Några dagar i Cambridge

Sedan i torsdags har jag varit i den ganska pruttiga staden Cambridge – jag hittade billiga biljetter med Ryan Air från Västerås “Stockholm” Airport och bestämde mig för att åka över och besöka Paulínka och kanske också Christian (i morgon, om jag inte är för bakis).

Att komma ombord på flyget i Västerås var inget problem, det var bara att gå igenom kontrollen – jag ser tillräckligt arisk ut för att inga frågor skulle ställas – men när jag kom till Stanstead så fick jag först stå i en lång lång kö för att sedan bli utskälld för att mitt pass hade en spricka. Huvva. Måste skaffa ett nytt så fort jag kommer hem. Dÿrt. Bussarna från flygplatsen skulle gå typ jämt enligt Paulínka, men eftersom kön tog en timme att ta sig igenom så hann jag precis med sista till Cambridge. Det var ganska dyrt, £11, och ingen visste huruvida bussen faktiskt stannade i Cambridge eller inte. Majoriteten av de som var ombord skulle dit, men på bussen stod det bara “Norwich” och på tabellen en massa byar som alla slutade på “-by”, “-ton” eller “-thorp”.
Men det visade sig att bussen faktiskt bara stannade i Cambridge, så jag hoppade av mitt i natten på stationen och undrade var sjutton jag hade hamnat. Paulínka, som är väldigt kort, syntes inte till heller så det var först efter lite telefonerande som vi kunde hitta varandra.

Hemma hos henne på Christ’s College så blev jag bjuden på “väldigt slovakisk mat” som var misstänkt likt rårakor. Klockan var tolv lokal tid, så efter lite snack med Paulínka och hennes något märkliga granne så sov man ganska gott.

Nästa dag skulle vara essädagen – både jag och P hade var sin essä att skriva – vi skrev en del, jag blev nästan klar fort (min var inte så svår) men Ps tog en jäkla tid: de ställer visst höga krav på studenterna här. Självklart så dyker dock hinder upp, denna gång i form utav ett erbjudande från Ps granne om att ta en roddtur i floden som flyter kring staden. Vi tänkte inte vara ute längre än en timme, men det blev nästan två eftersom det visade sig vara väldigt svårt att ta sig motströms tillbaka till kajen. Längs hela strandkanten satt det skyltar som sade oss Strictly no mooring och Private, no mooring, please – så man kan tänka sig att det är många som gett upp på vägen tillbaka. Livet som gondoljär kan inte vara så givande.

När vi sedan kom tillbaka så lyckades jag skriva klart, dock inte Paulínka som slet på i total ångest – vi gick och handlade och jag gjorde chili con carne åt henne medan hon satt och skrev essä samtidigt som TEJOs styrelsemöte pågick över skype. Efter lite titt på film så gick vi och lade oss.

Idag så träffade vi Tim och Edmund som är två lokala trevliga esperantister – Edmund har en kanske sexårig dotter som pratar esperanto. Det är alltid roligt att se en sexårig tjej springa omkring ropandes “Mi estas elfo, elfo, elfo!” Cool farsa det där.
Sedan blev det lite mer sight seeing i staden som verkligen inte är stor, men väldigt tätt bebyggd innanför vallgravarna. Fy fan vad jag är glad att jag inte pluggar här. Allting är så medeltida, byggnaderna, skolsystemet, allt. Paulínka måste skaffa intyg om hon vill lämna staden, måste berätta för sina tutors hur hon mår (hon sitter just nu och fyller i en sådan blankett som hon får varje vecka), man får inte besöka andra Colleges hur som helst, de måste gå i kyrkan då och då, o s v. Jag skulle inte klara av det. Dessutom så är hela miljön så satans överklassig och borgelig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, men alla verkar älska det. Jag är nog inte britt helt enkelt. Tack Jesus.

Edmund verkar vara en ganska driven översättare, han gav mig en kopia av hans översättning av “Huset Ushers fall” av Poe – ska ta och läsa den snart, tänker jag. Han har också översatt Nalle Puh till esperanto för sin dotter, den går inte att trycka då Disney inte tänker släppa på några rättigheter för allt i världen.

Lite senare på dagen så fick jag träffa Paulínkas närmaste vän här i trakten, Lenka, som också är slovak. De berättade för mig över en kaffe om de mysiga påsktraditionerna som man har i Slovakien:

“Varje påsk så går pojkarna mellan husen och hälsar på flickorna i trakten. De bär med sig knippen av vide som de piskar flickorna med, speciellt de vackra, för att sedan hälla vatten över dem eller i bland till och med kasta dem i ån. Därpå ska flickorna ge dem chokladägg och pengar. Gärna ska flickorna vara glada för att de blivit spöade och nedblöta också.”

Jag kan fan inte tro på detta, hur kan det vara sant? Reagerar ingen på detta? De själva tyckte att det inte var så farligt, men att det kan vara lite jobbigt om pojkarna är väldigt fulla. Lite jobbigt. Jag tycker att det låter som veritabel misshandel, faktiskt. Förnedring, på det.

Brittiskt kaffe är för övrigt så dåligt som jag tänkte mig, trots att detta är en stad som har nog mindre mängd britter per capita än andra. Teet är dock fantastiskt bra, det gläder mig.

I kväll ska vi gå på vodkafest – temat är “Baltic Sea Vodka”, så jag kommer nog att känna mig tämligen välkommen! Så länge jag slipper dricka Absolut så kommer jag att vara nöjd och glad.

Es ist mein Geburtstag, ja!

Så fyller man kvartssekel – dies irae, dies illa – och av någon anledning så blir man grattad av många! Tack alla, även fast nästan samtliga är häcklande i tonen (“Gubbe!”) så värmer det. Ett speciellt stort tack till er som kom igår till Soldaten Švejk: Erik, Jessica, Pettler, Janko, Carl, Olle, pappa, Kerstin, mamma, gudfar och Viktor (i ordning efter hur ni satt, och inget annat).

Jag hade tänkt mig att köpa en fin ny gitarr till mig själv, lite för att jag stirrat på den i ett halvår men också för att jag tycker att min gamla är för stor (någon som vill köpa den för en tuss?). Det fick jag ju självklart inte göra, så nu är den helt finansierad av födelsedagspengar – vilket också värmer. Sällan man får så fina presenter.

Största omedelbara njutningen bland presenterna stod dock Olle för: lite för tidigt så fick jag igår kväll (i världens mest, inget tvivel, snyggaste presentförpackning: se bild) den helt fantastiska skivan The Trials of van Occupanther med Midlake. Fy fan, det är så bra. Det är så jävla bra.

Låten Roscoe, som inleder skivan, har hittills gått ett trettiotal gånger i iTunes – jag satsar på rekord – ni kan följa utvecklingen på min last.fm. Vi lyssnade självklart igenom skivan under gemensam musikalisk andakt igår kväll, improviserad stämsång till förinspelad musik måste vara det mest postdigitala som veckan uppbringat.

Bland de övriga presenterna märktes tre flaskor sprit från gudfar, Konstens regler av Pierre Bourdieu från Erik, en middag från Pettler, notlibro kaj ĉokolado de Paulína kaj Zuzana, en framtida bok från Viktor (den är beställd), 500 bagis på Adlibris från Kerstin och framtida rom från lillasyster Lisa. Jag hoppas att jag inte glömt någonting, det blir så svårt att minnas saker och ting nu på ålders höst…

Senare i kväll skall det ätas middag hos päronen, jag uppskattar verkligen mitt leverne. Det är fint.

"Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?" (uppdaterad)

Jag sitter på härliga Mercedes’ Café Cinema på Södermannagatan och kan bara inte låta bli att reagera. Bredvid mig har under den senaste halvtimmen suttit två stycken “reportrar” och pratat jobb. Till en börja med, vad är en reporter? Är det ett yrke? Jag hade för mig att det var något man kallade journalister som blev utsända att, just det, rapportera från olika platser – att det mer var en roll som någon tog på sig eller fick tilldelad sig i samband med en journalistisk situation.

Min älskling, Hellquists etymologiska ordbok, kan berätta att ordet dyker upp i svenskan 1885 i den sammanslagna formen tidningsreporter. Ordet kommer självklart via franskan från latinet och har innebörden “någon som bär på något” – samma innebörd som esperantos porti (att bära) och portanto (någon som bär något) men även raporti (rapportera) och reportero (reporter).

Dessa två personer, en yngre och en lite äldre kvinna, sitter dock och kallar sig just för “reportrar”. Tydligen så jobbar en av dem för en högt uppsatt teve-personlighet, som visst är en hård men rättvis chef, och vantrivs lite på sitt jobb för att hon “bara har 32 000 kronor i månaden” och på grund utav att de inte har kollektivavtal måste ha individuella lönesamtal.

Förlåt, men jag menar, ska det verkligen vara så?
–Den nämnda “reportern”.

…utbrister hon medan hon surplar i sig sin dubbla espresso. Facket borde tydligen ta hand om detta. Upprörande. Journalistförbundet är tydligen helt maktlöst i att hjälpa henne att öka lönen “till minst 36 000″. “Till en början med”, ja.

Jag jobbar på taxi. En effekt av detta arbete är att min klassmedvetenhet och -uppmärksamhet har ökat radikalt – jag ser, eller snarare hör, vilka enorma klyftor vi har i vårt samhälle. Med detta menar jag inte bara ekonomiskt, jag menar även socialt. Vilka personer umgås med vilka, o s v. Men det som framförallt äcklar mig och göder mitt klasshat, det är föraktet.

Föraktet nedåt.

Det medvetna föraktet, det som får människor att rynka på näsan åt fysiskt arbete. Det omedvetna föraktet, det som får en som beställer taxi att förvänta sig och kräva att jag är dennes tjänare och inte någon de köper en tjänst av. Det indirekta föraktet, det som får en “reporter” att klaga över sin lön på 32 000 kronor.

Mientras tanto, por los abismos
azucarados de los puertos,
caían indios sepultados
en el vapor de la mañana:
un cuerpo rueda, una cosa
sin nombre, un número caído,
un racimo de fruta muerta
derramada en el pudridero.
– Pablo Neruda, ‘La United Fruit Co.’ ur Canto General.

UPPDATERING:

Som Per Aarne skrev i sin kommentar till inlägget så har jag nog överreagerat när det gäller definitionen reporter (jag rekommenderar att ni läser vad han skrev). Min insikt i det journalistiska arbetet kanske inte är tillfredsställande, måste jag erkänna, varför jag tackar Per Aarne för det han skrev. Vi lär oss alla.
Huvudpoängen med inlägget var just personens anspråk på högre lön än en för mig rent fantasiartad för en åttiotalist.

Piraterna seglade in i hörnet Grindsgatan-Blekingegatan

Jag är precis hemkommen från en liten förevisning av en ny bok om “The golden age of piracy” som ägde rum på Larry’s Corner på Grindsgatan. Boken i fråga heter Life under Jolly Roger och den presenterades av författaren själv, Gabriel Kuhn, ursprungligen från Österrike som på engelska (den amerikanska närvaron på bokcafét var stor) berättade om sina idéer och uppfattningar kring ämnet.

Mycket togs upp som var intressant, speciellt i den efterkommande diskussionen; däribland det att den romantiska bild av pirater som frihetstörstande rebeller och motståndare till etablissemanget faktiskt redan uppkom under deras samtid. Att människor under denna tid av förtryck och imperialism tog till sig ett sådant idealiserat koncept som den frie piraten, förklarade Kuhn, var en bidragande faktor till att Makten ansträngde sig för att göra sig av med dem. Det var helt enkelt farligt att det fanns alternativ till det givna samhället, oavsett om detta alternativ var moraliskt förkastligt enligt den rådande normen.

Eftersom min käre kursare Gaspar skrev sin kandidatuppsats om sjöröveri i östra medelhavsområdet (jag vägrar att, som han gör, använda ordet pirat i detta sammanhang) så tyckte jag att frågan om piraten som identitet var intressant. Den slutsats som Gaspar kom till i sin uppsats, men som han tyvärr inte applicerade på uppsatsen i övrigt, var att just denna identitet inte existerade under antiken – beteckningen πειρατής (peiratês) var mer en beteckning på en handling än ett yrke eller huvudsaklig sysselsättning.
Det var därför mycket intressant att Kuhn på min fråga kunde svara att  det just är under “guldåldern” som “pirat” blir en beteckning på en identitet, dessutom en identitet som piraterna själva accepterar och anammar. Detta måste tyda på en viss stolthet och existensen av ett samhälle av något slag.

Det ska bli mycket intressant att läsa boken, kanske jag postar en liten recension. På engelska? Kanske det.

En antikvetares inställning till boken

Fredrik Strage skriver i sin blogg om sin uppfattning om läsplattan och dess framtid. Han verkar inte så imponerad, eller snarare så ser han föga fram emot digitaliseringen av denna produkt. Han deklarerar sin materialistiska kärlek till dem, jämför idén med att få en massa ettor och nollor att smeka i stället för bokband med den förlust som skivsamlarna måste ha upplevt när man tvingades lämna vinylen och gå till plastiga Jewel Cases i stället.

Jag håller med honom. Böcker och deras ryggar, lukt och förvaringsproblem är något som alltid varit närvarande i mina hem – hos föräldrarna dominerade hyllorna med familjen Iversens böcker (familjen Rönnlund har alltid varit, tyvärr, semi-illiterat) hela hallen och mitt rum låg inte långt efter. I vårt nuvarande kollektiv tar mina välfyllda bokhyllan Billy (i gräsliga mönster) upp en stor del av vardagsrummet. De är, precis som för herrarna Strage och Cicero, en del av mitt hems själ.

Men har boken, eller bokens text, enbart ett materialistiskt värde i förhållande till dess digitala kopior? Hur har boken egentligen påverkat vårt samhälle, som medium då, inte innehållsmässigt.
Som Rasmus Fleischer skriver i Det postdigitala manifestet så måste digital information kopieras för att kunna bevaras till eftervärlden. Det är liksom inte en nackdel, det är mer en egenskap hos, eller snarare beteckningen för digitaliteten. Böcker, innan tryckpressen ställde till det, var precis likadana. Av all den litteratur som vi har från antiken så är det bara lite papyrus från Oxyrhynchos som finns kvar i original, resten har kopierats och kopierats och kopierats.

Skillnaden är att bokkopian inte kräver kopiering för läsning, kopiering för lagring, kopiering, kopiering, kopiering – den lever vidare så länge den inte utsätts för vanvård eller något liknande. Detta, tillsammans med de medeltida kopiasternas arbete, har lett till att vi har kvar vissa rätt så obskyra texter från antiken.
Dessa texter har i hög grad hjälpt oss att bygga vår civilisation, deras betydelse kan inte överskattas, och de tankar och idéer de förmedlar påverkar oss än idag. Hur blir det då om vi låter digitalisera vår litteratur?

Som Rasmus Fleischer också påpekar, så har populära filer (läs: böcker) en tendens att säkerhetskopiera sig själva. Inpopulära, vilket inte innebär oviktiga, däremot:

Om däremot ingen har för vana att lyssna på filen tenderar den att efterhand försvinna ur alla index.
– Det postdigitala manifestet, 31.

Många av antikens historikers texter finns bevarade, men oftast bara delvis. När det gäller senantikens stora historiska verk så har bara de delar som ansetts intressanta eller lämpliga för en kristen publik bevarats, vilket lett till en något vriden historiesyn. Hur blir det då om en boks fortlevnad helt och hållet är baserad på dess status som eftertraktad i nuet? Är det någon större skillnad mot situationen under medeltid?

Egentligen inte, möjligheten till att lagra böcker ökar med digitaliseringen likaså möjligheterna till att kopiera böcker i vansinnig fart till olika “bibliotek” – alltid är det någon, som Fleischer resonerar, som har den, någon som uppskattar den, som värderar den. Böckers populäritet skulle också, genom digitaliseringen, kunna baseras på andra värden än de som tillskrivs dem av de stora utgivarkartellerna; detta på ett liknande vis som med digital musik idag.

Dock går det inte att jämföra litteratur och musik. “Musik tar tid”, var det någon som skrev, men jag skulle säga att litteratur tar oerhört mycket längre tid. Jag kan se tjusningen i ett välorganiserat mp3-arkiv med tiotusentals album, i alla fall när ett urval ändå ägt rum – men en usb-sticka med motsvarande mängd txt- eller pdf-filer med världslitteraturen verkar mindre intressant för min egen del. Varje bok tappar sin individualitet, var slutar en bok och var tar nästa vid? Det blir någon slags grå massa.

Jag läser en massa idiotiskt tjatter i tidningarna där författare beklagar sig över att deras böcker blir stulna på nätet i form av talböcker. Dels så tror jag att mängden människor som sitter och lyssnar på talböcker på mp3 eller ogg är ganska liten, men så tror jag också att detta är ett typexempel på goa gamla “man får skylla sig själv”. Man kan inte både ha kakan och äta den, digitaliserar man en bok (eller i det här fallet en inspelning) så får det fördelen att den är lättare att kopiera för distribution, men också nackdelen att den är lättare att kopiera för distribution. I det förra fallet mot betalning, i det andra fallet utan betalning.

Men jag ska återgå till mitt eget fack. Jag älskar att de flesta stora arkeologiska tidskrifterna digitaliserat sina arkiv så att man kan läsa den underbara ActaOrHung (Acta orientalia Academiae scientiarum Hungaricae), den makalösa AM (Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts, Athenische Abteilung) eller varför inte BSRAA (Bulletin de la Société royale d’archéologie d’Alexandrie) online på nätet, i stället för att åka till något dammigt bibliotek i Lund. Det är fantastiskt. Men att enbart publicera dem i digital form på nätet är, vilket också gäller debatten om kärnkraft, att förneka sin historia.

Vår civilisation kommer att gå under. Alla civilisationer går under. Det finns inte ett exempel på en civilisation som inte gjort det, inte en enda. Vår egen har funnits i (snudd på) rekordlånga niohundra år – jag skulle inte bli förvånad om mycket händer under de kommande seklen. Vad händer när sladden dras ur väggen? När skrivarna slutar fungera?

Det ska väl finnas jobb för framtidens arkeologer, va?

"Det här är gula bandet"

Ibland så är det lite svårt att skriva bra och sansat, så jag ber om ursäkt för tonen i det här inlägget, men jag är och förblir pacifist, så jag måste ibland få spy lite galla över hyckleriet.

Det finns få saker som upprör mig mer än krig, men likväl, sådana finns. Ett exempel på sådant är krigshetsning, vilket jag tycker att Expressen faktiskt bedriver, även om det är på en lägre nivå än, låt oss säga, hr Göbbels.

Expressen uppmanar sina nätläsare (jag skulle aldrig köpa den blaskan i pappersform) att skriva på upprop för att stödja vår styrka i Afghanistan – vilket är något helt annat än att stödja de soldater som kommer hem, vilket visst ska vara meningen med “gula bandet”. Hade “våra pojkar” i Afghanistan varit värnpliktiga, tvingade, slavar eller vad som helst så hade jag kunnat stödja dem, eller i alla fall visa mina sympatier och min solidaritet, men att stödja yrkesmördare som får höga löner för att ockupera ett land och stödja en icke-demokratisk regim “för freden”, det är inte annat än krigshetsning.

Sedan skriver Expressen att “Sverige varit i fred i 200 år”, men använder i grannartikeln ordet “fienden”, vilket får mig att tänka. Kan man ha en fiende i en väpnad konflikt utan att befinna sig i krig? Om man är på plats för att “värna freden” ska man snarare bruka ord såsom “part”, “fraktion” eller något annat mer neutralt. …och vaddå “fred i 200 år”? Är det någon som tror på det? Är det för att ingen fiendemakt befunnit sig på svensk mark under så lång tid? I så fall har USA inte varit i krig sedan inbördeskriget (Pearl Harbour låg inte i USA på fyrtiotalet), är det någon som tror på det?
Sverige i Kongo? För freden, någon?

Jag kan bara inte, inte på något sätt, acceptera yrkesmördande. Två killar blir dödade i Afghanistan, javisst, jag vill inte att någon skall dö, det har jag aldrig någonsin velat, men om man får sjukt bra betalt för att åka till Afghanistan och döda folk – om man själv blir dödad, då tycker jag att det är lite så att man får skylla sig själv för sin dumhet. För krig, det är fan alltid korkat.

Ja, i bland så reagerar man ju faktiskt

Hela bloggsverige verkar vara fullt upptagna med att diskutera den intressanta händelsen på Hornstulls tunnelbanestation, och det med rätta. När jag först hörde om det genom en liten tweet från hr Fleischer (alla verkar ha hört om det från honom, nyheten om hans unge är visst inte alls lika intressant) så var min första tanke: Fan, jag såg ju dem också för några veckor sedan just vid Hornstull. Det är intressant vilka det är som tror på Jesper Nilssons historia och vilka som inte tror på den.

Personligen så är jag uppväxt på blå linjen i Stockholm och har under hela mitt liv haft inställningen att det finns bra poliser som gör sitt jobb (oftast de som jobbar på den lokala polisstationen) och så finns det rötägg (de som har någon slags specialisering). Att det är något oerhört totalt fel med poliskåren idag anade jag, men förstod inte till fullo, långt innan Göteborgskravallerna – bylingen var inte så fint sedd i Råsundaskolan.

Den tanke jag kommer till när jag läser historien är att det är så lätt för polisen att tvinga någon att radera en bild från ett flashkort, men tänk om jag kommer med någon av alla mina analoga kameror och gör samma sak? Är det okej för dem då att slita upp bakstycket och helpajja alla bilder? Vad är den faktiska skillnaden? Varför känns det mer som att den digitala bilden är något mindre fysiskt än plastremsan med silveroxid?
Jag vet faktiskt inte, min hjärna säger att det inte är någon skillnad, men min mage säger att det är många och stora skillnader. Märkligt. Måste fundera på detta.

Man kanske ska skriva en post om de postdigitala aspekterna hos fotograferandet?

Uppmärksamhet och heretiska hushåll

Ja, det är lite roligt att få uppmärksamhet ibland. Speciellt när man får reda på det via SMS och telefonsamtal från kompisar av typen “Grattis! Hur känns det?”. Det är lite som att vara med i teve utan att man vet om det, fast på tjugohundratalet.

Jag har bestämt mig att tacka Rasmus genom att efter förmåga vara mer aktiv i att kommentera alla de intressanta saker han skriver – det är lätt att gå vilse i kommentarsfältsdjungeln, men det är fan spännande också.

Anledningen till att jag sitter här nu klockan halv sju på morgonen iklädd långkalsonger och kostymbyxor är att jag ska iväg en sväng nu och jobba för bourgeoisien, d v s uppfylla mina förpliktelser som taxivärd. Jag har knappt fått sova i natt, satt och översatte de (nästan) sista kapitlen av DPM och chattade med trevliga slovaker till kanske ett på natten varpå jag tvingades till att få pli på sambo-Viktors LaTeX-installation som inte ville printa japanska tecken. Tre timmars sömn. In Sleven-i-röven-kaffe we trust.

Gårdagen vigdes annars åt hyperaktivt arbete i form av intensivläsning av artiklarna Condamnation to the Mines in the Later Roman Empire (Mark Gustafson), What did the Montanists read? (Nicola Denzey) och Religious dissent, heresy and household in Late Antiquity (Harry O. Maier), alla tre mycket läsvärda och hittas lätt på JSTOR. Det gemensamma temat är konflikten mellan den katolskt ortodoxa kristendomen och bland annat arianismen under tre- och fyrahundratalen – veckans uttryck är därmed lätt Damnatio ad metalla.
Lite senare på kvällen körde vi genrepet med SIR REG inför spelningen på torsdag i Västerås. Kom alla som kan, för fan!

Marathon

Med Marathon menar jag varken slaget, passet eller lidandet som man gett detta namn; nej, jag menar mina kära tre gångna dygn. Detta har varit helt vansinnigt, jag har sovit tre timmar totalt. Att jag inte svimmade beror helt och hållet på min Conan-lika viljestyrka.

Dygnen har varit på följande vis:

Fredag: Gå upp vid åtta, åka in till plugget och stanna där hela dagen för att få något gjort. Det fick jag också, så det var ju bra. Åkte hem på eftermiddagen för att få i mig lite mat och drog sedan till jobbet vid åtta. Jag bönade och bad på mina bara knän om att kanske få gå hem lite tidigare än klockan fem, men Tanja sade att det nog inte var så sannolikt – men man kunde ju alltid hoppas. Det var supersegt hela natten, det ringde inte tillräckligt för att man skulle hamna i något slags flyt som gör att timmarna bara flaxar iväg, inte heller ringde det så där lite så att man kunde surfa eller något. Nejnej. Precis sådär dåligt som det bara kan ringa när man verkligen vill hem.
Klockan tre på morgonen så ringer en karl som på rösten låter som att han har druckit väldigt mycket och skrikit därefter. Han vill prata med min gruppledare, som han av någon anledning kallar Aschmed (sic.) angående något och det får han ju självklart. Det visar sig att han ringt en gång tidigare och att det hela gäller en struntsak, men att detta gjort honom helt vansinnig och att han nu försöker få tag i “Aschmeds”, mitt och alla andras efternamn (av någon anledning) – detta får han ju självklart inte, säkerhetspolicy ni vet – han pratar med mig säkert fem-sex gånger. I slutet börjar han bli riktigt obehaglig och rasistisk, dessutom så börjar han spela in samtalen. Han ställer en fråga som “vad är er hemsideadress?”, sedan så piper det till *piip* och jag svarar uppriktigt vad den är.
Det mest tragiska/roliga i situationen är att han inte verkar ha fattat att vi har nummerpresentatörer och mycket väl vet vem han är, var han bor och vad han har för arbete. Google är fantastiskt. Det visar sig nämligen efter lite parallell research att numret som han ringer från tillhör en person i Jakobsberg som hör till skaran “Sveriges rikaste och mäktigaste män”. Ägaren av telefonnumret som tjänar över 1500000 om året sitter alltså klockan fyra på lördagsmorgonen och ringer och gnäller över 45 kronor som han vill ha tillbaka bums.
Vi tror ju självklart inte att mannen som ringer är densamme, han låter alldeles för ung för det; det är antagligen dennes son, men eftersom han äger numret så är det formellt han som ringer. Om inte “Aschmed” polisanmäler det hela, så kommer jag att göra det. Det var sjukt obehagligt att sitta där med en uppenbart sjuk människa och bli inspelad.

Sedan, lördag: Jag fick ju på grund utav nämna händelse gå hem först fem och ramlade i säng vid halv sex. Sedan gick jag upp för att gå på föreläsning på tidiga förmiddagen… Tre timmars sömn. Föreläsning med Arja och Izabella om senantiken till klockan två. Sövande.
Efter föreläsningen åkte jag hem, klämde i mig den godaste kebabrullen på tjugofyra år och elva månader, och sov en timme innan det var dags att åka tillbaka till jobbet igen. Jag och tre till skulle stå värdar vid Globen. Det var underbart tråkigt eftersom det inte kom några kunder. SATS hade abonnerat hela Globen och ville att vi skulle stå utanför och fixa bilar till deras kunder. Nu är det ju så att om det är några personer som inte åker taxi så är det ju SATS-anställda. De går ju självklart!
Dessutom så hade någon tutat i dem att de skulle få åka för femtio spänn till vilken adress i stan som helst med oss. Femtio spänn? Vem ska betala det?
Efter tre timmar och två kunder där så åkte vi tillbaka till jobbet igen och slet som riktiga idioter (det ringde som in i helvete) fram till klockan halv tre då jag fick åka hem. Jag sov så gott så gott.

Söndag: Jag sov till tolv och åkte sedan med Olle och pappa till Net on Net och köpte en skrivare. Jag och pappa köpte också varsin digitalkamera, nu har jag äntligen en kompaktkamera (som är riktigt bra, riktigt bra) och en nätverkskopplad skrivare! Här ska printas och plåtas. Pappa var i extas över kameran, det ska bli kul att se vad han gör med den.
Just det, vi köpte ett flak pepsi åt Viktor också som hämnd för Big Pack-glassen han köpte åt mig förra veckan.

På kvällen drog jag och åt middag hos de nu ensamma päronen (Lisa är i Barcelona). Gott. TV är konstigt dock, så jag gick hem för att jag var trött. Sedan, fram till nio, satt jag, Viktor och Olle och skrev roliga saker i vår “TEH DAWG”-kalender för året. Det var mysigt.

I bävan

Sitter ånyo på Stockholms universitetsbibliotek för att vara effektiv. Det tog en timme att ta sig hit, jag och Viktor gick från Hagalund till Sveaplan genom Hagaparken, något som tar lite mindre än en halvtimme, men sedan så kom det verkligen ingen buss vid Sveaplan.
När väl sedan bussar börjar dyka upp så är de helt igenproppade med människor – skall nämnas att under tiden vi väntat hade det passerat kanske tio längre bussar med skylten EJ I TRAFIK – vadan detta?

Jag tror det är rädslan för snö. Mitt jobb (Taxi Stockholm, växeltelefonist) försökte nå mig fyra gånger under gårdagens rep, SMSen som följde var desperata: I morgon behöver vi folk, snön kommer… Ja, det kanske den gör (i skrivande stund har ingen kommit), men att hetsa upp sig så kommer inte att hjälpa någon.
Sist det var ett sådant här oväder på gång satt jag också på morgonen i biblioteket, på samma plats faktiskt, och tittade ut i vitheten.Det var bara vitt, man såg inte marken, inte himlen, inte träd eller gräsmatta, ingenting. Jag åkte till jobbet för att hjälpa dem där, men det hade inte spelat någon roll – när det inte finns några bilar så kan vi inte erbjuda några bilar. Hetsen. Bävan. Skräcken?

Vissa saker kan man påverka, andra inte.