Så är det gamla året slut och det nya året här. Vilken jävla fest det var igår då – helt knasigt. Jag hade så kul, måste vara bästa nyårsfesten någonsin.

Det var rätt mycket folk måste jag säga, idrottshallen som vi tog gruppfotot i räckte knappt till för alla människor, jag ska leta reda på Ivos bild senare. Jag hade på mig finkläder för en gångs skull, ganska varmt med väst och kavaj men vad fan.

Senare hade jag en lång diskussion med en medlem i det tyska piratpartiet som berättade mycket om hur och vad de gör därnere. De är sjukt många verkar det som, kanske inte procentuellt, men Tyskland är ju ganska stort. Han lovade att hjälpa mig med översättandet av Rasmus Fleischers bok, det är bra, jag behöver hjälp från främmande länder.

Fuldansa (“Dancaĉi”!) är så jävla kul i stora grupper. Det var ingen konsert på kvällen men en massa esperantomusik spelades av DĴ-j Leo och Kunar så det märktes inte.

De förbannat trevliga slovakerna är farliga att ha att göra med, de bjussar på Čai (82%) och en massa andra alldeles för goda och alldeles för starka saker – de blir så roliga när de är på dyken också. Säger man fortfarande “på dyken”? Jag har skitsvårt att uttrycka mig just nu, hela svenska språket känns felaktigt och klumpigt. Jag är i en annan värld.

Hela kvällen avslutades vid femtiden då jag på väg till sovsalen passerar “La gufujo” (uggleholken) som ett slags tyst kafé för de som inte orkar dansa längre. Där pågick improviserad konsert med ännu fler slovaker som just höll på att sjunga en av mitt bands (La Perdita Generacio) låtar, så jag fastnade där och sjöng en jävla massa låtar som jag knappt kan för den lidande publiken. Nu på morgonen kom Irek (som sköter Varsovia Ventos sändningar) och sade att han ska intervjua mig och att jag ska sjunga in något som de kan ha med, jag har visst inget val. Fy fan vad han är rolig den karl’n, världens lägsta basröst har han också.

Apropå La Perdita Generacio – folk här har verkligen en emotionell relation till våra låtar, nu i morse satt jag och lyssnade på en ungrare som berättade att hon inte kan lyssna på kärlekssånger längre efter att ha hört vår. Det är ju en ganska bra recension, eller hur? Jag saknar er alla här nere, men vissa människor önskar jag speciellt att de vore här – det är helt enkelt inte helt komplett utan er. Nästa år drar jag med er i en säck.

Nu ska vi på exkursion med Irek upp i bergen – jag undrar hur många det är som faktiskt vaknat.

Gott nytt år, feliĉan novjariĝon!

(Det här inlägget skrev jag igår, men nätet var nere så jag lägger upp det dagen efter.)

Årets sista dag och jag är fortfarande i Polen. Vi firar tolvslaget för varje tidszon som har en representant närvarande – Nya Zeeland fick börja vid ett-tiden och killen från Alaska får väl sluta det hela i morgon bitti om någon är vaken.

Jag skrev i förra blogginlägget att jag skulle göra ett språktest – Lingva Ekzameno C1, klarar man det så får man ett internationellt gångbart diplom som visar din språkliga förmåga. Jag förberedde mig under större delen av dagen och jag måste säga att jag nog klarade det ganska bra. Det var ingenting som jag kände mig osäker på och trots att svårighetsnivån var den högsta så var väl det inte så svårt att lösa uppgifterna. Efteråt var jag dock extremt trött, jag satt i två timmar och skrev (man hade totalt fyra timmar) och efteråt var jag verkligen helt slut i skallen eftersom jag koncentrerat mig så. Jag firade med en eftermiddagsöl i väntan på maten. Polsk porter är bättre än vad jag trodde.

De senaste dagarna har varit ganska jobbiga ändå – igår var vi på ett heldagsbesök i Auschwitz-Birkenau som ligger några timmar med buss härifrån och det var verkligen något av det jobbigaste som jag någonsin upplevt. Jag tror inte att jag kan beskriva det i ord, så jag ska inte ens försöka, men jag tror att det var länge sedan jag grät så in public. Det hela blev lite småkonstigt också när man efter utflykten skulle äta på en lokal restaurang i stan (det behövdes) – stället hette Tsasablantsa (Casablanca) och serverade ganska tråkig men god polsk husmanskost i en miljö som mest påminde om någon slags hacienda. I Auschwitz. Pah.

När vi sedan kom hem så fick jag höra från El-li att jag hade någon slags sorg i blicken till och med när jag skrattade – fan, det var en jobbig dag. Som tur är så fanns det mycket folk att vara med och ett fullt kvällsprogram av väldigt märkligt slag att se fram emot.

Jag satt i La manĝejo (matsalen) och pratade med Kimo, Ĵomart och Nataŝa om komposition och hur man bygger låtar – kul diskussion faktiskt, Kimo hade uppfattningen att om man vill vinna människornas hjärtan så ska man bygga på upprepning, vilket nog i sig är sant. Kul att ha en sådan pratstund på esperanto –  jag måste erkänna att jag just nu har lite svårt att skriva på svenska, jag har fan inte pratat något annat än vårt lilla sektspråk under mer än fyra dagar och jag börjar bli riktigt van just nu. Inne i Zakopane självt så pratar väldigt få engelska så det spelar i sig ingen roll om man beställer öl på svenska, engelska eller esperanto.

Jag käkar sjuka mängder rökt polsk ost som säljs i små stånd överallt och kostar i princip inget alls, typ en złoty för en näve, det är så jävla gott.

Under den gångna kvällen så uppträdde en teatergrupp från Jalta, en berömd badord på Krim i Ukraina, med skådespel av Tjechov på esperanto; det var verkligen en övning i lyssningsförståelse då deras accent var sjuuuukt stark. Så fort de vände bort huvudet så kunde man inte förstå vad de sade. Men det var ganska kul. Efter det så uppträdde “Bardo sen barbo” (Barden utan skägg) som tydligen är ökänd i esperantokretsar – jag, El-li och Regin satt längst fram och vart tvungna att fly efter tre låtar i rad om hur bra esperanto är. Fy fan!

Vi flydde in i baren där jag sedan undervisade alla intresserade i Gammeldansks fantastiska egenskaper (“den er god til jagt, på fisketuren, lige nu”) men väldigt få uppskattade den. Faktiskt bara Paulinka från Slovakien tyckte att den var något att ha. Emĉjo från Frankrike gick förbi, tog tag i flaskan och hällde ett par deciliter rätt ner i halsen varpå han nästan började gråta. Stackars fransos. Sedan satte han sig i mitt knä och började ge mig hemskt pilska förslag (“Ĉu vi estas eksperimentema?”) vilket var väldigt roligt. Jag tafsade lite tillbaka vilket verkade göra honom nöjd. Efter en stund kom Simono (dansk) förbi och tog sig två deciliter Gammeldansk utan att vika en min, det gjorde mig och Regin nöjda.

Goŝka hade dragit dit två polska väninnor som håller på att lära sig esperanto, de var inte så imponerade av att jag var från Sverige – “Ŝi ŝatas rusojn”.

Pö om pö förvandlades baren till konsertsal när Kimo kom med sitt dragspel, Emĉjo med fiol och Gijom (fransos) med sin django-gitarr. Nu började det sjuka jammandet: allt från klezmer till Pippi Långstrump (svensk solosång av undertecknad) till rysk kosackdansk avverkades i rasande tempo. Sjukt kul. En knasig slovak tvingade i mig 82%-ig Čai och världen började snurra våldsamt. Men gott var det. Jag gav honom och Paulinka den sista slurken Gammeldansk i gengäld.

Dansen pågick till klockan fyra på morgonen då jag föll i sömn i gympasalen där jag sover.

Jag sov ganska länge för en gångs skull – till elvatiden då jag fick springa till matsalen för att få i mig lite frukost. Carsten (alias Aŭtoj-dek, “Bilar tio”, Cars ten) höll hov och berättade om snarksymfonin den gångna natten och om hur han dragit fram ett notställ mitt i natten för att dirigera snarkarnas kör. Vi planerar göra om det och fotografera det hela.

Resten av dagen promenerade jag, Richard och Finjo inne i stan och letade efter ett kafé. Det visade sig vara ganska svårt, till slut hittade vi en dyr (enligt polsk standard) Starbucksklon med uteservering där vi avnjöt varsin latte. Ganska avkopplande.

I kväll ska vi ha nyårsbal (!) och fira som fan – det ska bli jävligt kul, jag måste kanske sova en stund för att orka igenom det hela. Nu kommer Magnus, kanske jag ska prata lite svenska för en gångs skull?

Ja, så är jag i Polen.

Klockan är just nu nio och jag sitter i kongresslokalens (en skola) bar (en korridor) och misslyckas koppla upp mig på det trådlösa nätverket. Jag hade en idé om att jag skulle vara smart och gå upp tidigt för att vara den ende som surfade – självklart så har de dock stängt av nätverket under natten… Idag skiner solen över stan, till skillnad från igår, och de där knasigt majestätiska Tatrabergen tornar upp genom fönstret. Idag ska jag genomföra Lingva Ekzameno C1 – ett officiellt språktest vars resultat är giltigt i hela Europa – vilket dock gör att jag inte kan följa med på dagsutflykten till saltgruvorna utanför Kraków, men det är inte hela världen. Jag skulle faktiskt behöva en dag av ro just nu.

Vad har jag då gjort?

Hela resan började för tre dagar sedan då jag lämnade Stockholm vid femtiden på morgonen. Det roliga var att jag hade arbetat fram till klockan fem, så jag drog verkligen från jobbet via hemmet till flygplatsen. Arbetspasset hade varit ett av de mest arbetsamma under året så jag var lagom mosig när jag efter flygturen till Köpenhamn kom hem till moster Kirsten som generöst nog lät mig sova över så att jag kunde ta flyget till Kraków nästa dag. Under eftermiddagen gick vi på släktmiddag hemma hos mammas moster Rut till vilken kom mammas kusin Per, hans fru Lea och deras barn samt Leas mor med sällskap. Väldigt knasigt, men jag pratade danska under hela middagen vilket faktiskt gick bättre än vad jag hade trott.

Jag gick efter denna helvetesdag och lade mig redan vid klockan 19:30 och vaknade av att Kirstens hund tyckte att det var dags att leka ved 08:00 följande dag. Flyget till Kraków gick från Kastrup klockan tjugo i ett så jag tog mig ganska snart ut dit med metron och tog en kopp latte på Starbucks (45DKK för en latte, hah!) innan vi gick ombord. Planet var smockfullt av folk som inte hade bokat platsbiljett vilket gjorde att vi blev en kvart försenade innan vi slutligen kunde lätta.

Krakóws flygplats är antagligen en tidigare militärbas då det står den ena konstiga flygmaskinen från sovjettiden efter den andra uppradade längs landningsbanan. Själva ankomsthallen är inte så stor men taxfreeområdet är gigantiskt. Det var svårt att hitta till tåget då någon stulit hälften av skyltarna som visar vägen, men till slut så hittade jag det kamouflagemålade stationshuset och perrongen. Resan in till stan tog en kvart och kostade 8 złoty (ca 15 spänn) vilken man betalade till en konduktör som verkligen såg ut att höra hemma i Sovjet. Hans ID-kort visade honom som kanske tjugo år yngre och betydligt gladare än idag. Krakóws tågstation var smällfull med folk som sålde konstiga maträtter från små stånd, små polacker som stirrade på mig som om jag var från Mars och militärpoliser. Jag lyckades trots allt detta ta mig vidare till busstationen som låg en liten bit bort trots att ingen tänkt på att sätta upp skyltar. “Biljetter kan man bara köpa ombord” sade tanten i biljettluckan och jag fick därför springa till bussen som snart skulle rulla iväg. INTER-FREJ hade faktiskt en riktigt juste buss, till och med plats för mina ben och rena rutor och säten. Chauffören pratade bara mummel-polska men det funkade ändå – speciellt med tanke på att det var verkligen skitbilligt: resan mellan Kraków och Zakopane tar två timmar och kostar 17 złoty (ca. 40 spänn)! Tyvärr så var det rätt så mörkt när vi började åka från stan vid fyratiden, men jag hann se den fina borgen och en massa jättefina men förfallna hus i centrum.

En sak som jag verkligen lade märke till är att polacker tydligen gillar reklamskyltar och juldekorationer längs vägen. Helt sjuka mängder överallt, man blev verkligen bländad. “Villa Toscana” lovade en skylt som visade på ett förfallet ruckel vid vägen som var helt överblommat av lysdioder i grälla färger. Nå, det var en ganska trevlig tur, det var lugnt och trevligt på bussen och efter lite köer så rullade vi in i Zakopane vid sextiden.

Jag hade bara den lilla karta som arrangörerna lagt upp på hemsidan att lita på för att hitta skolan i vilken arrangemanget skulle äga rum och eftersom det tydligen inte finns gatuskyltning i stan så var det hela ganska slumpartat när jag faktiskt utan problem hittar den nyrenoverade skola i stadens centrum som tillfälligtvis förflyttats till Esperantoland.

Det roliga var att när jag kom så visste redan folk vem jag var: “Ah, dig har jag hört talas om!” eller “Det är du som är Robĉjo, va?”. Antigen så är jag kändis eller så är det så att andelen två meter långa blondiner i Esperantoland inte är så stor i förhållande till andra människotyper.

Direkt när jag kom så fick jag äta lite polska piroger (vilka min vän Goŝka kallade för “ryska, men likväl väldigt polska”). Precis som alltid vid dessa arrangemang så började kvällen direkt med Interkonatiga Vespero (ungefär “Relationiserande kväll” eller “Lära-kännakväll”). Trots att alla än inte kommit så var vi nog ändå kanske hundra pers och vi lekte namnlekar, ordnade upp oss efter skostorlek, hemland, längd, namn, födelsedatum och annat löjligt men ändå kul samtidigt som polsk teve filmade allt.

Det var kul att se massa folk som man inte sett på länge, till exempel Finjo från Holland som inte varit en del av Esperantoland på flera år av olika anledningar men som nu kommit tillbaka. Förutom Magnus (som numera bor i London) så var jag den ende svensken på plats, vilket gjorde att jag genast fick en svedofil ukrainare efter mig som vill öva svenska. Han, Oleksandr, pratar oförskämt bra svenska för att aldrig varit där och dessutom bara pluggat det i någon månad genom en “teach yourself”-kurs.

Efter denna kaotiska men likväl trevliga tillställning så gick de flesta till La Drinkejo (baren) och började kalasa på den lokala polska ölen som arrangemanget sålde för det horribelt höga priset 4 złoty halvlitersflaskan (8 spänn). Jag hade hunnit bälga i mig två innan jag insåg att den var stark (7%) och farligt god. Därpå gick jag över till bisonvodka med äpplejuice vilket kan vara det mest polska som finns.

Halva styrelsen i TEJO (Hela världens ungdomsesperantistorganisation, puh.) och flera komissionärer (dvs. jag, bland annat) var samlad i lokalen så vi hade möte på en härligt låg nivå. Allting ackompanjerat av ett gäng fransoser som spelade Django Reinhardt-gitarr och sjöng Brel på esperanto. Jag gick och lade mig väldigt nöjd.

Följande dag, alltså igår, huvva, blev en tidig morgon då vi skulle iväg på exkursion till en nationalpark i Tatrabergen. På vägen dit tog vi i bussen en sightseeingrunda i Zakopane med omnejd – stadens arkitektur är helt vansinnig med väldigt konstiga trähus i stora mängder vilka ibland avbryts av nya skrytiga kyrkobyggen. Vi stannade självklart vid en av dessa (polacker gillar kyrkor och sånt) och fick veta att just denna hade ortsbefolkningen rest i samband med attentatet mot den förre påven på åttiotalet. Någon stålle i byn hade lovat i en bön att om påven blev frisk igen så skulle de bygga en fin kyrka till hans ära och till minne av miraklet i Fatima (av någon outgrundlig anledning). Hela stället var väldigt kitschigt komplett med ett antal statyer av förre påven, kyrkoglasfönster med bilder från attentatet (tydligen var en massa änglar närvarande när det hände!) och uppmaningar att skänka pengar till kyrkan.

När vi så äntligen kom vidare så var resan till nationalparken inte lång – och jag måste säga att det var imponerande. Vi promenerade genom denna mycket lättillgängliga park med bra gångvägar och stigar från vilka man såg helt sjuka berg och vyer. Vi tog oss upp genom ett långt pass fullt med grottor och raviner upp till ett litet serveringsställe nästan vid gränsen till Slovakien där vi drack te och vilade oss en stund. Det skulle vi inte ha gjort. Några ryssar i sällskapet bestämde sig för att de skulle på egen exkursion och vandrade iväg åt något håll, dessa var väldigt svåra att återfinna då de tydligen inte vill bli återfunna bland raviner, grottor och skog. Dessutom så började det snöa som fanken under tiden vilket inte hjälpte. Richard från Holland hade ingen annan tröja än en t-shirt på sig (något slags asketlöfte) så han frös som in i glödheta under hela tiden – helt otroligt att han lyckades hålla sig så glad hela tiden. Jag och El-li höll oss varma genom att dansa sparkdans i en halvtimme, vilket fungerade väldigt bra måste jag säga.

Till slut kom vi tillbaka till bussen och vi firade detta genom att köpa rökt polsk ost och kalasade på detta hela vägen hem till kongresslokalen. Maten denna dag (lunch äter man på esperantoträffar vid fyratiden då de flesta är för bakis vid tolvtiden för att gå upp) var superpolsk igen, någon slags schnitzel med kål. Jag åt tillsammans med Goŝka (Polen), Benio (Irland), Simono (Danmark), El-li (Tyskland) och Irek (Polen) och matkonversationen bestod mest utav en diskussion om huruvida till och med en tysk kan förstå det dagsschema som Goŝka ritat upp. Konklusionen var att så inte var fallet varpå El-li tog på sig ansvaret (till Goŝkas ilska) att rita upp något mer lättförståeligt, till och med för en tysk.

Under kvällen hade sedan Ĵomart kaj Nataŝa konsert med sin dotter Carina. De båda är ursprungligen från Khazakstan men bor sedan tio år i Hässelby – Nataŝa har fått en supersvensk accent vilket är ganska kul att höra. Höjdpunkten på konserten var när de körde en kavalkad med låtar av andra esperantoband som inte kunnat komma till Zakopane däribland mitt eget La Perdita Generacio. Det var sjukt emotionellt att sitta där i Polen och höra ett khazakiskt par sjunga en av våra låtar, fan vad fint det var.

“Kaaaaaaj tio iam eksplodigos vian domon”

Jag tackade självklart efteråt, väldigt trevliga människor det där. De sjöng en av Martin Wieses låtar också, och det var jättekul att se hur mycket polska esperantister gillar vår Martin. Alla kunde texten.

Resten av kvällen vigdes åt mer öl, mer vodka och dans till en massa väldigt konstig musik.

Fem timmars sömn var dock inte tillräckligt märker jag nu, jag tror att jag måste ta en lur innan språkprovet.