RSS

Category Blandat

Det gångna året

1 comment By Robin Filed in Arkeologi, Blandat, Esperanto, Memoarer January 7th, 2012 @ 10:26

Det verkar vara ganska vanligt att folk skriver en liten resumé av det gångna året på sin blogg, och eftersom jag inte skrivit någonting alls här på väldigt länge så kanske det vore något.

Året 2011 präglades väl egentligen av främst tre saker, (1) arbete och studier vid Medelhavet, (2) flickvännen flyttar in, och (3) uppsatsskrivande. Allt i sin ordning.

Januari hade jag tänkt skulle vara en lugn månad där jag kunde samla mig inför att åka till Rom, men det blev självklart inte så. Jag minns den som tämligen kaotisk med mycket saker som var direkt nödvändiga att göra. När jag väl, den 24de, tar flyget ner till Rom är det nästan lite avslappnande i sig att äntligen få komma ner.

Rom och Italien var ju något jag aldrig besökt tidigare, så det var ju ett äventyr att kasta sig dit i två månader på en arkeologisk kurs. Jag märkte dock ganska direkt att jag genom mina kunskaper i Esperanto klarade mig ganska bra trots att jag i princip enbart stött på skriven italienska tidigare. Inte för att folk pratade Esperanto, men de förstod förvånansvärt mycket av det när jag låtsades att det var italienska.

Rom, Neapel, Pompeji, Herculaneum, Etrurien, Ostia – alla platser man såg, intressanta människor man stötte på. Det var verkligen en tid att minnas. Så här mycket kläder hade jag heller aldrig köpt i mitt liv. Rom i sig är bara en stor turistattraktion, men staden är också tillräckligt stor för att det skall finnas gott om fantastiska platser som är helt befriade från folk. Jag får känslan av att turisterna flockas kring vissa epicentra såsom Colosseum, Fontana di Trevi och Spanska trappan för att bara något kvarter bort lämna vissa platser helt öde.

I början av mars kom jag hem igen till Sverige och möttes av en fantastisk “välkommen hem”-fest i Solna med i princip alla de vänner jag aktar högst (vissa kom helt enkelt inte). En fantastisk prestation av flickvännen, jag var helt i chock.

Nu fick jag vara hemma i en månad igen – jag tänkte läsa latin. Det gick inte alls. Det var (igen) alldeles för mycket saker som måste göras. När jag satte mig på planet till Athen så kändes det igen som att jag skulle på semester. Årets vistelse på Poros var inte riktigt som året innan – det var visserligen nästan samma bra folk, men det var inte lika varmt och så fick jag besök av både syster och flickvän under vistelsen. Jag minns att 2010 så svettades jag hela månaden igenom, men 2011 så var det dagar då jag låg längst ner i schaktet med jacka och mössa, hukande för att nordanvinden inte skulle göra mig till ett tandhackande vrak. Märkligt land detta.

Jag kom hem igen i slutet av maj efter en månads vistelse och spenderade juni och första veckan av juli med att försöka ta det lugnt, träffa vänner och skriva skoluppgifter. Tiden bara rasade iväg; jag spenderade många mornar med Einar på Café Sodom tittandes på svettiga caféarbetare som stånkade i värmen.

Sedan bar det av igen, till Makrakomi i Centralgrekand denna gång – vidare undersökningar i Spercheiosdalen. De tre juliveckorna var lite svalare än förra årets augustivistelse, det blev aldrig varmare än +43°C denna gång, och vi fann en hel del mycket spännande resultat, som självklart väntar på publicering.

Väl hemma igen så började den riktigt kaotiska perioden. Flickvännen hade köpt kolonistuga, en kolonistuga vars inredning var ett stycke fossilerat 1983. Renoveringen tog flera veckor och sedan när det var relativt klart så började nästa stora projekt – flickvännen flyttar in hos mig. Det står till dags dato fortfarande ett par flyttkartonger som behöver gås igenom här hemma, men vi borde snart vara klara. Ett fint hem börjar vi få i alla fall.

Annars har hela höstens tema varit uppsatsskrivande. I snitt fem timmar om dagen har jag spenderat med min text om klassiska och hellenistiska akrópoleis i Centralgrekland. Jag borde vara klar i morgon. 77 sidor.

Sista månaderna präglades av konfrontation av alkoholiserad familjemedlem och sjukhusbesök när andra familjemedlemmar blir allvarligt sjuka. Det är märkligt hur saker alltid staplar sig på varandra när man verkligen inte behöver dem.

Detta år, har jag bestämt, skall bli året då jag får en doktorandstjänst. Tre stycken är utlysta i landet, och jag tänkte knipa en av dem. Deadline på den första är om tio dagar. Önska mig lycka till.

Nathan Shachar har skev historiesyn

0 comments By Robin Filed in Arkeologi, Blandat October 5th, 2011 @ 17:12

Ni får ursäkta ett polemiskt och argt inlägg, inte så välskrivet heller men…

I förrgår publicerade Nathan Shachar en liten krönika på DNs hemsida. Den skulle kunna vara hämtad från 1890-talet.

Shachar målar upp ett trist porträtt av greken; alltid utan pengar, överreligiös och med dålig smak (uppskattar inte marmor!). Det låter ju inte så kul. Det är en variant på den vanliga nidbilden av greken: “Vad hände sen?” som många turister frågar sig när de jämför Parthenon med akropolismuseet. “Hur kan det ha gått så fel?”

För dem var den vita marmorn inte Källan, inte Ljuset. De flesta greker rördes djupare av en sotig ikon än av fädernas kulturella stordåd. De fick tårar i ögonen och en klump i halsen inte vid tanken på Aten, utan på det förlorade Konstantin­opel.

Det är alltså något fel på grekerna. De rörs till tårar över fel saker.

Att den “vita” marmorn är ett påhitt från 1700-talet, har Shacher tydligen missat. Att kräva att gemene man skall uppskatta “fädernas kulturella stordåd” är som att kräva att jag måste föredra Riddarhuset framför mitt eget hem bara för att det är “ett kulturellt stordåd”!
Vidare så förstår inte Shachar att mycket av den sentimentala inställningen till Konstantinopel grundar sig i den tragiska utväxlingen av turkar och greker på 1920-talet som ledde till att hundratusentals kristna tvångsförflyttades från nuvarande Turkiet till Atens förorter. Konstantinopel är drömmen om det som gick förlorat, Aten är en ful stad dit man tvingats flytta.

Jag skulle aldrig röras till tårar över Aten, det är en ful stad som ofta är rejält skitig.

Shachar går vidare, det är även fel på grekernas religiösa preferenser:

För snart tvåtusen år sedan bytte de ut alla tiders största och rikaste kultur mot en kuriös teori, att sonen till en snickare längre söderut varit Guds son och att tron på honom gav evigt liv.

Jesus, ja. En kuriös teori. Till skillnad från det att himlavalvet hålls uppe av en jätte i Marocko, att den romerske kejsaren är en gud, att jorden är formad som en tunna, att det bor människor i Persien som har bara ett ben och ansiktet på bröstet, att gudarna bor på ett berg, att det finns hål som leder ner till underjorden och att där bor de döda, eller det att en gud kan bebo en planka.

Och så, när hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristen­domens inåtvända, rökelsedoftande mystik.

Hela härligheten. Ja, alla var så himla utbildade och liberala. Alla älskade alla. Vad är det för en fantasiplats Shachar pratar om?

Tänk om det inte skett. Då hade kans­ke ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. I stället för kaoset efter Roms fall, i stället för feodalismen, korstågen och den mödosamma renässansen hade vi kanske haft ett obrutet hellenistiskt förflutet. Nordeuropéerna hade omvänts till hellenismen i stället för till kristendomen och Europa som vi vill ha det, en tolerant, sekulär enhet sammanhållet av handel och gemensamma värderingar skulle ha tagit form under medeltiden.

När kristendomen “antogs” i nuvarande Grekland hade den så kallade demokratin varit försvunnen från Aten i närmare femhundra år. Och vilken demokrati sen, bara fria manliga medborgare fick vara med. Kvinnor, slavar, metoiker och utlänningar fick absolut inte rösta. Var det så himla bra? I och med att kristendomen antogs så försvann gradvis slaveriet, något som måste vara ett av det mest storslagna som “det gamla Grekland” någonsin lyckades med.

Helt plötsligt kommer “Roms fall” med i det hela – ja just det, Grekland var en del av Romarriket längre än Rom självt. Grekerna kallade sig för “romare” ända fram tills 1820 och frigörelsen från Ottomanska riket.
Hade hellenismen spridit sig till norra Europa så hade vi fortfarande haft slaveri här, ingen grekisk “demokrat” skulle någonsin kunna tänka sig ett samhälle utan slavar. Hur ska man annars ha tid med demokrati?
Så, om de toleranta grekerna nu var så toleranta, hur förklaras då förföljelsen av de kristna under tiden innan Konstantin den store? Varför kallar dagens ortodoxa judar sina meningsmotståndare för “hellenist”? Kan det vara så att Alexander den store och hans efterföljare kanske var tyranniska regenter som ville hellenisera världen oavsett var världen tyckte?

I Jerusalem satte medelklassen sina barn i icke-religiösa skolor och började idrotta.

Shacher måste läsa på lite. Det fanns ingenting som inte var religiöst i den här kulturen. Religionen genomsyrade allt på ett sätt som gjorde att det varken fanns profant eller sakralt, allt var en enhet.

Jag är så trött på de här ålderdomliga idéerna om greker som hamnat i förfall och glömt bort hur man bygger ett bra samhälle. Det gamla Grekland var ett fruktansvärt förtryckarsamhälle, från de enstaka demokratierna till tyrannierna, där kvinnor inte hade någon ställning, utlänningar ej skyddades av lagen, oligarker gjorde som de behagade, kejsare dyrkades som gudar och döden alltid låg på lur på den svage. Jag är glad att Grekland lagt det bakom sig.

Romeriet glider vidare

0 comments By Robin Filed in Arkeologi, Blandat, Historia Tagged with , , , , , February 11th, 2011 @ 12:34

Just som jag öppnar fönstret om morgonen för att beskåda vädret får jag ett uppgivet SMS från min förra arbetsgivare Taxi Stockholm där de bönar och ber om att jag ska komma och hjälpa till med arbetet just denna morgon. Vad är det som händer, tänker jag? Att jag fortsätter att få SMS från min gamla arbetsgivare är ganska normalt, även om det gör mig galen.

I Stockholm har det kommit två decimeter snö och alla busstrafik är inställd. Hah!

Nå, men det är ju inte det jag tänkte skriva om.

Igår under dagen så fick vi en utmärkt visning runt en av Roms stora järnvägsstationer, Stazione Termini som ligger på Esquilinen cirka halvtimmens promenad från Svenska Institutet. Med promenad menar jag att vi faktiskt fick gå dit då de romerska tunnelbaneförarna strejkade. Då busschaufförerna antagligen tar tåget till jobbet så kom inte bussarna heller och vi fick gå.

Det var dock en bra promenad, vi fick se lite härlig neobrutalistisk fascistarkitektur på vägen upp för kullen och hamnade så småningom vid Diokletianus’ Termer vilka har gett namn åt stationen Termini. Fredrick visade oss på en mycket fragmentiserad bit av den Servianska Muren, Roms första stadsmur från trehundratalet f.v.t. som finns bevarad precis bredvid själva stationsbyggnaden.

Serviusmuren vid Stazione Termini.

Den nuvarande stationen, ritad till en början i fascistisk stil av Angiolo Mazzoni för att skapa en port till Rom dugande för den stora planerade världsutställningen 1942.

Mazzonis ursprungliga idé.

Kriget kom emellertid emellan och projektet blev aldrig klart, precis som världsutställningen, bara de bakåtsträvande flyglarna färdigställdes. Mer om dem nedan. Vi tog oss in i själva hallen där man under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal snabbt färdigställde stationen utifrån nya arkitekters idéer. Jag kunde inte ta någon bra bild då det framförliggande Piazzale dei Cinquecento var täckt av byggnadsställningar som gjorde att jag faktiskt inte såg någonting alls.

Intressant nog så ingick i föreskrifterna för byggnaden att Serviusmuren skulle vara en del av arkitekturen, den skulle så att säga harmonisera och inkorporera den antika lämningen, vilket också gjordes. Det vinnande förslaget hette till och med Servio Tullio prende il treno, “Servius Tullius tar tåget”; ganska kul namn ändå.
Flygplatsifieringen av det offentliga rummet är på frammarsch även i Italien och den ursprungliga arkitektoniska lösningen med ett stort sidofönster i ankomsthallen som synliggör en stor portion av muren är nu helt täckt av en gigantisk Nike-store i två våningar.

Servius Tullius’ mur på McDonald’s.

I bottenvåningen blir post-modernismen ännu mer tilltagande när man kan besöka stödmuren för aggern inuti en McDonald’srestaurang. Upplevelsen är ganska surrealistisk då placeringen gör att man utgår från att stenen är av gips eller papier maché, allt detta säger ganska mycket om vad presentation gör för objektet. Det finns en liten skylt på en av bitarna som berättar om muren, men den är i ankelhöjd (!) och fullkomligt omöjlig att se om man inte vet att den är där.

Som ovan nämnt så finns flyglarna bevarade av det ursprungliga fascistiska byggnadsprojektet. Stilen är strikt, brutalt neoklassisk och ganska tilltalande faktiskt. Klassiska ideal utan utsmyckning, bara der Ursatz kvar.

Stazione Termini, interiör.

Interiören är också intressant med arkader och lyktstolpar under varje valv. Slaget tegel dominerar med travertin. Stiligt. Vi avslutade hela visningen med en kaffe i den groteskt underbara kaffebaren i arkadens slut. Där slutar också blogginlägget, jag fortsätter nästa inlägg efter besöket på Foro Italico, före detta Foro Mussolini.

International marabout

2 comments By Robin Filed in Blandat Tagged with , , January 11th, 2011 @ 17:24

Jag har samlat nu i ett par månader på en slags lappar som ramlar ner i brevlådan titt som tätt. Det rör sig om reklam från ett antal herrar (som alla kallar sig “Mr”) som med mycket snarlika små visitkort vill hjälpa mig med mitt liv. Har jag frågor kring kärlek, hälsa, familjeproblem, juridik, “affär” eller rent av behöver hjälp mot “fienden” så kan jag höra av mig till misters Hassim, Seeki eller Saiki.

Det verkar onekligen som om dessa personer kanske är en och samma. Rasmus Fleischer verkar ha fått en liknande lapp i brevlådan för några månader sedan, whinar.se har ytterligare en variant på lappen från en herr Omarou (varslappar sparkade igång denna hätska diskussion på supernaturalis.se) liksom humanistbloggen som är ganska så kritisk mot verksamheten som då en Mr Sofian bedriver.

Mr Sofian har även uppmärksammats här. Mr Hassim här, här, här, här och här.

Alla har olika telefonnummer och ofta olika mötesplatser. Behöver jag nämna att det inte finns någon person vare sig på Eniro eller Hitta att finna som har dessa nummer?

Flashback har en hel del trådar om ämnet, se här, här, här och här.

Saiki Edali (längst ner) träffas — för övrigt — vid tunnelbanan (!) i Upplands-Väsby, vilket nog är världsunikt.

I världen ja, det verkar som om det finns liknande personer i Storbritannien som är födda med andlig makt och på Wikipedia hittar jag den här lappen från Frankrike. Det verkar som om detta fenomen kommer från just Frankrike, eller ja, via Frankrike från Senegal. En rolig anekdot är fallet med maraboutlappen som hamnade i en soffa i Sverige.

Vetenskap och Folkbildning varnar redan 2004 för denna verksamhet som enligt dem ska ha sitt egentliga ursprung i Frankrike. Tydligen ska lapparna som delas ut vara av så generaliserat utseende att man börjar samla på dem. Jo, jag själv har ju redan börjat med detta sedan de började dimpa ner i mitten av juli.

Jag har länge funderat på detta fenomen och om det rör sig om enbart en person i Sverige som håller på med detta — bäst som det är så visar det sig idag att karln verkar ha en facebooksida!

Det börjar nu bli mycket intressant. Just denne variant heter “ABDUL SPÅMAN INTERNATIONAL MARABOUT” eller “ABDUL PYTHON INTERNATIONAL Marabout”. Han bor i Vårby gård/Vårby Farm (!) och att det rör sig om samma person kan man nog gissa med tanke på att texten på hans presentation är identisk med den på de små korten ovan.

Om jag är “ett fan”? OM jag är ett fan!

Man kan alltså nå honom på abdulspaman@yahoo.com, jag funderar på att göra just detta. Kan vara kul att få svar på vem “fienden” är och hur jag undviker denne.

Om man läser vidare på den sista flashbacktråden jag gav ovan så handlar den om en lapp från Jatta Yankuba, som har en identisk lapp som de övriga men också en egen hemsida! Det är sällan jag kastas tillbaka till 1998 på samma bryska vis som när jag besöker denne marabouts sida. Det är helt enkelt så bra att det inte kan vara sant.

Herr Jatta bor enligt egen uppgift på Stålbogavägen 18 i Högdalen, men verkar inte vara registrerad där enligt 118100. Lite synd, ett hembesök hade ju kunnat vara trevligt.

UPPDATERING!

Jag hittade en sida för fransoser som samlar på maraboutlappar, vilken har en rolig generator för den som vill satsa på det mystiska och göra sin egen maraboutlapp!

Utropstecken! VERSALER!

0 comments By Robin Filed in Blandat October 28th, 2010 @ 23:50

Tänk om man såg på världen så här?

Denna affisch kan man finna i Stockholms kollektivtrafik just nu, om jag inte minns fel så fanns den där även förra året – jag tror dess utseende och innehåll var identiskt (med undantag för datumen då).

Jag kan inte sluta titta på den här pappbiten. Tjejen blev så fascinerad att hon vart tvungen att ta ner en av dem från Roslagsbanan att ta med till jobbet och visa för layoutaren. Det är helt enkelt ett missfoster.

Låt oss gå igenom dess innehåll!

Titeln
“KROPP & SJÄL MÄSSA”. Smaka på det. Förutom sär skrivningen så är det ju en helt otrolig titel som för tankarna både till okynnigheter och kyrklig verksamhet. Att man glömmer bindestrecket efter KROPP gör bara det hela mer charmigt.

Röda stjärnor med snärtiga budskap
“Sveriges största”, “Mässa i 2 hallar!” och “Entré 120 kr”. Jag blir lite instinktivt tveksam huruvida man menar att KROPP & SJÄL MÄSSA är Sveriges största eller att det är Sveriges största “Mässa i 2 hallar!” (varför siffra i stället för bokstäver?), men jag tolkar det till slut som att den enda rimliga tolkningen måste vara att det rör sig om “Sveriges största KROPP” (eftersom det inte är utropstecken efter “största”) och på det “SJÄL MÄSSA”.

FOLKFEST! HÖSTYRA! SOLNAHALLEN!
Jag kan acceptera att de hoppas på att det blir folkfest. Vem vill inte ha folkfest? Jag vill ha folkfest. Kanske inte hemma, men typ på stan.
Höstyran, däremot, kan jag vara utan. Vem gillar när det snurrar, när kaos och oordning tar över? Kyla och lövhalka, usch. På detta också inomhus, ty tillställningen äger rum i SOLNAHALLEN! Aaah! SOLNAHALLEN! WOW! SOLNAHALLEN! Bara det faktum att folkfesten äger rum i SOLNAHALLEN (!!!) är värt minst tio utropstecken, men av platsskäl så får vi begränsa oss till ett. Men likväl: SOLNAHALLEN!

MÅNGA GRATIS FÖREDRAG
Det är mycket man kan gå och lyssna på under dessa två höstyra dagar. För 120 bagis kan du lyssna på föredrag om Spikmattor, Blodanalys, Böcker (generellt då, allt från Bibeln till Thomas Bodström), Massage (praktiserande ingår inte), Kristaller (både socker- och lampor), Kurser och utbildningar mm eller varför inte det mystiska CD Musik?
CD Musik, vad kan gömma sig bakom detta koncept?

Kom nu för fan.
Kom ihåg att det bara är 5 till 6 minuter gångvägen till SOLNAHALLEN! AHH! SOLNAHALLEN! STORA BOKSTÄVER! Små bokstäver.

Osvenskt beteende

4 comments By Robin Filed in Blandat September 27th, 2010 @ 16:05

Den danska drottningen och därmed en av mina kära stadsöverhuvuden, Magrethe II av Oldenburg, sade en gång i ett av sina nyårstal (som till skillnad från sin kusins inte innehåller så mycket floskler) att rasism och främlingsfientlighet är “odanska” i sin karaktär och något som man inte bör syssla med i Danmark.
Hon har i viss mån rätt – även om danskar har haft sina problem med tyskar – speciellt om man tänker på att Danmark som en av få nationer lyckades rädda undan de flesta av sina judar från nazisterna. Andelen nazister i Danmark under ockupationen var mycket lågt, mängden i Sverige var betydligt högre.

Men nu har många börjat koppla danskar med rasism, speciellt med tanke på Danskt Folkeparti och deras anskrämliga och vulgära ledare Pia Kjærsgaard – båda en skamfläck för allt vad civilisation innebär. Hur det gick till tar Lena Sundström upp i sin bok Världens lyckligaste folk från förra året, men det är inte det som jag vill skriva om här.

I morse satt jag och några ur det vanliga gänget på café och talade alldeles för högt om allt som rör oss när vi segwayade in på (N)SD(AP) och deras tal om främmande kulturer och religioner samt dessas oförmåga att anpassa sig till det svenska samhället. Martin utbrast: “Men det är ju de som är främmande för svensk kultur! Det är ju de som kommer med främmande åsikter från Europa! Det är ju dem vi borde tvångsdeportera!”

Korrekt iakttaget, Martin, även om jag är emot tvångsdeporteringsidén. Jag röstar för politisk omskolning, eller vad de där SD-arna nu tror att jag tycker om.

***

Det finns få saker som jag kan identifiera som typiskt svenska, i och för sig. När frågor som folkdans, högtider och så vidare tas upp av diverse krypto-nazis så känner jag mig bara trött till mods då dessa ofta är rent importerade och dessutom då i de flesta fall ganska nyligen, i alla fall i kontrast till hur ursvenska de målas upp av våra inte längre så korthåriga landsmän.

Några exempel:

Sveriges nationaldans heter, just det, polska. Varför? För att den är från Polen. Under sextonhundratalet vistades relativt stora mängder polacker i Sverige i form av krigsfångar, bland dem militärmusiker som passade på att sprida lite mer moderna danser och manér till det på högkultur så fattiga Sverige.

Sveriges nationalinstrument: nyckelharpa (Schlysselfiedel). Klart tysk, i alla fall enligt de senaste rönen.

Sveriges mest exotiska tradition: maj/midsommarstången. Dumt påhitt importerat från Tyskland under tidigast sjuttonhundratalet.

Sveriges mest älskade högtid: julen. Okej, lite ålderdom har vi här, men påhittet jultomten kan ju Coca-Cola ta tillbaka till andra sidan Atlanten. Jag förstår dock inte varför alla bombarjackor alltid tror att denna högtid ska försvinna. Alla vill ha jul. Judar vill ha jul, muslimer vill ha jul. Man döper bara namn på den till hanukka och ‘eid…

Sveriges nationaldroger: brännvin, kokain och snus. Brännvin lärde vi oss bränna av våra kära vänner polackerna (hjälper oss alltid i nöd!); kokablad och tobak fanns i Europa från bondestenåldern, eller hur var det? För att göra brännvin ska man hemskt gärna också ha potatis, en mycket inhemsk produkt (…).

Sveriges nationaldryck: kaffe. Låneord från arabiskans qahwa och växer enbart på det härjedalska kalfjället, eller hur var det?

Sveriges huvudstad Stockholm beboddes under större delen av Medeltiden enbart av utlänningar.

Sveriges jävla kung, Carl XVI Gustaf Folke Hubertus Bernadotte, är för mig definitionen av dålig integration då han och hans släkt envisats med att under nästan två hundra år aldrig gifta sig med en inhemsk brutta. De har aldrig bott bland andra svenskar (utan i stället i något slags brunt miljonprojektbygge i Gamla Stan), aldrig jobbat utan i stället levt på bidrag, anordnat arrangerade äktenskap, ställt till med krig mot brödrafolket danskarna och annat smått och gott. Ut med packet, back to Russia!
(Hans dotter har gift sig med en bit furuplank som heter Daniel och är från Hälsingland – det är första gången som ett svenskt stadsöverhuvud för pöka kristeligt med en svensk sedan femtonhundratalet. Tur att någon bryr sig.)

Sveriges namn, Sverige är på danska. På svenska heter det Svea Rike, men det är det bara domstolar som säger.

Sveriges statsreligion (fram till nittiotalet) och tillika största trosuppfattning, kristendomen, är en synkretiserande romersk-judisk sekt från huvudsakligen Mindre Asien. Hur svenskt är det, egentligen? Guden heter Yahweh och han har en son som heter Yehošua, verkligen inga Svenssonnamn…

O.S.V.

Nu slutar jag upp, jag orkar inte mer. Det finns så mycket osvenskt och så lite svenskt. Vad är svenskt? För mig är är svenskt beteende att tro att man är så jävla bra och bättre än andra och sedan försöka leva upp till det.

God morgon, troll

1 comment By Robin Filed in Blandat, språk Tagged with , , , , , September 24th, 2010 @ 10:26

Jag har precis förklarat för en i personalen på Sodom att jag hunnit lugna ner mig lite efter valresultatet i söndags varpå hon skarpt sade åt mig att genast bli fly förbannad igen. Hon har väl rätt, antar jag, men jag känner mig ganska så paralyserad när jag är arg. Jag snackar mest.

Min arbetskamrat David var helt vansinnig igår – men han gjorde en bra analys av läget. Han sade sig inte vara upprörd över att “några svenskar missnöjesröstat på SD” utan att valresultatet speglar hur många rasister och nazister som döljer sig i det svenska samhället. Han har verkligen rätt.

I övrigt så hade jag en intressant upplevelse igår när jag chattade på den största IRC-kanalen på Esperanto och en australensisk esperantist börjar uttala sig om Sverige, om muslimer i Sverige och om muslimer generellt. Han tyckte att man inte ska låta muslimer invandra till något land då de är onda, typ. Spelar ingen roll vilken “ras” de tillhör, påstod han (eftersom han inte ville kalla sig rasist, men väl tyckte att araberna utgjorde huvudproblemet), men de “står för mer än dubbelt så många brott som svenskar begår” och de bör därför avvisas vid gränsen om de hävdar sig vara muslimer.

Hur kan man vara esperantist och tycka så? Hur resonerar den arme karln i skallen och hur vågar han uttala sig så om Sverige eller araber när han aldrig har besökt vare sig Sverige eller något arabland?
Det måste vara så att han inte tänker, eller är outbildad. Helst båda.

Visa mig lite siffror.

Åker till Poros

0 comments By Robin Filed in Arkeologi, Blandat, Memoarer April 29th, 2010 @ 18:17

Under maj månad så kommer jag att vara på Poros i Grekland för att gräva ut poseidontemplet i Kalaureia. Eftersom jag inte vill att detta ska bli någon slags reseblogg så har jag startat en parallell blogg där jag skriver lite mer vad jag gör och så.

Nu ska jag dricka ouzo.

Gabriels Kuhn – “Life under the Jolly Roger”

0 comments By Robin Filed in Blandat, Historia Tagged with , , , , , , March 13th, 2010 @ 00:45

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så besökte jag för några veckor sedan Larry’s Corner på Söder och lyssnade på Gabriel Kuhn som presenterade sin nya bok “Life under the Jolly Roger” – jag lovade lite smått att jag skulle skriva något om den när jag plöjt igenom de 186 sidorna brödtext (av 265 totalt), och jag känner mig väldigt motiverad att göra det nu.

Det här var en mycket intressant bok att läsa – när jag kom till Larry’s Corner så var jag inte medveten om Kuhns politiska inriktning (anarkism) och jag blev nog inte heller det under själva presentationen som mestadels handlade om mer historiska fakta kring sjöröveriets guldålder (1690–1725). Det var därför lite av en överraskning när jag efter några sidors läsande insåg hur pass radikal den här boken är; Kuhn verkar faktiskt till och med rikta sig till radikaler i sitt skrivande, vilket gör det hela ännu mer intressant.

Upplägget är seriöst och akademiskt utan att för den delen verka torrt; källhänvisningarna är tydliga och väldigt många (notapparaten tar upp nästan femtio sidor) och källor och författare citeras i stället för att refereras till. Detta sista gör att texten ibland blir lite upprepande, men å andra sidan får man en mer enhetlig bild av de olika författarnas syn på problemen.

Som inledning presenteras problemen kring piratforskningen och dess syn på piraternas roll under och efter sin egen tid, hur den romantiska bilden av piraten påverkat vår syn på dem och hur olika författare försökt tränga igenom denna uppfattning. Kuhn är dock väldigt noggrann med att klargöra att han inte anser det möjligt att tränga fram till en objektiv, sann bild av detta fenomen och att han därför inte ens tänker försöka. Mer relevant är att undersöka hur nutida aktivister och radikaler kan använda sig av den starka symbol som piraterna utgör – tillämpning i stället för tolkning – piratmyten är mer intressant än piratsanningen.

Vidare presenterar han en utförlig bakgrund till tidsperioden med dess olika aktörer. Piraternas föregångare buckanjärerna och deras skillnader/likheter med sina efterträdare behandlas utmärkt och utförligt; ofta skippar författare att mer detaljerat presentera dessa trots att deras historiska betydelse i detta fall är stor. Till min stora lättnad finns ett kortfattat persongalleri med de viktigare piratkaptenerna vilket omedelbart gör det lättare att orientera sig bland alla namnen som figurerar i boken.

I och med det följande kapitlet om sjörövarnas etnografi så börjar boken bli allvarligt läsvärd – Kuhn introducerar piratskeppet som ett radikalt eget samhälle med sitt nomadiserade rörelsemönster, trotsande av det traditionella rummet, demokratiska system, kontakter med kringliggande kulturer, inriktning på noll-produktion och icke-exploatering(i stark kontrast och konflikt med kapitalismens överflödsproduktion) samt motstånd till nationsidén. Framförallt stycket om självstyre står starkt understruket i mitt nu ganska slitna ex:

Self-Management
Apart from the relative lack of work, the refusal to engage in accumulative practices, and the absence of a distinct labor sector and alienation processes, the golden age pirates’ economy distinguished itself in another important way from the capitalist development that surrounded it: namely, the pirates controlled their own means of production. This is one of the aspects of golden age piracy that does indeed mark a break with the tradition of the privateering buccaneers. As Frank Sherry points out, while “privateer crews … were still only hired hands despite the fact that they received fair shares of their ship’s plunder, pirates regarded themselves as self-employed, collective owners of their own ships.”
Gabriel Kuhn, Life under the Jolly Roger, 39.

För en musiker och humanist som jag ändå är så kapitlet som följer det som slukas snabbast – piratkulturen. Kuhn redogör för de sociala markörer som skapar den, livsmedel, musik, språk, anti-nationalism och religion samt hur denna kultur skiljde sig från buckanjärernas, som verkligen ser ut att ha format ett tämligen annorlunda samhälle.

Mycket givande är också diskussionen om pirater, ras/hudfärg, kön och sexualitet –  inga svarta piratkaptener, right? Kvinnor ombord? Nej tack. Bögar, någon?
“Jämlikhet och demokrati ombord” visar sig vara en romanticism, men likväl konstaterar författaren att även om dessa tillstånd aldrig uppnåddes så var ändå ett piratskepp the place to be under denna tidsperiod om man var intresserad av dessa kvaliteter.

(För övrigt så är konstaterandet att skeppet utgör den första egentliga fabrikslokalen i historien något som jag verkligen inte tänkt på tidigare. Sjukt intressant.)

Det fjärde kapitlet är bokens längsta och mest varierande – det behandlar pirater och politik. Stundom är det fantastisk läsning, sjörövarnas organisation ombord med demokrati och ständigt ifrågasättande av auktoritet, deras känsla för solidaritet (!) jämtemot andra pirater, piratbesättningarnas instabilitet (som ändå gav dem en kontinuitet), frågan om piraternas påstådda anarkism, dehumaniseringen av sjörövarna – allt är oerhört intressant och presenteras i rasande takt, man får se upp med att blunda så att man inte missar något.

Den moderna parallellen mellan terrornätverks uppkomst som barn till imperialistiska interventioner och piraternas ursprung i samma typ av politisk situation är mycket slående. Staten skapar sin egen värste fiende. Kuhn jämför också piraternas taktik med de teorier om guerillataktik som utvecklades av framförallt Mao, Guevara och Marighella under 1900-talet – likheterna är slående, det som fattas är den ideologiska aspekten. Pirater var revolutionära, men inte några revolutionärer.

Detta sista skulle jag säga är lite av den konklusion som boken kommer till, även om Kuhn själv väljer att avslöja med det lite mer uppmanande budskapet att även om det ibland kan kännas som om Disney m.fl. “kapat” piraterna och deras symbolik så finns Jolly Roger fortfarande där för radikalen att hissa, om vi gör oss förtjänta av den.

De recensioner som citeras på de första sidorna i boken är väldigt hyllande i sin ton, vilket jag förstår. Jag instämmer fullständigt. Detta var en läsupplevelse som får mig att vilja läsa mer. Det här kommer att bli dyrt.
Boken säljs mig veterligen enbart på Larry’s Corner på Grindsgatan på Söder, men den finns säkert på andra ställen också – Larry’s är dock värt ett besök.

Hemma igen

0 comments By Robin Filed in Blandat, Memoarer Tagged with , , , March 11th, 2010 @ 01:24

Så är man sedan igår kväll hemma igen från Cambridge (och London för den delen med) – det var en kul resa, även om jag inte riktigt bestämt mig för vad den egentligen betyder. Som det ser ut just nu så ser det ut som om jag kommer att få besök i april, men mer vet jag inte.

Jag kommer hem till ett fortfarande snöigt Sverige och börjar rejält tröttna på det hela. Nu får det ge sig snart, annars emigrerar jag i förtid.

Read previous entries

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress