Jag såg finalen i Melodifestivalen. Det är sant. Som en bekant till mig skrev på sin twitter:
Intressantast med melodifestivalen är hur många som känner sig tvungna att berätta att de INTE tittar, eller att de tittar motvilligt.
Så, jag tittade och jag tittade inte motvilligt. Jag gjorde det på helt eget bevåg hemma hos mina föräldrar (som har teve, men inte tittade) tillsammans med Viktor efter en middag hemma. Jag kände att jag nog måste ta del av detta fenomen som verkar påverka så många människor, dessutom en musikaliskt fenomen då, och kanske ta chansen att analysera det som spelades.
Men det var så förbannat tråkigt – att börja med – lite analys av låtstrukturerna visar på det som stod i SVD samma morgon (herregudminarummisarprenumererarpåSVD!): total försummelse av versen och uppbyggnaden tills refrängen som ska vara lite kick-offig. Ibland var det rent pinsamt, flera av låtarna hade bara två-tre takters vers innan refrängen som verkade evighetslång. Struktur? Någon? Detta kan inte vara något misstag, det är låtskrivare som ligger bakom detta – på den här nivån ska man kunna spelets regler. Visst får man bryta mot allt detta, men då ska resultatet helga medlen. Fejl.
Värst av allt var Peter Jöbacks “bidrag”. Musikalharmonik tillhörande en låt på sju-åtta minuter klämdes in på tre och en halv vilket gav resultatet total förvirring. Versen fanns nästan inte.
Men, det som gjorde mig mest ledsen var att allting bara var ballader ballader ballader. Jag blir så arg och ledsen av ballader. ARG och ledsen. Det känns som om min tid blir mig bestulen.
Ja, musiktävlingen berör – tyvärr, och det skäms jag lite över.
Det roligaste, det som faktiskt fick mig att skratta och ha det kul, det var att Mats Rubarth var med. Jag ville rösta på honom. Han och Krister Nordin kommer alltid att vara mina favoriter.
Jag är precis hemkommen från en liten förevisning av en ny bok om “The golden age of piracy” som ägde rum på Larry’s Corner på Grindsgatan. Boken i fråga heter Life under Jolly Roger och den presenterades av författaren själv, Gabriel Kuhn, ursprungligen från Österrike som på engelska (den amerikanska närvaron på bokcafét var stor) berättade om sina idéer och uppfattningar kring ämnet.
Mycket togs upp som var intressant, speciellt i den efterkommande diskussionen; däribland det att den romantiska bild av pirater som frihetstörstande rebeller och motståndare till etablissemanget faktiskt redan uppkom under deras samtid. Att människor under denna tid av förtryck och imperialism tog till sig ett sådant idealiserat koncept som den frie piraten, förklarade Kuhn, var en bidragande faktor till att Makten ansträngde sig för att göra sig av med dem. Det var helt enkelt farligt att det fanns alternativ till det givna samhället, oavsett om detta alternativ var moraliskt förkastligt enligt den rådande normen.
Eftersom min käre kursare Gaspar skrev sin kandidatuppsats om sjöröveri i östra medelhavsområdet (jag vägrar att, som han gör, använda ordet pirat i detta sammanhang) så tyckte jag att frågan om piraten som identitet var intressant. Den slutsats som Gaspar kom till i sin uppsats, men som han tyvärr inte applicerade på uppsatsen i övrigt, var att just denna identitet inte existerade under antiken – beteckningen πειρατής (peiratês) var mer en beteckning på en handling än ett yrke eller huvudsaklig sysselsättning.
Det var därför mycket intressant att Kuhn på min fråga kunde svara att det just är under “guldåldern” som “pirat” blir en beteckning på en identitet, dessutom en identitet som piraterna själva accepterar och anammar. Detta måste tyda på en viss stolthet och existensen av ett samhälle av något slag.
Det ska bli mycket intressant att läsa boken, kanske jag postar en liten recension. På engelska? Kanske det.