Category Esperanto

Det gångna året

Det verkar vara ganska vanligt att folk skriver en liten resumé av det gångna året på sin blogg, och eftersom jag inte skrivit någonting alls här på väldigt länge så kanske det vore något.

Året 2011 präglades väl egentligen av främst tre saker, (1) arbete och studier vid Medelhavet, (2) flickvännen flyttar in, och (3) uppsatsskrivande. Allt i sin ordning.

Januari hade jag tänkt skulle vara en lugn månad där jag kunde samla mig inför att åka till Rom, men det blev självklart inte så. Jag minns den som tämligen kaotisk med mycket saker som var direkt nödvändiga att göra. När jag väl, den 24de, tar flyget ner till Rom är det nästan lite avslappnande i sig att äntligen få komma ner.

Rom och Italien var ju något jag aldrig besökt tidigare, så det var ju ett äventyr att kasta sig dit i två månader på en arkeologisk kurs. Jag märkte dock ganska direkt att jag genom mina kunskaper i Esperanto klarade mig ganska bra trots att jag i princip enbart stött på skriven italienska tidigare. Inte för att folk pratade Esperanto, men de förstod förvånansvärt mycket av det när jag låtsades att det var italienska.

Rom, Neapel, Pompeji, Herculaneum, Etrurien, Ostia – alla platser man såg, intressanta människor man stötte på. Det var verkligen en tid att minnas. Så här mycket kläder hade jag heller aldrig köpt i mitt liv. Rom i sig är bara en stor turistattraktion, men staden är också tillräckligt stor för att det skall finnas gott om fantastiska platser som är helt befriade från folk. Jag får känslan av att turisterna flockas kring vissa epicentra såsom Colosseum, Fontana di Trevi och Spanska trappan för att bara något kvarter bort lämna vissa platser helt öde.

I början av mars kom jag hem igen till Sverige och möttes av en fantastisk “välkommen hem”-fest i Solna med i princip alla de vänner jag aktar högst (vissa kom helt enkelt inte). En fantastisk prestation av flickvännen, jag var helt i chock.

Nu fick jag vara hemma i en månad igen – jag tänkte läsa latin. Det gick inte alls. Det var (igen) alldeles för mycket saker som måste göras. När jag satte mig på planet till Athen så kändes det igen som att jag skulle på semester. Årets vistelse på Poros var inte riktigt som året innan – det var visserligen nästan samma bra folk, men det var inte lika varmt och så fick jag besök av både syster och flickvän under vistelsen. Jag minns att 2010 så svettades jag hela månaden igenom, men 2011 så var det dagar då jag låg längst ner i schaktet med jacka och mössa, hukande för att nordanvinden inte skulle göra mig till ett tandhackande vrak. Märkligt land detta.

Jag kom hem igen i slutet av maj efter en månads vistelse och spenderade juni och första veckan av juli med att försöka ta det lugnt, träffa vänner och skriva skoluppgifter. Tiden bara rasade iväg; jag spenderade många mornar med Einar på Café Sodom tittandes på svettiga caféarbetare som stånkade i värmen.

Sedan bar det av igen, till Makrakomi i Centralgrekand denna gång – vidare undersökningar i Spercheiosdalen. De tre juliveckorna var lite svalare än förra årets augustivistelse, det blev aldrig varmare än +43°C denna gång, och vi fann en hel del mycket spännande resultat, som självklart väntar på publicering.

Väl hemma igen så började den riktigt kaotiska perioden. Flickvännen hade köpt kolonistuga, en kolonistuga vars inredning var ett stycke fossilerat 1983. Renoveringen tog flera veckor och sedan när det var relativt klart så började nästa stora projekt – flickvännen flyttar in hos mig. Det står till dags dato fortfarande ett par flyttkartonger som behöver gås igenom här hemma, men vi borde snart vara klara. Ett fint hem börjar vi få i alla fall.

Annars har hela höstens tema varit uppsatsskrivande. I snitt fem timmar om dagen har jag spenderat med min text om klassiska och hellenistiska akrópoleis i Centralgrekland. Jag borde vara klar i morgon. 77 sidor.

Sista månaderna präglades av konfrontation av alkoholiserad familjemedlem och sjukhusbesök när andra familjemedlemmar blir allvarligt sjuka. Det är märkligt hur saker alltid staplar sig på varandra när man verkligen inte behöver dem.

Detta år, har jag bestämt, skall bli året då jag får en doktorandstjänst. Tre stycken är utlysta i landet, och jag tänkte knipa en av dem. Deadline på den första är om tio dagar. Önska mig lycka till.

Nova lingvo

Nova Lingvo

de Jenny Wrangborg. Tradukis Robĉjo.

Mi imagas socialismon kiel leteron;
kiel ion kio survojas;
kiel mesaĝon kiun ni verkas kune,
kiun ni verkis dum longa tempo;
kiel forumon kie ni renkontiĝas por trovi novan lingvon
por la nova homo.

Mi imagas socialismon kiel revon,
kiel revon kiun ni revas kune,
kiun ni revis dum longa tempo;
kiel lokon kie ni renkontiĝas por igi la realon pli reala kaj la revon nenecesa;
kiel placon, salonon, ripozejon
kie ni sidas ĉirkaŭ tablo kun
letero pri revo kiu ne bezonas
poŝtmarkon, adreson nek poŝtiston;
kie la vorto mem estas direkto al la loko
kie la homo ne minacas la homaron.

Mi imagas socialismon
ne kiel penson,
sed kiel agon.

Kan man äga ett språk?

Som den nörd jag är (kraftig underdrift) så intresserar jag mig för konstuerade språk – jag talar redan flytande esperanto vilket av många ses som antingen asballt eller värre-än-Star-Trek, väldigt sällan något däremellan. Termen “konstruerat språk” är lite problematisk då alla språk är konstruerade (detta gäller särskilt för skriftspråken) både medvetet och omedvetet; många använder sig därför av termerna konstgjorda språk, artificiella språk eller planspråk vilket mer uttrycker vad det är man talar om.

Denna typ av språk har inte sitt ursprung i en kultur eller ett samhälles direkta produkt utan i de idéer och planer som en enskild individ eller grupp medvetet presenterat. Skaparen/skaparna av dessa språk kan ha många olika slags agenda under arbetet, mest kända är de internationella hjälpspråken – en idé som framförallt blomstrade under perioden 1880-1930 innan andra världskriget (tillfälligt?) dödade mänsklighetens hopp om uppnådd världsfred medelst förbättrad kommunikation. Det stora flertalet konstgjorda språk är dock personliga skapelser enbart ämnade för skaparens egna höga nöje (läs gärna Tolkiens föreläsning A secret vice från 1931).

Konstgjorda språk kan delas in i två subgrupper enligt ett system utarbetat av Pierre Janton: A priori och a posteriori:

A priori-språk, som har en helt egen, från naturliga språk mer eller mindre självständig vokabulär och grammatik, hit hör Tolkiens quenya, Okrands klingon och Sudres solresol, för att bara nämna några. Det finns ytterligare ett antal subgrupper till denna grupp, en av dem är logiska språk bland vilka lojban är mest känd för allmänheten. Logiska språk har som man förstår egenskapen att vara fullständigt logiska, ofta med syfte att pröva olika teorier om hur språk fungerar (se t ex. Sapir-Whorfhypotesen).

A posteriori-språk, står i kontrast till a priori-språken på de naturliga språkens grund. Gruppen kan delas upp i tre delar, förenklade naturliga språk, naturalistiska språk och schematiska språk. Basic English är det mest kända exemplet på den första gruppen, en förenklad engelsk grammatik med reducerad vokabulär. Den andra gruppen har intentionen att likna något/några av de naturliga språken fast med en någorlunda självständighet – exempel på detta är interlingua och (min egen favorit) lingua franca nova. Den sista gruppen har flest talare av samtliga konstgjorda språk då esperanto återfinns här – ordförrådet är hämtat från de naturliga språken men grammatiken är högst schematisk. Man skulle kunna säga att vokabulären är a posteriori och grammatiken a priori.

Efter denna lilla introduktion till de konstgjorda språkens värld så skulle jag vilka ta upp det som faktiskt fick mig att skriva det här blogginlägget. Jag råkade idag under lite slösurfande stöta på en BBC-intervju med professor Paul Frommer vid University of South California. Frommer är skaparen av na’vi, det språk som de blå smurfarna talar i James Camerons mastodontfilm Avatar. Han beskriver i intervjun lite hur det gick till när han skapade språket (som är, måste jag erkänna, oerhört elegant och intressant), hur det nu fått ett flertal talare och en huge following on the internet.

Det som dock slår mig väldigt tydligt är att han är mycket noggrann med att förklara att anledningen till att han inte släppt allt material fritt och hängett sig fullständigt åt att utveckla språket och dess möjligheter är att han inte äger det. Produktionsbolaget FOX äger rättigheterna till na’vi då Frommer arbetade som betald konsult åt dem under arbetet med Avatar. Frommer är väldigt försiktig i sina uttalanden, men hans ära räddas när han förklarar att det är väldigt märkligt huruvida man kan äga ett språk.

Jag håller med honom – jag kan förstå (även om jag vill ändra på det) hur man kan äga en bok eller rättigheterna till den, men hur man kan äga ett språk, that beats me. Som Frommer också förklarar så är inte ett språk en ordlista eller en skriven grammatik – det är en algoritm, det är något som kan förklaras, uttryckas och avbildas på ett oändligt antal vis men ändå ständigt vara detsamma men ändå inte. Finns det något (förutom musik) som är så abstrakt men ändå så konkret som ett språk?

Denna problematik är inte unik i de konstgjorda språkens historia – faktum är att den är högst typisk.

Det första stora lyckade försöket att skapa ett neutralt världsspråk var Schleyers volapük (vol och pük, båda från engelskans world och speak) som i viss mån överlevt till våra dagar. Volapük var lika märkligt och konstigt till sin uppbyggnad som själva namnet antyder; i min mammas jylländska släkt säger man fortfarande att något lyder ligesom volapug när man menar att det låter som nonsens. Språket hade dock ett enormt genomslag när det presenterades 1880, en lärobok på svenska gavs till och med av Bonniers, innan esperanto fullständigt tog över dess roll på 1890-talet.

Varför tog esperanto över? Det finns flera anledningar, främst kopplade till volapüks absurda grammatik, men jag tror också att det faktum att Schleyer styrde rörelsen med järnhand och hävdade sin äganderätt till språket bidrog till fallet. Zamenhof, esperantos skapare, släppte däremot efter ett par år språket helt fritt att användas av en var såsom var mans egendom. Detta ledde till att läroböcker, texter o.s.v. kunde publiceras världen över utan problem relaterade till licenser och rättigheter. Esperanto blev till ett slags proto-open sourceprojekt innan ens uttrycket fanns.

(En liknande konflikt finns också mellan lojban och dess föregångare loglan, se gärna wikipediasidan om lojban.)

Åter till frågan, kan man verkligen äga ett språk? Svaret blir självklart: nej. Οχί. Lika lite som man kan äga en idé, ett minne eller en upplevelse kan man utöva det våld som konceptet att äga ett språk innebär. Jag förstår (även om jag, åter igen, motsätter mig det) att FOX kan och vill hävda rättigheterna till dialogen i Avatar och att de inte vill att klipp och dylikt skall användas från filmen i olika sammanhang som de inte kan kontrollera. Men längre än så kan det inte sträcka sig, de kan helt enkelt inte äga den språkliga struktur och vokabulären som utgör na’vi – det gör inte ens Paul Frommer själv, lika lite som Svenska Akademin eller ens svenska folket äger svenska språket.

Gutoj en river’

Folikronon, supre en fenestro dum frosta maten’.
Hodiaŭ juna, morgaŭ samaĝa kiom fervoj’.
Tagoj ‘stas nur gutoj en river’ por ĉiam perdiĝi.
Nur vi, nur vi, nur vi scias.

Antaŭ jaroj, birdoj de plumo venus nokte.
For, vi scias, almetita al alia samkiel kluĉita hidero.
Ĉe l’ marbord’, parolu al l’ oceano kaj ricevu silenton.
Nur vi, nur vi, nur vi scias.

Tie ĉi, dum paliĝas la grotoj de mia memor’, mi tenas la unuan.
Mi ne direktus min al l’ alia, laŭ vi, la longan nokton kiun ni estas farintaj.

Nur vi, nur vi, nur vi scias.
Nur vi, nur vi, nur vi scias.

Tie ĉi, dum paliĝas la grotoj de mia memor’, mi tenas la unuan.
Mi ne direktus min al l’ alia, laŭ vi, la longan nokton kiun ni estas farintaj.
Lasu tion.

Parolu al mi malrapide, kara.
Ne estas fantomo tie ĉi.
Jen mia plezuro esti sola, kvieta kaj klara.
Ĉio estas sole tie ĉi.

Några dagar i Cambridge

Sedan i torsdags har jag varit i den ganska pruttiga staden Cambridge – jag hittade billiga biljetter med Ryan Air från Västerås “Stockholm” Airport och bestämde mig för att åka över och besöka Paulínka och kanske också Christian (i morgon, om jag inte är för bakis).

Att komma ombord på flyget i Västerås var inget problem, det var bara att gå igenom kontrollen – jag ser tillräckligt arisk ut för att inga frågor skulle ställas – men när jag kom till Stanstead så fick jag först stå i en lång lång kö för att sedan bli utskälld för att mitt pass hade en spricka. Huvva. Måste skaffa ett nytt så fort jag kommer hem. Dÿrt. Bussarna från flygplatsen skulle gå typ jämt enligt Paulínka, men eftersom kön tog en timme att ta sig igenom så hann jag precis med sista till Cambridge. Det var ganska dyrt, £11, och ingen visste huruvida bussen faktiskt stannade i Cambridge eller inte. Majoriteten av de som var ombord skulle dit, men på bussen stod det bara “Norwich” och på tabellen en massa byar som alla slutade på “-by”, “-ton” eller “-thorp”.
Men det visade sig att bussen faktiskt bara stannade i Cambridge, så jag hoppade av mitt i natten på stationen och undrade var sjutton jag hade hamnat. Paulínka, som är väldigt kort, syntes inte till heller så det var först efter lite telefonerande som vi kunde hitta varandra.

Hemma hos henne på Christ’s College så blev jag bjuden på “väldigt slovakisk mat” som var misstänkt likt rårakor. Klockan var tolv lokal tid, så efter lite snack med Paulínka och hennes något märkliga granne så sov man ganska gott.

Nästa dag skulle vara essädagen – både jag och P hade var sin essä att skriva – vi skrev en del, jag blev nästan klar fort (min var inte så svår) men Ps tog en jäkla tid: de ställer visst höga krav på studenterna här. Självklart så dyker dock hinder upp, denna gång i form utav ett erbjudande från Ps granne om att ta en roddtur i floden som flyter kring staden. Vi tänkte inte vara ute längre än en timme, men det blev nästan två eftersom det visade sig vara väldigt svårt att ta sig motströms tillbaka till kajen. Längs hela strandkanten satt det skyltar som sade oss Strictly no mooring och Private, no mooring, please – så man kan tänka sig att det är många som gett upp på vägen tillbaka. Livet som gondoljär kan inte vara så givande.

När vi sedan kom tillbaka så lyckades jag skriva klart, dock inte Paulínka som slet på i total ångest – vi gick och handlade och jag gjorde chili con carne åt henne medan hon satt och skrev essä samtidigt som TEJOs styrelsemöte pågick över skype. Efter lite titt på film så gick vi och lade oss.

Idag så träffade vi Tim och Edmund som är två lokala trevliga esperantister – Edmund har en kanske sexårig dotter som pratar esperanto. Det är alltid roligt att se en sexårig tjej springa omkring ropandes “Mi estas elfo, elfo, elfo!” Cool farsa det där.
Sedan blev det lite mer sight seeing i staden som verkligen inte är stor, men väldigt tätt bebyggd innanför vallgravarna. Fy fan vad jag är glad att jag inte pluggar här. Allting är så medeltida, byggnaderna, skolsystemet, allt. Paulínka måste skaffa intyg om hon vill lämna staden, måste berätta för sina tutors hur hon mår (hon sitter just nu och fyller i en sådan blankett som hon får varje vecka), man får inte besöka andra Colleges hur som helst, de måste gå i kyrkan då och då, o s v. Jag skulle inte klara av det. Dessutom så är hela miljön så satans överklassig och borgelig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men alla verkar älska det. Jag är nog inte britt helt enkelt. Tack Jesus.

Edmund verkar vara en ganska driven översättare, han gav mig en kopia av hans översättning av “Huset Ushers fall” av Poe – ska ta och läsa den snart, tänker jag. Han har också översatt Nalle Puh till esperanto för sin dotter, den går inte att trycka då Disney inte tänker släppa på några rättigheter för allt i världen.

Lite senare på dagen så fick jag träffa Paulínkas närmaste vän här i trakten, Lenka, som också är slovak. De berättade för mig över en kaffe om de mysiga påsktraditionerna som man har i Slovakien:

Varje påsk så går pojkarna mellan husen och hälsar på flickorna i trakten. De bär med sig knippen av vide som de piskar flickorna med, speciellt de vackra, för att sedan hälla vatten över dem eller i bland till och med kasta dem i ån. Därpå ska flickorna ge dem chokladägg och pengar. Gärna ska flickorna vara glada för att de blivit spöade och nedblöta också.

Jag kan fan inte tro på detta, hur kan det vara sant? Reagerar ingen på detta? De själva tyckte att det inte var så farligt, men att det kan vara lite jobbigt om pojkarna är väldigt fulla. Lite jobbigt. Jag tycker att det låter som veritabel misshandel, faktiskt. Förnedring, på det.

Brittiskt kaffe är för övrigt så dåligt som jag tänkte mig, trots att detta är en stad som har nog mindre mängd britter per capita än andra. Teet är dock fantastiskt bra, det gläder mig.

I kväll ska vi gå på vodkafest – temat är “Baltic Sea Vodka”, så jag kommer nog att känna mig tämligen välkommen! Så länge jag slipper dricka Absolut så kommer jag att vara nöjd och glad.

"Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?" (uppdaterad)

Jag sitter på härliga Mercedes’ Café Cinema på Södermannagatan och kan bara inte låta bli att reagera. Bredvid mig har under den senaste halvtimmen suttit två stycken “reportrar” och pratat jobb. Till en börja med, vad är en reporter? Är det ett yrke? Jag hade för mig att det var något man kallade journalister som blev utsända att, just det, rapportera från olika platser – att det mer var en roll som någon tog på sig eller fick tilldelad sig i samband med en journalistisk situation.

Min älskling, Hellquists etymologiska ordbok, kan berätta att ordet dyker upp i svenskan 1885 i den sammanslagna formen tidningsreporter. Ordet kommer självklart via franskan från latinet och har innebörden “någon som bär på något” – samma innebörd som esperantos porti (att bära) och portanto (någon som bär något) men även raporti (rapportera) och reportero (reporter).

Dessa två personer, en yngre och en lite äldre kvinna, sitter dock och kallar sig just för “reportrar”. Tydligen så jobbar en av dem för en högt uppsatt teve-personlighet, som visst är en hård men rättvis chef, och vantrivs lite på sitt jobb för att hon “bara har 32 000 kronor i månaden” och på grund utav att de inte har kollektivavtal måste ha individuella lönesamtal.

Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?
–Den nämnda “reportern”.

…utbrister hon medan hon surplar i sig sin dubbla espresso. Facket borde tydligen ta hand om detta. Upprörande. Journalistförbundet är tydligen helt maktlöst i att hjälpa henne att öka lönen “till minst 36 000″. “Till en början med”, ja.

Jag jobbar på taxi. En effekt av detta arbete är att min klassmedvetenhet och -uppmärksamhet har ökat radikalt – jag ser, eller snarare hör, vilka enorma klyftor vi har i vårt samhälle. Med detta menar jag inte bara ekonomiskt, jag menar även socialt. Vilka personer umgås med vilka, o s v. Men det som framförallt äcklar mig och göder mitt klasshat, det är föraktet.

Föraktet nedåt.

Det medvetna föraktet, det som får människor att rynka på näsan åt fysiskt arbete. Det omedvetna föraktet, det som får en som beställer taxi att förvänta sig och kräva att jag är dennes tjänare och inte någon de köper en tjänst av. Det indirekta föraktet, det som får en “reporter” att klaga över sin lön på 32 000 kronor.

Mientras tanto, por los abismos
azucarados de los puertos,
caían indios sepultados
en el vapor de la mañana:
un cuerpo rueda, una cosa
sin nombre, un número caído,
un racimo de fruta muerta
derramada en el pudridero.

– Pablo Neruda, ‘La United Fruit Co.’ ur Canto General.

UPPDATERING:

Som Per Aarne skrev i sin kommentar till inlägget så har jag nog överreagerat när det gäller definitionen reporter (jag rekommenderar att ni läser vad han skrev). Min insikt i det journalistiska arbetet kanske inte är tillfredsställande, måste jag erkänna, varför jag tackar Per Aarne för det han skrev. Vi lär oss alla.
Huvudpoängen med inlägget var just personens anspråk på högre lön än en för mig rent fantasiartad för en åttiotalist.

Översättningsarbete

Sedan ett par månader har jag slitit hårt med ett lite speciellt projekt – jag översätter förra årets “enda radikala trycksak”, nämligen Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet (kopimifest hela natten lång!) till esperanto. Under en makalös middag på en bakgata i Olympia förra året så uttryckte min föreläsare Anton seriösa dubier huruvida det skulle kunna gå att uttrycka allting på detta språk, vilket jag självklart sade emot. Anton köpte inte helt och hållet detta. Men detta ledde till att jag själv tänkte att jag måste pröva att översätta något riktigt nytt och fräscht, någonting som faktiskt betyder någonting i nuet, från svenska till esperanto. Mycket som en övning, men också för att se hur översättningsarbete faktiskt går till.

Förutom att ha skrivit en mycket intressant bok så har Fleischer också ett mycket intressant språk. Direkta objekt saknas nästan helt om man tittar i hela texten, intransitiva verb är snudd på helt förhärskande – för att kunna göra detta så utnyttjar han svenskans ordföljd till max och till punkt och pricka korrekt. Trots att detta sätt att uttrycka sig är förhärskande så finns inga syntaxfel eller svårtydbarheter som annars lätt hade kunnat dyka upp. Självklart sätter detta press på mig.

Ibland kan dock intressanta problem dyka upp:

“Ljudkonstnärer som lyckas bryta isoleringen bör kunna finna sig till rätta i samtidskonstens värld, sedan den slutat ge förtur till det visuella.”
Det postdigitala manifestet, kapitel 27.

Ja, hur ska man översätta detta? Vad betyder det till en börja med? Satsdelar, någon?
Mitt försök blev något i stil med “Ljudkonstnärer som lyckas fly från isoleringen skulle kunna göra sig hemmastadda i nutidskonstens värld, detta efter att denna slutat prioritera det visuella.” Eller nåt. Jag är öppen för förslag.

Sedan har vi detta med underrubriken. Boken heter Det postdigitala manifestet: hur musik äger rum, vilket är en fantastisk bra och kongruent titel, men hur översätter man uttrycket “äga rum”? Ja, visst kan man översätta det utifrån vad det betyder, men Fleischer kör stenhårt genom hela boken med att även använda det utifrån dess bokstavliga mening. Musik äger rum, liksom. Ett rum, en plats, whatever. “Det rör sig ytterst om ett våld” (jag älskar att han använder ordet “våld” på rätt sätt!) förklarar han.
Nu har ju jag så sagolik tur att L. L. Zamenhof använde sig av ett sådant uttryck i sin översättning av Hamlet, vilket gör att det är kanoniskt och därmed får användas – därmed La postcifereca manifesto: kiel muziko havas lokon. Prisa Jesus.
Detta gör ju inte att alla utländska esperantister kommer att fatta detta utan att slå i ordbok, men jag har ryggen fri. Däremot är jag mycket intresserad av hur andra översättare (boken översätts också i detta nu till finska och engelska) kommer att lösa detta. Uttrycket verkar inte ens existera i danska eller norska. De holländare jag pratat med fattar inget alls. Vaddå “äga rum”? Engelskans take place är ju ganska nära, men ändå. “Ta plats” är något annat, mer SL-betonat.

Det roliga att sådana problem fortsätter.
Första kapitlet består av en enda kort mening:

Det är dags att tänka på refrängen.
Det postdigitala manifestet, kapitel 1.

Okej. Okej. Det börjar bra. Hur ska man få fram innehållet i detta då? Boken handlar om musik, så vi kan inte släppa metaforen. Det rör sig dessutom om ett mycket välanvänt uttryck i svenskan, så det vore bra om man kunde få med dess betydelse. Om du tycker att det inte alls är svårt att översätta det, säg då It’s time to think about the chorus till en anglofon och se vilket resultat du får.

Ett annat problem, mycket relaterat till min egen forskning, är uttrycken “rum” och “plats” med släktingar. I svenska så vill man av någon helt outgrundlig anledning helst inte använda ordet “utrymme” som översättning av engelskans space. Detta antagligen då ordet verkar ha någon slags koppling till mindre begränsade rum och inte till större platser osv. Roten är ju densamma som för “rymd”, ur vilken man med inledande majuskel kan urvinna det största som man över huvud taget inte kan föreställa sig (På danska heter detta för övrigt Rummet, vilket säger en del. “Rum” generellt heter “værelse”.).

Hellquists etymologiska ordbok definierar ordet som en substantivisering av ett förmodat indoeuropeiskt *ravah- med grundbetydelserna “vidd”, “djup”, “öppenhet”. Efterledet -rum i flertalet svenska ortnamn kommer också från detta och innebär ett större öppet område. Ordet “rymd” är först belagt i svenskan 1638 hos Stiernhielm och är antagligen en nybildning ur orden “rum” och “rymma”, båda från samma rot.
När Flesicher använder ordet “rum” så tolkar jag detta som att han talar om något mer generellt än “slutna rum med väggar, golv och tak” – detta gör att jag inte kan använda ordet ĉambro (i sig, via franskan, från latinets camera – “litet valv” ur en indoeuropeisk rot *kap- med betydelsen “att täcka över” och därmed släkt med vårt ord “hamn”) utan begagnar i stället uteslutande spaco, vars betydelse är mycket snarlik engelskans space, och loko, “plats”. Det senare är härlett ur latinets locālis vilket gett oss uttryck såsom “lokalitet”, “lokal” osv.

Hur jag än dock gör så blir en notapparat mer och mer nödvändig – denna tillsammans med Fleischers egna, som han så försynt kallar “länklista”. En god vän som hjälper mig med arbetet konstaterade att min översättning verkligen inte är något för den normale esperantisten, men det har aldrig varit min intention. Min intention är dock numera att få den publicerad – en annan god vän konstaterade att denna bok så mycket skiljer sig ifrån vad som vanligtvis publiceras på esperanto att i alla fall några utgivare borde vara intresserade.
De tyska piratpartister jag träffade i Polen var ju i alla fall intresserade, en av dem pratade till och med om att använda den som hjälpmedel vid en översättning till tyska. Det vore ju najs.

Hur långt jag har kommit? Jo, det är väl kanske fem-sex sidor kvar. Sedan så skall allting kontrolläsas, hår ska klyvas och meningskonstruktioner skall dissas. Men vi är nära. Dessutom så har Rasmus lovat att skriva förord.

Ŝerloko Holmso

Ja, sedan ett par dagar är jag hemma igen från resan i Polen. Jag vet inte än om jag fullt anpassat mig till verkligheten än – det var verkligen något stort som jag upplevde där nere. Verkligen svårt att beskriva, men jag kan ju ta upp några punkter:

  • Internationell stämning. Ja, det kanske är en kliché, men vad fan, vad ska jag säga? Aldrig tänkte jag ens tanken “Personen framför mig är från Tjeckien, Polen, Israel eller Irland”. Klart man var medveten om det, men det var så oväsentligt. Så löjligt. Sååå 1900-talet.
  • Språklig helhet. Bland de cirka två hundra deltagarna som var med i Zakopane så pratade större delen esperanto hela tiden, vilket många här uppe inte verkar förstå. Vi pratade om allt på esperanto – beställde öl på esperanto, grät på esperanto, skämtade, hånade, skämdes och trivdes. Jag beskrev mina känslor efter sommarens uppbrott med My för en slovak, jag fick höra hur denne känner i sitt förhållande, fick råd om livet, gav råd om livet, blev inbjuden hem till folk som jag bara träffat en gång – och jag kände att allting var så på riktigt.
  • Drömmar. Ja, nu har jag drömt på esperanto. Hur knasigt är inte det?

Jag kanske låter lite väl propagandant, men jag måste säga att jag nu förstår varför folk kan bli fanatiska när det gäller det här. Verkligen.

Nu när jag är här hemma igen så har jag tagit det mest lugnt, jag drog på mig en förkylning i Warszawa och lyckades bara delvis slå ihjäl den när jag kom hem medelst vitlök. Igår var rösten nästan helt bra när jag dumt nog bestämde mig för att skrika och sjunga i band. Nu i kväll när jag träffade Teenah och Teresia för att fika så skrattade de bara ut mig för att jag hade så annorlunda röst. Fina vänner det där.
Vi gick sedan för att se Sherlock Holmes på bio – jag som är lite av ett fan av böckerna måste säga att det faktiskt var en underhållande film, full av referenser till novellerna och deras karaktärer. Musiken var av Hans Zimmer, något som jag gissade första två takterna… Karln skulle behöva bredda sitt musikaliska sound.

Ja, visst fan. Jag håller ju på med en översättning av Rasmus Fleischers bok “Det postdigitala manifestet”, och han har lovat att skriva ett förord till den första esperantistiska utgåvan. Han lät riktigt på faktiskt, jämförde det med när Marx fick skriva “Andra förordet till den polska utgåvan” av Det kommunistiska manifestet (Vilket, märkligt nog, är vad Christian Odelmalm ska läsa efter att han plöjt igenom nämnda bok. Lite tråkigt att han måste få reda på det så här bara.). Kul! Under JES pratade jag med en tysk piratpartist, Clemens, som var väldigt intresserad av att hjälpa till, så vid sidan av Denizo och Einar som redan lovat att stå mig bi vid översättningen så har jag alltså tre länder representerade förutom Sverige. Det känns tryggt.

Polen lider mot sitt slut – i Warszawa

Efter en mycket lång resa igår från Zakopane via Kraków till Warszawa så är jag nu hemma hos familjen Baczyński på Gorczewskagatan. Det var fan inte kul att uppleva polskt trafikkaos i full magnitud och inte ha en blekaste aning om vad som är normalt.

Dagen började väldigt tidigt, eller ja, för de flesta – jag hade gått och lagt mig ganska tidigt, vid två, så när jag vaknade vid åtta så hade jag redan fått mina sex timmar av sömn, så jag stod mig ganska bra. Vi packade ihop alla våra grejor och sade adjö till de sista varpå vi – undertecknad, Richard, Finjo, Wendy med dotter (Holland) och Oleksandr (Ukraina) – började dra våra väskor mot stationen. Dra och dra, det var så mycket snö att jag i alla fall plogade mitt åbäke till väska framåt.

Tågstationen är ett mirakel av sovjetisk effektivitet – det finns inga teve-skärmar som visar när och var ett tåg går, det finns ingen att fråga och det står inte på tåget vart det skall gå. Man måste dessutom gå över spåren för att komma fram till rätt perrong (när man väl fått reda på detta) och sedan är kruxet att man också måste veta vilket spår vid perrongen som är det rätta. Menmen, efter mycket frågande på ryska av Oleks så fick vi tag i rätt vagn och allt, väskorna vräktes i en hög på golvet och vi satte oss på dem. Det fanns nämligen bara plats i cykelvagnen.

Efter en stund kommer en överlastad Ivo (Holland) och den holländska majoriteten är total. Vi börjar så småningom rulla och konduktören entrar scenen. Han pratar bara polska. Likaså gör alla i vagnen. Men det brydde sig ingen om, vi försökte i alla fall och han fick fram det han ville säga, d.v.s. “Ivo har köpt fel biljett och måste lösa en ny för det hutlösa priset av 21zł och barn över fem åker inte gratis”. Det löste sig. Under hela tiden satt Oleks och flinade, han fattade det mesta men ville inte avslöja sig, då det nog låg till vår fördel att förbli oförstådda.

Efter att ha rullat fem minuter stannade tåget tvärt och eftersom det inte finns några utropssystem på lokaltågen så fick vi till slut och efter mycket väntan ett personligt meddelande av konduktören på prima polska: “Boom!” Det var alltså något som var fel. Efter att Oleks smyglyssnat av det hela så kunde han sedan säga att det stod fem tåg på rad stilla framför oss och att vi måste zig-zaga genom det polska landskapet för att nå fram. Det var rätt segt, tur att man var flera om saken.

Till slut efter fem timmars resa nådde vi Kraków och vi gick alla åt olika håll – jag var den ende som faktiskt visste vad jag skulle göra, jag skulle ta mig till Warszawa för att komma hem till Goŝkas föräldrar, de andra skulle hem till Holland och vart tvungna att ställa sig i en hemsk kö. Min var mindre hemsk, men jag fick ingen platsbiljett till tåget. Det jobbiga var när jag sedan stod på stationen och inte kunde fatta ett ord av vad alla utrop sade. Folk började plötsligt springa åt ett och samma håll, varpå jag i panik försökte få tag på någon som kunde förklara för mig vad som stod på. En trevlig karl förklarade för mig att jag skulle ta det lugnt och vänta. Jag väntade i fyrtio minuter sedan kom det överlastade tåget.

Väl ombord parkerade jag mig i en korridor med min stora väska och hade det mycket stora turen att stöta på en engelsktalande mycket trevlig ung man, Piotr Bujnowski, som förklarade allt för mig och höll mig sällskap under turen. Det var fruktansvärt kallt under resan och tåget var lastat till tusen, men vi hade det rätt så trevligt ändå. Han var kameraoperatör och amatörfotograf så vi hade mycket att prata om. När vi sedan kom till Warszawa så var han snäll nog att visa mig vägen till spårvagnarna – de hade jag aldrig hittat annars. Goŝka satt fast i en bilkö från Zakopane så jag skull efter instruktioner ta mig till hennes föräldrahem på något sätt.

Jag lyckades faktiskt, jag var så in i helvete kall, men jag lyckades med en stor resväska ta mig från Centralstationen med spårvagn och vandring genom mörka gator ta mig fram. Jag kände mig väldigt stolt.

Kvällen spenderades med Goŝkas föräldrar Marek och Anna, väldigt trevliga. Marek pratar hjälplig engelska och Anna förstår det mesta, så vi pratade om resor, Polen, Sverige, mat och så drack vi massa vodka (och norsk akvavit!). Jag somnade gott med Goŝkas katt på täcket.

Nu är det måndag och vi ska ut på shopping och sight-seeing i stan innan jag vid åttatiden drar hem till Fäderneslandet igen. Jag rapporterar om sista dagen på JES senare.

Robin är i Polen och börjar bli lite sliten

Ja, jag är lite sliten så här om morgonen – karaoke till klockan fem på morgonen är ju inte direkt det jag brukar sysselsätta mig med, inte ens i Esperantoland. Gick och lade mig vid fem och gick upp klockan tio i elva, det blir nog en liten lur på eftermiddagen. Det är ju trots allt sista heldagen här, många har börjat åka hem – men det är en hel del roliga konserter kvar som jag inte vill missa.

Jag måste erkänna att jag inte sov så mycket igår heller, jag gick upp och lekte Florence Nightingale med de bakfulla tyskarna och delade ut Resorb till de arma stackarna (jag tog en själv, men bara en). Goŝka ville sedan gå på promenad i det vackra (…) vädret så vid drog med ett gäng ut på stan. Om staden är väldigt vacker i snö så är den horribelt ful i regn, men trots att det var blött och jävligt och alla butiker var stängda p.g.a. övernitisk katolicism så var det verkligen packat på gatorna.

Nu börjar danskarna (alltså inte jag) i datorsalen att skråla Leonard Cohen på danska. Wow.

Eftermiddagen spenderades sedan med två ryssar och tillsammans sjöng vi Vladimir Vysotskij och Cornelis Vreeswijk alldeles för högt (vi blev till slut bortkörda från korridoren).

Framåt kvällen började man förbereda någon slags parodi på “Britain’s got talent” på den stora scenen – arrangemanget i sig var helt outhärdligt med allt från dryckesvisor från Bayern till polsk operasång. Att Finjo till slut vann säger allt! Jag flydde till baren (en sådan klyscha!) och satt och beklagade mig tillsammans med vår kära generalsekreterare och numera min storasyster Paulinka från Slovakien/Cambridge. Eftersom vi kunde tillsammans konstatera att vi mer gillar konstruktiva lekar och spel så arrangerade vi direkt charader i baren, stor succé.

Under middagsätandet så kom jag i tal med Irek, den store polacken med basrösten som driver större delen av Varsovia Vento, världens mest progressiva esperantoklubb. Han såg genast till att värva mig som journalist för deras podcastsändningar, vilken innebar att jag fick följa med upp på hans kontor och dricka stora mängder vodka (jag tror att han testade mig) och Čai samtidigt som han demonsterade hur man spelar in ljud med hans diktafoner. Hans filosofi kring vad vi håller på med är mycket sund och man förstår att många från det äldre gardet inte gillar honom. Sen mera vodka.

Lite mer vodka. Därpå följde mitt första jobb som journalist, assistent vid intervjun av Gijom, den lille pianospelande fransosen. Sen mer vodka.

Det blev ganska mycket vodka.

Senare så blev det kareoke och det är då som det mest missplacerade händer – jag och Oleksandr från Ukraina sjunger Staten och Kapitalet och sedan som final sjunger jag och Carina… …Carola. Huvva. Jag skyller på vodkan.

I morgon drar vi vidare till Warszawa där jag sover över hos Goŝka innan flyget går den fjärde på kvällen till Arlanda. Saknar er därhemma.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress