Category Historia

Romeriet glider vidare

Just som jag öppnar fönstret om morgonen för att beskåda vädret får jag ett uppgivet SMS från min förra arbetsgivare Taxi Stockholm där de bönar och ber om att jag ska komma och hjälpa till med arbetet just denna morgon. Vad är det som händer, tänker jag? Att jag fortsätter att få SMS från min gamla arbetsgivare är ganska normalt, även om det gör mig galen.

I Stockholm har det kommit två decimeter snö och alla busstrafik är inställd. Hah!

Nå, men det är ju inte det jag tänkte skriva om.

Igår under dagen så fick vi en utmärkt visning runt en av Roms stora järnvägsstationer, Stazione Termini som ligger på Esquilinen cirka halvtimmens promenad från Svenska Institutet. Med promenad menar jag att vi faktiskt fick gå dit då de romerska tunnelbaneförarna strejkade. Då busschaufförerna antagligen tar tåget till jobbet så kom inte bussarna heller och vi fick gå.

Det var dock en bra promenad, vi fick se lite härlig neobrutalistisk fascistarkitektur på vägen upp för kullen och hamnade så småningom vid Diokletianus’ Termer vilka har gett namn åt stationen Termini. Fredrick visade oss på en mycket fragmentiserad bit av den Servianska Muren, Roms första stadsmur från trehundratalet f.v.t. som finns bevarad precis bredvid själva stationsbyggnaden.

Serviusmuren vid Stazione Termini.

Den nuvarande stationen, ritad till en början i fascistisk stil av Angiolo Mazzoni för att skapa en port till Rom dugande för den stora planerade världsutställningen 1942.

Mazzonis ursprungliga idé.

Kriget kom emellertid emellan och projektet blev aldrig klart, precis som världsutställningen, bara de bakåtsträvande flyglarna färdigställdes. Mer om dem nedan. Vi tog oss in i själva hallen där man under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal snabbt färdigställde stationen utifrån nya arkitekters idéer. Jag kunde inte ta någon bra bild då det framförliggande Piazzale dei Cinquecento var täckt av byggnadsställningar som gjorde att jag faktiskt inte såg någonting alls.

Intressant nog så ingick i föreskrifterna för byggnaden att Serviusmuren skulle vara en del av arkitekturen, den skulle så att säga harmonisera och inkorporera den antika lämningen, vilket också gjordes. Det vinnande förslaget hette till och med Servio Tullio prende il treno, “Servius Tullius tar tåget”; ganska kul namn ändå.
Flygplatsifieringen av det offentliga rummet är på frammarsch även i Italien och den ursprungliga arkitektoniska lösningen med ett stort sidofönster i ankomsthallen som synliggör en stor portion av muren är nu helt täckt av en gigantisk Nike-store i två våningar.

Servius Tullius’ mur på McDonald’s.

I bottenvåningen blir post-modernismen ännu mer tilltagande när man kan besöka stödmuren för aggern inuti en McDonald’srestaurang. Upplevelsen är ganska surrealistisk då placeringen gör att man utgår från att stenen är av gips eller papier maché, allt detta säger ganska mycket om vad presentation gör för objektet. Det finns en liten skylt på en av bitarna som berättar om muren, men den är i ankelhöjd (!) och fullkomligt omöjlig att se om man inte vet att den är där.

Som ovan nämnt så finns flyglarna bevarade av det ursprungliga fascistiska byggnadsprojektet. Stilen är strikt, brutalt neoklassisk och ganska tilltalande faktiskt. Klassiska ideal utan utsmyckning, bara der Ursatz kvar.

Stazione Termini, interiör.

Interiören är också intressant med arkader och lyktstolpar under varje valv. Slaget tegel dominerar med travertin. Stiligt. Vi avslutade hela visningen med en kaffe i den groteskt underbara kaffebaren i arkadens slut. Där slutar också blogginlägget, jag fortsätter nästa inlägg efter besöket på Foro Italico, före detta Foro Mussolini.

Μακρὰ κώμη – Makrakómi

Även om jag varit exceptionellt dålig på att skriva i bloggen under sommaren så är det ändå så att saker händer i livet. Vissa saker är mycket trevliga och andra mindre trevliga, men på det professionella planet så kan jag bara konstatera att det går framåt: Jag har fått plats på ett nytt arkeologiskt projekt i Grekland (och ett nästa år i Italien, men det är en annan historia).

Det är inte lyxiga Poros som gäller denna gången, utan en site i närheten av den lilla byn/staden Μακρὰ κώμη (Makrakómi, ung. “den långa byn”) väster om Lamia i Centralgrekland. Byn tog sig namnet på artonhundratalet efter den antika staden — tidigare hette platsen Βαριμπόπι (Varibópi) men då detta var ett albanskt namn så valde man under det pågående nationsbygget att byta för att skapa en koppling till antiken. Detta var väldigt vanligt under denna tid och torde ha skett någon gång efter att området Fthiotis och resten av Thessalien införlivades i kungariket Grekland 1881. Platsen ligger i Spercheiósdalen; floden Σπερχειός flyter strax söder om den lilla byn.

Att platsen faktiskt är densamma som det antika Makrakómi är mycket osäkert. Pólisen (stadsstaten) är enbart nämnd av Livius (XXXII 13,10) i en kort passage där det berättas att aitolierna förstörde staden 198 f.v.t. och de rester som finns i närheten av den moderna byn kommenteras av Pauly-Wissowa på följande vis (ta fram er bästa tyska nu):

Sicher ist die Gleichsetzung dieser Ruine mit Μακρὰ κώμη nicht. Denn man möchte methodischerweise in dieser bedeutendsten Stadtruine des oberen Spercheiostales das am häufigsten genannte Spercheiai vermuten. Μακρὰ κώμη war dann vielleicht, wie sein Name sagt, nur ein langgestrecktes Dorf in der fruchtbaren Ebene von Platystomon, durch die die Aitoler zum Paß von Jannitsu zeihen mußten. —F. Stählin

Projektet är mycket intressant för mig — det rör sig inte om någon utgrävning detta gång, vi skall undersöka det material som finns i ytnivå; keramik, murrester och annat för att skapa oss en uppfattning av områdets utseende. Min arbetsuppgift kommer främst bestå i att fotografera koppla fotografierna till ett koordinatsystem. Mer än så vet jag faktiskt inte, jag misstänker att mycket kommer att lösa sig på plats.

Flyget går till Aten 14/8 och jag har biljett tillbaka den 29;e samma månad.

Σύνεσις – Vi aristoxenianer skiter i λόγος

Jag läser just nu den nyligen bortgångna Flora R. Levins bok Greek reflections on the nature of music (Cambridge University Press, 2009) som stått i min bokhylla sedan Stockholms universitetsbibliotek tog in den för mer än ett halvår sedan. Jag skrev både min kandidat och min magister om antik musik så ämnet är inte helt främmande för mig, vilket är till stor fördel. Boken är nämligen ganska tung – mycket matematik blandas med musikalisk terminologi i rasande fart. Väldigt lite utrymme ges till förklaringar och även om notapparaten är väldigt omfattande och tydlig (tar i stort sett upp halva boken, no kiddin’!) så krävs stora förkunskaper för att man ska förstå någonting alls.

Men satan vad den är spännande…!

I kapitel IV, Magnitudes and multitudes behandlar Levin den antike pythagoreiske filosofen Eukleides och dennes inställning till musiken och dess matematik. Redan tidigare i boken har författaren gjort klart att hon står på en annan grekisk filosofis sida, nämligen den som bär Aristoxenos namn. Denne var elev till Aristoteles och själv musiker – till skillnad till sina meningsmotståndare pythagoreerna som var strikt sett enbart matematiker – och producerade under sin livstid ett stort antal traktater om musik, harmoni och musiker vilka idag i stort sett är helt förlorade.

Eukleides tillhörde den pythagoreiska skolan som ansåg att musikens innersta väsen låg i matematiken: “musik är enbart klingande nummer, och nummer är ännu ej klingande musik”. Till skolans grundares, Pythagoras, största upptäckter var de matematiska förhållanden som styr harmoni och ton – dessa gäller än idag och hör till de första stora genombrotten inom akustiken. Därför var det självklart och sanning för Eukleides att en kvart har förhållandet 3:2 (0,666666…) till en oktav (1:1) och en kvint har 4:3 (0,75). Detta var också sanning för Aristoxenos, meningsskiljaktigheten dem emellan var dock att skillnaden dem emellan var en helton och att en kvart var uppbyggd av två heltoner och en halvton. Då detta inte stämmer enligt de matematiska beräkningarna så gjorde Aristoxenos sig till heretiker i pythagoreernas ögon. En helton (stor sekund) har nämligen förhållandet 9:8, vilket inte alls avspeglar skillnaden mellan 3:2 och 4:3. Subtraktionen går inte ihop, det blir för mycket.

Därmed blev Aristoxenos, eller Musikern som han kallades under antiken (precis som hans lärare Aristoteles kallades Filosofen) mål för en lång rad av attacker från denna grupp, en ståndpunkt som slutligen segrar: Aristoxenos finns i princip inte bevarad till eftervärlden men den pythagoreiska skolans stora författare, som Eukleides men även Ptolemaios (Geografen) överlevde Medeltiden till oss idag. Levin förklarar detta med att ingen av Aristoxenos meningsbröder (och -syster, Ptolemaïs från Kyrene som fortfarande inte har en wikipediasida…) ägde samma geni som Musikern själv. Aristoxenos såg matematiken som något sekundärt till det viktigaste av allt: örat och dess underbara förmåga att skilja på musikaliskt och omusikaliskt.

Det spelar därmed ingen roll, enligt honom, om det inte matematiskt sett är en helton mellan kvarten och kvinten – det spelar heller ingen roll om tolv kvinter staplade på varandra inte är lika med sju oktaver (det så kallade pythagoreiska kommat) – det viktiga och essentiella är enbart att det är sanning för örat.

“In short, hearing, like seeing, is not simply a passive process by which the ear duplicates meaningless sensations that it has no power to interpret. On the contrary, the great power of the ear, as all musicians know, is to construe forms out of the raw data given it.”
– Levin, Greek reflections on the nature of music, 136.

Med andra ord: “Hjärnan som signalfilter” (här, här och här).

Men, vem vann då?

Än idag så vet vi att, matematiskt sett, att en kvint inte består av två helnoter och en halvnot. Så är det helt enkelt inte. Men vad spelar det för roll? Fråga vilken pianist som helst hur många toner som utgör avståndet mellan D och G och hon kommer att svara “två och en halv”. Den tempererade skalan, så debatterad när den infördes, gör till musikalisk sanning det som pythagoreerna så skydde för 2300 år sedan.

Aristoxenos ler nog lite mot oss från andra sidan Styx.

Gabriels Kuhn – “Life under the Jolly Roger”

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så besökte jag för några veckor sedan Larry’s Corner på Söder och lyssnade på Gabriel Kuhn som presenterade sin nya bok “Life under the Jolly Roger” – jag lovade lite smått att jag skulle skriva något om den när jag plöjt igenom de 186 sidorna brödtext (av 265 totalt), och jag känner mig väldigt motiverad att göra det nu.

Det här var en mycket intressant bok att läsa – när jag kom till Larry’s Corner så var jag inte medveten om Kuhns politiska inriktning (anarkism) och jag blev nog inte heller det under själva presentationen som mestadels handlade om mer historiska fakta kring sjöröveriets guldålder (1690–1725). Det var därför lite av en överraskning när jag efter några sidors läsande insåg hur pass radikal den här boken är; Kuhn verkar faktiskt till och med rikta sig till radikaler i sitt skrivande, vilket gör det hela ännu mer intressant.

Upplägget är seriöst och akademiskt utan att för den delen verka torrt; källhänvisningarna är tydliga och väldigt många (notapparaten tar upp nästan femtio sidor) och källor och författare citeras i stället för att refereras till. Detta sista gör att texten ibland blir lite upprepande, men å andra sidan får man en mer enhetlig bild av de olika författarnas syn på problemen.

Som inledning presenteras problemen kring piratforskningen och dess syn på piraternas roll under och efter sin egen tid, hur den romantiska bilden av piraten påverkat vår syn på dem och hur olika författare försökt tränga igenom denna uppfattning. Kuhn är dock väldigt noggrann med att klargöra att han inte anser det möjligt att tränga fram till en objektiv, sann bild av detta fenomen och att han därför inte ens tänker försöka. Mer relevant är att undersöka hur nutida aktivister och radikaler kan använda sig av den starka symbol som piraterna utgör – tillämpning i stället för tolkning – piratmyten är mer intressant än piratsanningen.

Vidare presenterar han en utförlig bakgrund till tidsperioden med dess olika aktörer. Piraternas föregångare buckanjärerna och deras skillnader/likheter med sina efterträdare behandlas utmärkt och utförligt; ofta skippar författare att mer detaljerat presentera dessa trots att deras historiska betydelse i detta fall är stor. Till min stora lättnad finns ett kortfattat persongalleri med de viktigare piratkaptenerna vilket omedelbart gör det lättare att orientera sig bland alla namnen som figurerar i boken.

I och med det följande kapitlet om sjörövarnas etnografi så börjar boken bli allvarligt läsvärd – Kuhn introducerar piratskeppet som ett radikalt eget samhälle med sitt nomadiserade rörelsemönster, trotsande av det traditionella rummet, demokratiska system, kontakter med kringliggande kulturer, inriktning på noll-produktion och icke-exploatering(i stark kontrast och konflikt med kapitalismens överflödsproduktion) samt motstånd till nationsidén. Framförallt stycket om självstyre står starkt understruket i mitt nu ganska slitna ex:

Self-Management
Apart from the relative lack of work, the refusal to engage in accumulative practices, and the absence of a distinct labor sector and alienation processes, the golden age pirates’ economy distinguished itself in another important way from the capitalist development that surrounded it: namely, the pirates controlled their own means of production. This is one of the aspects of golden age piracy that does indeed mark a break with the tradition of the privateering buccaneers. As Frank Sherry points out, while “privateer crews … were still only hired hands despite the fact that they received fair shares of their ship’s plunder, pirates regarded themselves as self-employed, collective owners of their own ships.
Gabriel Kuhn, Life under the Jolly Roger, 39.

För en musiker och humanist som jag ändå är så kapitlet som följer det som slukas snabbast – piratkulturen. Kuhn redogör för de sociala markörer som skapar den, livsmedel, musik, språk, anti-nationalism och religion samt hur denna kultur skiljde sig från buckanjärernas, som verkligen ser ut att ha format ett tämligen annorlunda samhälle.

Mycket givande är också diskussionen om pirater, ras/hudfärg, kön och sexualitet –  inga svarta piratkaptener, right? Kvinnor ombord? Nej tack. Bögar, någon?
“Jämlikhet och demokrati ombord” visar sig vara en romanticism, men likväl konstaterar författaren att även om dessa tillstånd aldrig uppnåddes så var ändå ett piratskepp the place to be under denna tidsperiod om man var intresserad av dessa kvaliteter.

(För övrigt så är konstaterandet att skeppet utgör den första egentliga fabrikslokalen i historien något som jag verkligen inte tänkt på tidigare. Sjukt intressant.)

Det fjärde kapitlet är bokens längsta och mest varierande – det behandlar pirater och politik. Stundom är det fantastisk läsning, sjörövarnas organisation ombord med demokrati och ständigt ifrågasättande av auktoritet, deras känsla för solidaritet (!) jämtemot andra pirater, piratbesättningarnas instabilitet (som ändå gav dem en kontinuitet), frågan om piraternas påstådda anarkism, dehumaniseringen av sjörövarna – allt är oerhört intressant och presenteras i rasande takt, man får se upp med att blunda så att man inte missar något.

Den moderna parallellen mellan terrornätverks uppkomst som barn till imperialistiska interventioner och piraternas ursprung i samma typ av politisk situation är mycket slående. Staten skapar sin egen värste fiende. Kuhn jämför också piraternas taktik med de teorier om guerillataktik som utvecklades av framförallt Mao, Guevara och Marighella under 1900-talet – likheterna är slående, det som fattas är den ideologiska aspekten. Pirater var revolutionära, men inte några revolutionärer.

Detta sista skulle jag säga är lite av den konklusion som boken kommer till, även om Kuhn själv väljer att avslöja med det lite mer uppmanande budskapet att även om det ibland kan kännas som om Disney m.fl. “kapat” piraterna och deras symbolik så finns Jolly Roger fortfarande där för radikalen att hissa, om vi gör oss förtjänta av den.

De recensioner som citeras på de första sidorna i boken är väldigt hyllande i sin ton, vilket jag förstår. Jag instämmer fullständigt. Detta var en läsupplevelse som får mig att vilja läsa mer. Det här kommer att bli dyrt.
Boken säljs mig veterligen enbart på Larry’s Corner på Grindsgatan på Söder, men den finns säkert på andra ställen också – Larry’s är dock värt ett besök.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress