt att passera förbi de andra sevärdheterna utan att reflektera närmare över dem (som Sara hade gjort).

Platsen ligger på andra sidan Tibern sett från större delen av stan, en bit nordväst från Svenska Institutet och nås bäst med spårvagn från Flaminio, det tar kanske fem-tio minuter att ta sig dit, sedan får man gå över bron som syns på bilden ovan. Flankerande själva övergången är fyra kuber av travertin med friser som skildrar italienarnas framgångar under Första världskriget i någon slags antikiserande stil.

Ponte Milvio/Pons Mulvius

Från bron har man en fin utsikt över den oerhört smutsiga Tibern och Ponte Milvio eller Pons Mulvius som den hette under Antiken, platsen för det berömda eponyma slaget mellan Konstantin den store och Maxentius år 312 e.v.t. Man ser tydligt att det fortfarande är problem med översvämningar i området trots de moderna fördämningar som skulle sätta stopp för dessa. Flodbankarna är fulla med skräp och sopor långt upp för brinkerna och det luktar inte gott i trakten.

MVSSOLINI DVX — Mussolini, överbefälhavare

Det mest spektakulära kommer dock när man gått över floden och kommit till själva forumområdet. Mitt för ingången mot fotbollsstadion står den så kallade “monoliten”, en tjugo meter hög obelisk i Carraramarmor, rest 1932 av den fascistiska ungdomsorganisationen Balilla som en gåva till il Duce. Vi hade tidigare sett en dokumentärfilm om fascismen där denna obelisk figurerade som ett starkt propagandainstrument; hela tillverkningen och forslandet över havet från Carrara upp för Tibern till resningen filmades av det statliga LVCE (företaget med den fina sloganen “Il cinema è l’arma più forte“) och visade hur man för hand och oxe drog det enorma marmorblocket från stenbrottet ner till havet och vidare.

Obelisken “monoliten” dras ner från stenbrottet i Carrara med oxar i massor, 1928.

Resandet av monoliten, 1932.

Det har varit många diskussioner i det moderna Rom huruvida man ska låta detta massiva minnesmärke över en tid som flytt ska stå kvar. Faktum kvarstår att den fortfarande reser sig tjugo meter över marken och jag tror att rent fysiskt blir det svårt att flytta på den. Dessutom, om det skulle bli ett beslut så kan ju själva flyttandet ta tid; jämför med hur lång tid det tog att flytta Axumobelisken (över femtio år) efter det internationella beslutet att lämna tillbaka den till Etiopien så tror jag att den lär nog stå kvar ett tag till.

Bredvid bokstäverna DVX syns en fasces, fascismens lilla logotyp. Alla byggnader som byggdes efter 1929 var tvugna att ha denna symbol på sig, något som man plockat bort i vissa fall, men som ändå finns kvar på väldigt många ställen. I den närbelägna simhallen på Foro Italico-området finns dessa tre pinnar i entrén som tidigare hade bilorna kvar.

Ingången till simhallen, tre fasces utan bilor.

Simhallen och de närliggande byggnaderna i ful röd plastputs (när de byggdes var det riktig puts, vilket nog gjorde att de så mindre sovjetiska ut) används idag bland annat av Italiens olympiska kommitté. Den allmänna ruffigheten som råder på platsen får mig att tänka på liknande palatsanläggningar för kultur och sport i de forna öststaterna.

Italiens olympiska kommittés högkvarter i före detta Accademia fascista maschile di educazione fisicas lokaler.

Det som jag däremot tyckte var mest intressant på hela området var de mycket välgjorda mosaikerna som täcker hela gångvägen från obelisken fram till själva fotbollsstadion. De skildrar olika sportaktiviteter, fascistisk verksamhet, mytologiska episoder ur det italienska folkets historia. Anledningen till att man gjorde alla dessa fantastiska monokroma (eller snarare dikroma) mosaiker var att man under samma tid upptäckt de välbevarade dylika i Ostia, Roms gamla huvudstad, och de hade därpå väckt stor uppmärksamhet.

Här kommer en orgie i bilder:

Gänget studerar en mosaikkarta över området.

Mytologiska väsen.

Mytologiska ishockeyspelare.

Mytologiska sjöodjur i den tysta och torra fontänen.

Några fascistoida parafernalier.

Mytologiska flygplan över frasen “Italien har äntligen sitt imperium”.

Molti nemici, molto onore — Många fiender, mycken ära.

M – som i “musica”.

M – som i “Mussolini”, “Moderaterna” och “Mjimmie Måkesson”.

Gångvägen med mosaikerna på varje sida.

Lite längre fram till vänster hittar man också Marmorstadion, en mycket monumental anläggning som påminner om en blandning av Ramviks IP och stadion i Delfi. Runt hela stadion står ett stort antal marmorstatyer skänkta av olika städer runt omkring i Italien föreställande personifieringar av olika sportgrenar (+ Herkules och en snubbe med fasces…!).

Stadio dei marmi, Marmorstadion.

Bortom stadion reser sig ett enormt komplex i tydlig fascistisk stil, det planerade partihögkvarteret som dock inte blev klart innan De allierades seger utan färdigställdes efter (!) kriget som utrikesministeriets huvudkontor.

Utrikesministeriet, det planerade fascistiska högkvarteret.

Så avslutade vi vårt besök, verkligen intressant. Det är någon fascinerande med fascistisk arkitektur, det måste jag hålla med om, men det kräver verkligen att man bortser från de hemska övergrepp som regimen innebar och de fullkomligt löjliga ritualer man upprättade i syfte att legitimera det egna förfarandet.

San Lorenzo i regnet

Gårdagen var en fartfylld dag. Efter en kväll fylld med hemska teveserier om gladiatorer och rymdvarelsers obetvisteliga närvaro under människans mer obskyra forntid så var vi alla lite lätt bakfulla på lördagsmorgonen, men jag och Sara tog oss tid att dra oss ut på stan för att söka efter böcker och kaffe.

Vi drog oss bort genom Villa Borgheseparken till området kring Via Nazionale där vi bland annat passerade Mosesfontänen (eller Fontana dell’Acqua Felice som den egentligen heter) som markerar slutet på den gamla akvedukten Acqua Felice och var en viktig källa för rent vatten under tidig renässans i hela Quirinalområdet.

Det är alltid intressant att man reser statyer över berömda judar samtidigt som man förtrycker dem—hade jag hatat judar så intensivt som så många påvar gjort så skulle jag då inte resa en fullkomligt monumental triumfbågeliknande fontän med tre superjudar i bågarna. Men, det är ju skillnad på folk och folk.

Efter att ha fått vårt lustmäte med böcker så drog vi vidare ner mot stan och hamnade så småningom i Trevi vid den berömda fontänen där. Hela platsen myllrar av folk, mest flickor och damer som vill ha sin bild med fontänen i bakgrunden. Det är också gott om ficktjuvar och poliser som står och ser till att blåsa hårt i pipan om någon ens rör vid vattenytan. Tydligen är det bara vissa svenskor som får bada här, men jag förstår inte varför man skulle vilja göra det så här års.

Denna fontän är för övrigt slutet på den sista fungerande akvedukten i Rom; Aqua Virgo, som för övrigt går precis under grannhuset här vid Institutet. Fantastisk tekonologi.

Lite senare på kvällen så skulle vi ut i den romerska natten och möta upp deltagarna i den norska kursen i San Lorenzo. På bilden nedan syns postfacken på institutet i vilka man måste lägga en röd flagga när man inte befinner sig i byggnaden. Det var lördagkväll i går.

Vi tog oss med bussen genom de övre delarna av centrala Rom och kom så till San Lorenzo som är de gamla kommunistkvarteren i staden. Vi skulle möta upp våra skandinaviska bröder och systrar och gå på en av stans bästa pizzerior enligt många källor, Pizzeria Formula Uno på Via degli Equi. Vi svenskar hade varit där en gång tidigare och då var det mycket gott. Det var det denna gång också, även om det blev lite kaos när alla femton skulle ha bord samtidigt.

Jag tror sällan jag ätit så god pizza som här.

Vi drog sedan vidare till en liten pub/bar runt hörnet och satte oss ned för att ockupera ett gäng bord. Jag och Oskar tog oss ett par glas utmärkt grappa för €5 (!) medan de andra tog sig an dålig lager för exakt samma pris. Det skall nämnas att det var rejält med grappa vi fick. Under tiden gick det omkring de sedvanliga bengalerna och afrikanerna och försökte sälja sitt jox. De gick bara runt runt i lokalen och kom så åter till oss var femte minut och försökte igen trots att vi just kört bort dem.
Det kan inte vara lätt för dem, men jag tror inte att de vinner på att göra folk förbannade som de ändå gjorde.

Hela kvällen fortsatte i gott samkväm med norrmännen som drack på och började ta roliga foton på varandra och oss. Jag låter dem vara i största mån.

I Rom

Nu har jag varit i Rom i en vecka och en dag — det går rätt fort ändå, kanske för att man gör så många saker och går så förbannat mycket hela tiden. Det är mitt första besök i Italien över huvud taget så det är ju en del att uppleva.

För de som inte hänger med så är jag alltså stipendiat för att delta i DEN ARKEOLOGISKA KURSEN på Svenska Institutet i Rom under två månader (24/1—2/4). Kursen med stort K har gått i stan sedan mitten av tjugotalet och är en av de främsta anledningarna till att institutet startades av bl a den gamle knugen. Under de månader som jag är här ska vi alltså besöka en himla massa museer, Ostia, Kampanien (Pompeji och Herculaneum) och Etrurien.

Jag kom hit redan för en vecka sedan, med Lufthansa via München till flygplatsen Leonardo da Vinci (som ligger direkt ovanpå kejsar Claudius’ gamla hamn Portus). Det så kallade “Expresståget” in till Termini åkte aldrig snabbare än 40 km/h och när jag tog en taxi till institutet så hamnade vi i trafikkaos. Det blev dyrt, men vad fan. Det som var mest intressant med själva resan var att jag förstod allt vad taxichauffören sade trots att jag aldrig pluggat italienska. Det var mina sekundära kunskaper i spanska och primära i Esperanto som hjälpte mig tror jag.

Svenska Institutet ligger i Villa Borghese, en stor park i norra Rom precis utanför den gamla stadsmuren. Närmsta tunnelbanestation ligger vid Piazza di Popolo, kanske fem-tio minuter bort. Runt omkring institutet ligger diverse andra utländska institut och akademier såsom den danska (som ser ut som en dansk idrottsanläggning i vanlig ordning), den belgiska, nederländska, rumänska (!) och den mycket vräkiga brittiska på andra sidan dalgången. Huset är ritat av Ivar Tengbom (!) och inrett av Carl Malmsten (!) och textilier av Märta Måås-Fjetterström (!). Idel storheter, verkligen. Väldigt smakfulla och trevliga lokaler, även på rummen, speciellt om man uppskattar den lite så där neo-klassiska stilen, som jag då.

Det finns ett rätt stort bibliotek med böcker som jag inte har någon användning av i min uppsats — främst konsthistoria och böcker med romersk historia som tema. Lite grekiskt finns det, som delar av Αρχαιολογικόν Δελτίον som jag kan njuta av i en osund källare här. Några lite mer intressanta böcker för min egen del finns här ändå, främst verk av den gamle nazisten Ernst Kirsen, några böcker om grekiska befästningsverk samt en hel del tidskrifter.

Vi har haft en hel del exkursioner i Rom under den gångna veckan då vi bland annat besök Palatinen med kejsarpalatset och de de underjordiska resterna av ett republikanskt hus, Casa dei Griffi, som ligger på tio meter djup under det senare palatset. Då väggarnas fresker har varit mycket skyddade från luft (och turister) så har färgerna en otrolig lyster trots att de har över 2000 år på nacken.

Igår besökte deltagarna på den norska kursen oss här, vi bestämde oss för att ta en öl i San Lorenzo, det gamla kommunistkvarteret nära Universitetsområdet. Det ska bli intressant. Jag fortsätter min rapport senare.

Postbalotada poemo

Pluvas je mia foriro de l’ apartamento
io prema kovras mian landon
en Stokholmo la homoj tiriĝas kiel magnetoj al la Metroŝildoj
por post pezaj labortagoj reelkraĉiĝi

mi renkontas amikon sur la placo
ni iras silentaj trans mallumaj stratoj
nun rulas ŝoseruliloj kontraŭ la bonstato en la lando
kie merkatvaloro staras antaŭ homvaloro
stulteco antaŭ plureco
la ruinoj de ĉio kion ni konstruis

tie ĉi veturigas nin la buso tra la Nova Svedio kaj
en la vakuo post la opcioj
ni aŭdas la rasistojn marŝi en la parlamentejon
ne estas io poezia pri tio ĉi

je la sepa en la renkontiĝejo, ies kuirejo
la mallumo frapas la fenestron
ni metas la desegnaĵojn sur la tablon
la kaftasojn flanke la protokoloj
konstruas ponton inter kien ni estis irantaj kaj
la loko kie ni anstataŭ alvenis

tie ĉi, en la krevaĵo inter la balotada retoriko kaj la realeco
starigas ni la skafaldojn, skizas la rezistadon
plantas iom da espero en la senesperon

en la vestiblo troviĝas stakoj da flugfolioj
preskaŭ ĉion restas plenumi

Jenny Wrangborg

tradukis
Robin Iversen Rönnlund

Gotland utan ström

Klockan är tjugo minuter i åtta på kvällen. Jag sitter i familjen Stjernes vardagsrum på Sudret, sydligaste Gotland. Ett Gotland utan ström. Hela ön är strömlöst på grund utav det kraftiga ovädret som slog över ön vid tolvtiden.
Jag och Olle hade cyklat iväg mot Körsbärsgården (nära Hoburg) och befann oss mellan Vamlingbo kyrka och Kättelvik när helt plötsligt himlen blev stålblå, mörkret föll och åskdundret blev våldsamt närvarande. Jag har aldrig sett en himmel färgad på det viset, jag knäppte många bilder som faktiskt lyckades fånga den snudd på Hollywood-aktiga kulören. Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, skulle vi fortsätta eller vända om? Vända om till vad? Vi skulle nog vara fångna i vädret hur som helst, så vi bestämde oss för att cykla på.
Vi kommer fram längs stranden vid Kättelviks stenhuggerimuseum när regnet kommer. Precis när vi lyckats kasta oss in i en av de små barackerna vid stranden så öppnas himlen likt en jättelik kran. Det är vi, två äldre damer och en vettskrämd hund som delar på utrymmet. Ingen mottagning med mobilen, det går inte att ringa efter Olles far så att han får hämta oss. Vi sitter helt enkelt där i skiten.
Till slut får vi iväg ett sms till Olles bror som i sin tur kommer med både far och bil – vi får skjuts till Körsbärsgården där det visar sig att strömmen gått. Inget kaffe, men väl cola, macka och äppelkaka innan vi via ett besök vid Sundre kyrka tar oss hem igen.
Hemma hinner vi surfa i kanske en halvtimme innan strömmen går igen och internet med det. Det håller i sig. Hela ön är strömlös efter att huvudledningen till fastlandet gått ner, tekniker är på väg till Slite där det skall finnas gasturbiner för nödbruk. Väntan fortsätter.
Vi åker på fotovernissage på bygdegården och träffar på en gubbe från kommunen som berättar att strömmen tidigast kommer tillbaka vid niotiden vad han hört. På Hamra krog är det god stämning trots elens frånvaro men där har man hört att det inte blir någon kräm ur vägghålen förrän vid tiotiden.
Just nu är åskovädret precis över våra huvuden. Kraftiga viggar lyser upp väggarna nästan hela tiden och det skallrar i elelementen vid varje smäll. Nederbördsmätaren ute på gräsmattan visar nästan 50 millimeter och regnet håller i sig. Det är faktiskt det första regn jag upplevt sedan ett riktigt oväder på Poros för snart tre månader sedan. Det är rätt najs ändå, när man kan sitta inomhus.
***
Efter flera timmar så återkommer strömmen i fem minuter för att sedan försvinna igen i en kvart. Den återkommer och försvinner. Nu är den igång igen och jag försöker att posta detta blogginlägg.

Kan man äga ett språk? Del 2

Jag fick som svar på mitt förra inlägg en trevlig kommentar från Per Aarne (han skriver alltid bra kommentarer) som jag tycker förtjänar ett längre svar:

Per Aarne skriver:

Jag säger inte att du har fel, men det vore intressant om du faktiskt utvecklade någon slags argumentation som stöd för din nu bara axiomatiskt framlagda tes att ett (konstgjort) språk aldrig kan ses som ett verk i upphovsrättslig bemärkelse, oavsett om det finns en identifierbar upphovsperson bakom det. Ingen äger färgpaletten eller musikläran, men man kan enligt vitt spridda rättsuppfattningar göra anspråk på enskilda tillämpningar av dem, en bild eller ett musikstycke. Detsamma gäller en enskild tillämpning av ett språksystem, exempelvis en dikt eller sångtext. På vilket avgörande sätt skiljer sig enligt dig då en nyskapad kombination av element från den mänskliga språkinstinkten som sådan – alltså ett nytt språksystem – från verk i av dessa slag?
Jag är medveten om att du förhåller dig skeptisk till stora delar av upphovsrätt över huvud taget, men här verkar du göra distinktioner som det alltså vore intressant att se dig precisera och motivera. Likaså: Häromdagen skrev du att CNN ville betala dig för rätten att använda sig av dina bilder från demonstrationerna i Aten, men att du sagt nej till detta. Då uppstår frågan hur du mot bakgrund av andra ställningstaganden ändå ser dig ha rätt att kunna neka någon att använda dessa bilder – mot eller utan ersättning. Är inte detta att hävda en upphovsrätt och/eller verkshöjd baserad på betydligt svagare grunder än exempelvis en språkkonstruktörs, där inslaget av sådant som arbetsinsats och originalitet ändå måste sägas vara ojämförligt större?

Jag utvecklar gärna – men först tror jag att jag måste förklara CNN-incidenten.

Som Per Aarne nämnde så blev jag för några dagar sedan kontaktad av CNN som ville använda sig av mina bilder tagna i Aten under första maj. Då jag har dåliga erfarenheter av CNN så skrev jag ett artigt men nekande svar då jag först och främst inte vill hjälpa en multinationell krigshetsande korporation i deras arbete.

Anser jag då att jag äger rätten att neka dem rätten att använda mina bilder? Nej, det gör jag inte. Jag (enligt mig själv) kan inte hävda mer ägande till den kombination av ettor och nollor som bilderna utgör än vad de kan – deras kopia är lik min kopia.

Varför gör jag det då? För att jag kan. I dagens samhälle kan jag det. Jag håller inte med det nuvarande systemet, men om det nu existerar så försöker jag utnyttja det så mycket som jag kan för att göra min del i ett världsförbättrande.
“Man kan inte sluta andas bara för att det luktar illa i luften” sade en god vän till mig en gång.

Precis som du säger så äger ingen färgpaletten eller musikskalan – eller alfabetet som konstruktion i sig – och det är just så som jag ser det. Språket, oavsett om det är en medveten konstruktion eller inte, är en palett utifrån vilken man kan skapa verk och uttryck.

Även om ett produktionsbolag äger rättigheterna till en viss, låt oss säga fotbollsmatch så innebär det inte att de äger rättigheterna till spelet fotboll och dess regelsystem. En musiker kan hävda upphovsrätt till ett musikstycke, men det blir genast genant om hon hävdar att hon därmed äger rätten till det harmoniska system som stycket begagnar sig av: Schönberg skapade tolvtonssystemet med dess principer och var den förste att arbeta efter det i sitt kompositionsarbete, men detta innebär inte att han äger rättigheterna till det och dess framtida utveckling. Hans tolvtonsmusik däremot ägde han rätten till (vilket åter igen kan diskuteras).

Åter till språket. Det jag anser att produktionsbolaget kan göra anspråk på (även om jag åter igen betvistar det) är: dialog från filmen på språket, material skapat av Frommer under dennes arbetstid som del av den överenskommelse som de ingått samt eventuellt varumärken skapade utifrån detta material.

Alltså så kan de förhindra Frommer från att publicera just det, och ingenting annat, som han överlämnade till dem under arbetsprocessen, inget annat.

Jag tycker därmed att de inte äger rättigheterna till språkets struktur, dess vokabulär eller dess utveckling – vilket är i princip språket självt. Om det är något som de kan hävda ägande till skulle det eventuellt vara själva namnet Na’vi på språket, som en del av själva Avatar-franchisen.

Dessutom: ett språk består inte av sin skrivna grammatik. En skriftlig grammatik kan formuleras på ett oändligt antal vis och ändå bara förmedla exakt samma sak. Frommer kan skriva en grammatikbok och äga all upphovsrätt på den inklusive rättigheterna till kopieframställning o.s.v. men han kan inte bestämma hur andra tolkar och gör om det innehåll som är bortom eller ovan hans exakta formuleringar.

Det är som med en text eller ett påstående – jag kan säga: “Maria köpte boken”, “Boken köptes av Maria”, “Maria gjorde ett bokinköp” och så vidare i väldigt många varianter utan att själva betydelsen förändras i grunden. Jag vill hela tiden uttrycka samma sak, en händelse som kanske är utanför min egen kontroll, men formuleringarna är likväl mina egna. Det jag beskriver är redan innan texten, så att säga. Lite så är det också med Frommers språk – det existerar som ett system oberoende av hur han exakt väljer att beskriva och redogöra för det.

Därmed så anser jag att ett språk inte har verkshöjd. Jag kan klura ihop det mest fantastiska språk i mitt huvud komplett med fonetik, grammatik och lexikon utan att det för den skull är ett verk. Allting kan ligga klart däruppe i skallen, men det är ändå inte ett verk förrän jag formulerat dess beskrivning, skrivit ner det (eller spelat in det) och konkretiserat det. Den skrivna beskrivning av språket jag gjort har  (enligt mig) verkshöjd – det är en text, något författat.
Jag tycker därmed att verket ligger i formuleringen, i kompositionen, inte i idén.

Så var det detta med äran. Skall man inte ens få äran för arbetet med skapandet av själva språket?

Klart Frommer ska ha äran – även om språket inte har juridisk verkshöjd så är det en skapelse av avsevärd karaktär värd att uppskatta oavsett om man läser en grammatik eller lär sig språket via tradering.

Jag tycker att begreppet “verkshöjd” är problematiskt och önskar att det kunde omformuleras alternativt tas bort. Är en klippt frisyr ett verk? En stenläggning på verandan? En gräsklippning? Oavsett om det inte är det så är det resultatet av ett hantverk och något som bör aktas efter kvalitet och resultat. Men jag kan inte äga “frisering”, “stenläggande” eller “gräsklippande” – bara hår, sten och en gräsmatta.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress