Genom kommentarerna på DN.se och från Hannes Dükler på twitter fick jag nys om något väldigt märkligt i mina ögon.

Det rör sig om fotografen (eller “fotojournalisten” som han kallar sig) Paul Hansen som precis vunnit ytterligare ett pris för sitt arbete i kriszoner (han har ett flertal både nationella och internationella troféer sedan tidigare). Bilden i fråga som gett honom priset är den som pryder artikeln på DN.se, och den föreställer en 15-årig flicka, mördad av polismän i Port-au-Prince i Haiti i samband med jordbävningen.

I artikeln beskriver Hansen situationen, att han fått stöd av flickans familj och “hur långt ett land kan sjunka moraliskt av fattigdom och desperation.” Stycket avslutas med citatet:

— Till och med när hon ligger död plundras hon av desperata människor.

Jo, visst, Paul.

Jag har tidigare reagerat på nyhetsbilder, men när jag får se följande bild av fotografen Nathan Weber så vrider det sig i magen:

© Nathan Weber.

Desperata människor som plundrar hennes lik. Ett gäng hyenor, asätare som står på rad och kalasar på misären. Det är intrycket jag får, kanske orättvist, men det är inte trevligt. Detta är inte en fin sida av journalism, det här.

Jag kommer att tänka på när jag var i Aten förra året och skulle gå med ΣΥΡΙΖΑ i deras första maj-tåg. När det började bli för många poliser så tog vi oss från tåget och gick upp till Akademin där vi tyvärr hamnade mitt emellan svarta blocket och kravallpolisen. Det intressanta var att jag då kom nära själva “provokatörerna”, de som står längst fram och provocerar polisen.

Har ni tänkt på att bilderna man får se från demonstrationerna ofta visar polismän och demonstranter väldigt nära inpå själva fotografen? Förklaringen till hur detta går till fick jag denna gång. Det var en hel hop med fotografer som trängdes framför polisstyrkan med sina långa Nikon- och Canonobjektiv upptryckta centimeter från polismännens hjälmvisir, allt i jakten på den där bilden. Det här var inte paparazzi, detta var så kallade fotojournalister.

Självklart klarade inte poliserna av denna situation och tårgasgranaterna målade snart sina gula band över platsen och jag fick springa för livet för att inte få en gummikula i benet.

Hur tänker de, fotograferna? Hur tänker de när de står där, i klunga, och fotograferar den döda flickan? Rör det hela sig över huvud taget om ett slags betraktande? Ser de något genom prismat på sina DSLR-er? Reflektionen i sökaren, tror de på den? Är det bara något abstrakt? Ett värn mot verkligheten som bryts ner av optiken för att träffa deras hornhinnor helt befriade från sitt innehåll?

Jag tror aldrig att jag skulle kunna fotografera ett flicklik på gatan, inte som ett yrke (vilket Paul Hansen faktiskt gör) i alla fall. Det känns dessutom som om fotografens dokumentära egenskaper upplöses när det dessutom är en hel klunga av män som försöker fånga samma bild.

Jag tycker att Nathan Webers bild av situationen är betydligt mer talande än Paul Hansens, Webers bild säger mer om situationen och framkallar betydligt fler känslor.

UPPDATERING:

Jag hittar en intervju med Nathan Weber här, där han förklarar situationen lite närmare. Han kallar sina fellow photojournalists för “professionella” och strikta. HD.se kommenterar mycket kritiskt hela tävlingen lite närmare här.

Fler som skrivit om saken här, här, här och här.

Jag skulle vilja avsluta mina inlägg om fotografi (och därmed skapa en trilogi, se här och här) med en kommentar till artikeln “What does the photoblog want?” av Kris R. Cohen som Lisa Ehlin rekommenderade för mig. Artikeln är visserligen från 2005 och därmed väldigt gammal med webbmått mätt, men jag tycker att den tar upp saker som nästan helt och hållet faktiskt gäller för även idag. Så mycket har inte fenomenet förändrats för att de idéer och observationer som förs fram inte ska vara relevanta.

Artikeln är intressant – Cohen förklarar det (vid artikelns datum) nya fenomenet med fotobloggar och tacklar det hela utifrån ett etnografiskt perspektiv, han har intervjuat ett trettiotal fotobloggare och bett dem förklara varför de bedriver denna verksamhet och vad deras mål och tankar är.

Vad som är ganska klart är att ingen av de intervjuade känner direkt att de har några direkt utstakade intentioner till att de fotar – målet är enligt dem själva att fotografera verkligheten och det vanliga, fotografiet som dokumenterande av vad som egentligen sker – de små, icke-speciella ögonblicken som formar världen kring oss och inte de mer “storslagna” ögonblicken såsom semestrar och fester. Därför använder de sig ofta av små och snabba kameror för att nästan i smyg ta bilder på folk och situationer utan att påverka dessa. De ställer sig frågan vad det egentligen man fotograferar när man tar en bild på någon som poserar, vad är det för en slags situation? En av fotobloggarna skulle kunna tänka sig att ha kameror opererade in i ögonen, eller i alla fall på ett liknande sätt få tillgång till en teknologi som möjliggör omedelbara fotografier (i betydelsen att man inte behöver sträcka sig efter kameran). Livet skall inte vara frånskilt från bilden, med andra ord.

I deras tänkande kring själva fotograferandet är även bloggen närvarande som en del av handlingen. När de tar fotot så känner många att de redan vet hur de skall presentera bilden i bloggen, vilket sammanhang det skall ges och vilka associationer som den kommer att ge.
Cohen vill se ett sammanslagande av handlingarna att fotografera och att lägga upp bilderna på nätet till en gemensam handling att fotoblogga. I detta ligger den stora skillnaden jämtemot det traditionella fotograferandet, i alla fall tolkar jag honom så.

Men, vad tycker jag själv då om allt detta? Håller jag med i allt?

Först och främst så tycker jag att artikeln är väldigt bra, både språkligt och arbetsmässigt. Området måste ha varit ännu mer outforskat för fem år sedan än vad det är nu, i alla fall i forskarvärlden. Det är dock en del saker som jag reagerar på – det finns vissa hål i en del resonemang.

Framförallt så rycker jag till när de intervjuade fotobloggarna berättar att de försöker att undvika konstlade, konstruerade situationer. De vill inte ta bilder på folk när dessa vet att de blir fotograferade för att detta inte är en avbildning av verkligheten; men samtidigt så berättar de att de ofta tar promenader i staden för att finna fler fotogeniska ögonblick och situationer att fotografera. Jag har lite svårt att se skillnaden i detta – att gå runt på stan och leta efter fotoögonblick är att skapa fotografiska situationer precis lika mycket som att fota vänner i arrangerade poser. Vore fotobloggarna intresserade av “verkligheten” så måste fotograferandet vara sekundärt och aldrig primärt, de får fota sin vardag helt enkelt.

Nu skulle man kunna argumentera att detta sökande efter fotografiska situationer utgör en del av deras vardag – men då måste man också acceptera bilden av den poserande rummisen som just detsamma. Cohen tar upp frågan om Verklighetens existens i fotot och hur diskussionen kring denna återkommit i och med digitalfotots genombrott – själv så motsäger jag mig blotta existensen av någon fotografisk eller historisk verklighet och tycker därför att den delen av diskussionen är onödig.

I tidigare blogginlägg har jag pratat om urvalet som essentiellt för fotografin – Cohen är mycket noggrann med att säga att alla de bloggare han talat med gör ett urval, ingen laddar upp alla bilder de tagit. Detta är centralt då samma människor samtidigt uttrycker en stor känsla av att ta alldeles för lite bilder. De vill utöva knapptryckningens våld i fler situationer, ingen känner sig nöjd med den mängd foton de producerar.
Att de ändå gör ett urval visar, anser jag, att syftet ändå inte är att avbilda “Verkligheten”. De törstar efter att knäppa fler bilder men verkar inte vara uttalat intresserade av att presentera fler bilder. “Selektivt urval bekräftar denna verklighet.”

Det som fotobloggarna snarare skapar med sitt arbete är en estetik. Man eftersöker ögonblick som kanske inte alltid är så smickrande eller vackra, men som hyser känslor och minnen för fotografen. Affektionen är huvudvärdet medan det mer traditionella fotografiets kompositionsinriktade värden är mer frånvarande.

En annan sak som jag finner märklig är det att bloggaren säger sig aldrig kunna avgöra huruvida en bild kommer att bli “bra” eller “dålig” förrän han/hon sett den (tämligen naturligt) men ändå direkt tänker sig (i fotoögonblicket) exakt hur han/hon skall presentera den på bloggen. Är det bara jag som finner detta vara en kontradiktion?
Visserligen så skulle den relation som fotobloggaren har till situationen den hör till kunna skapa den färdiga idé kring presentationen, men då är ju bilden tämligen sekundär, eller? Frågan är vad som är primärt, bilden eller idén kring bilden.

***

Slutligen: Cohen anser, vilket jag håller med om, att den digitala tekniken klart förenklat möjligheterna att ta många bilder. Det är nu mycket enkelt att ta i princip hur många bilder som helst till i princip ingen kostnad alls (efter det att kameran införskaffats) – men det är just konceptet förenkling och inte förändring som är centralt.

Ett foto är ett foto – det spelar ingen roll huruvida fotot är taget av en digitalkamera eller en analogkamera då det bara kan existera i antingen digital eller analog form, aldrig samtidigt. Det viktiga är åter kopieringsprocessen – för att många människor skall kunna uppleva bilden krävs det att den mångfaldigas. På detta plan är den digitala tekniken överlägsen den analoga.

Jag tror personligen att människans redan närvarande relation till fotot gör att vi söker bevara den traditionella formens värden i den digitala världen. Precis som med fallet digitaliserade musikinspelningar.