Category Arkeologi

Det gångna året

Det verkar vara ganska vanligt att folk skriver en liten resumé av det gångna året på sin blogg, och eftersom jag inte skrivit någonting alls här på väldigt länge så kanske det vore något.

Året 2011 präglades väl egentligen av främst tre saker, (1) arbete och studier vid Medelhavet, (2) flickvännen flyttar in, och (3) uppsatsskrivande. Allt i sin ordning.

Januari hade jag tänkt skulle vara en lugn månad där jag kunde samla mig inför att åka till Rom, men det blev självklart inte så. Jag minns den som tämligen kaotisk med mycket saker som var direkt nödvändiga att göra. När jag väl, den 24de, tar flyget ner till Rom är det nästan lite avslappnande i sig att äntligen få komma ner.

Rom och Italien var ju något jag aldrig besökt tidigare, så det var ju ett äventyr att kasta sig dit i två månader på en arkeologisk kurs. Jag märkte dock ganska direkt att jag genom mina kunskaper i Esperanto klarade mig ganska bra trots att jag i princip enbart stött på skriven italienska tidigare. Inte för att folk pratade Esperanto, men de förstod förvånansvärt mycket av det när jag låtsades att det var italienska.

Rom, Neapel, Pompeji, Herculaneum, Etrurien, Ostia – alla platser man såg, intressanta människor man stötte på. Det var verkligen en tid att minnas. Så här mycket kläder hade jag heller aldrig köpt i mitt liv. Rom i sig är bara en stor turistattraktion, men staden är också tillräckligt stor för att det skall finnas gott om fantastiska platser som är helt befriade från folk. Jag får känslan av att turisterna flockas kring vissa epicentra såsom Colosseum, Fontana di Trevi och Spanska trappan för att bara något kvarter bort lämna vissa platser helt öde.

I början av mars kom jag hem igen till Sverige och möttes av en fantastisk “välkommen hem”-fest i Solna med i princip alla de vänner jag aktar högst (vissa kom helt enkelt inte). En fantastisk prestation av flickvännen, jag var helt i chock.

Nu fick jag vara hemma i en månad igen – jag tänkte läsa latin. Det gick inte alls. Det var (igen) alldeles för mycket saker som måste göras. När jag satte mig på planet till Athen så kändes det igen som att jag skulle på semester. Årets vistelse på Poros var inte riktigt som året innan – det var visserligen nästan samma bra folk, men det var inte lika varmt och så fick jag besök av både syster och flickvän under vistelsen. Jag minns att 2010 så svettades jag hela månaden igenom, men 2011 så var det dagar då jag låg längst ner i schaktet med jacka och mössa, hukande för att nordanvinden inte skulle göra mig till ett tandhackande vrak. Märkligt land detta.

Jag kom hem igen i slutet av maj efter en månads vistelse och spenderade juni och första veckan av juli med att försöka ta det lugnt, träffa vänner och skriva skoluppgifter. Tiden bara rasade iväg; jag spenderade många mornar med Einar på Café Sodom tittandes på svettiga caféarbetare som stånkade i värmen.

Sedan bar det av igen, till Makrakomi i Centralgrekand denna gång – vidare undersökningar i Spercheiosdalen. De tre juliveckorna var lite svalare än förra årets augustivistelse, det blev aldrig varmare än +43°C denna gång, och vi fann en hel del mycket spännande resultat, som självklart väntar på publicering.

Väl hemma igen så började den riktigt kaotiska perioden. Flickvännen hade köpt kolonistuga, en kolonistuga vars inredning var ett stycke fossilerat 1983. Renoveringen tog flera veckor och sedan när det var relativt klart så började nästa stora projekt – flickvännen flyttar in hos mig. Det står till dags dato fortfarande ett par flyttkartonger som behöver gås igenom här hemma, men vi borde snart vara klara. Ett fint hem börjar vi få i alla fall.

Annars har hela höstens tema varit uppsatsskrivande. I snitt fem timmar om dagen har jag spenderat med min text om klassiska och hellenistiska akrópoleis i Centralgrekland. Jag borde vara klar i morgon. 77 sidor.

Sista månaderna präglades av konfrontation av alkoholiserad familjemedlem och sjukhusbesök när andra familjemedlemmar blir allvarligt sjuka. Det är märkligt hur saker alltid staplar sig på varandra när man verkligen inte behöver dem.

Detta år, har jag bestämt, skall bli året då jag får en doktorandstjänst. Tre stycken är utlysta i landet, och jag tänkte knipa en av dem. Deadline på den första är om tio dagar. Önska mig lycka till.

Friedrich Stählin – Das hellenische Thessalien

This blogpost will be in English.

When I joined the Makrakomi Archaeological Landscapes Project as a student participant last year, I read as much as I could get my hands on concerning ancient Thessaly. The first major work on this interesting region is Das hellenische Thessalien — Landeskundliche und geschichtliche Beschreibung Thessaliens in der hellenischen und römischen Zeit (1924) by dr. Friedrich Stählin of Stuttgart.

The copy in the local library was very used indeed, so I scanned it for future use. It seems however that its copyright has expired in Sweden (Stählin died in 1936), and Google has yet not scanned it, so I will post it here, free to download.

Unfortunately, the map was too big to scan, I will try some other time when I have a scanner that is able to scan 1x1m.

Download it here or here.

Enjoy!

Nathan Shachar har skev historiesyn

Ni får ursäkta ett polemiskt och argt inlägg, inte så välskrivet heller men…

I förrgår publicerade Nathan Shachar en liten krönika på DNs hemsida. Den skulle kunna vara hämtad från 1890-talet.

Shachar målar upp ett trist porträtt av greken; alltid utan pengar, överreligiös och med dålig smak (uppskattar inte marmor!). Det låter ju inte så kul. Det är en variant på den vanliga nidbilden av greken: “Vad hände sen?” som många turister frågar sig när de jämför Parthenon med akropolismuseet. “Hur kan det ha gått så fel?”

För dem var den vita marmorn inte Källan, inte Ljuset. De flesta greker rördes djupare av en sotig ikon än av fädernas kulturella stordåd. De fick tårar i ögonen och en klump i halsen inte vid tanken på Aten, utan på det förlorade Konstantin­opel.

Det är alltså något fel på grekerna. De rörs till tårar över fel saker.

Att den “vita” marmorn är ett påhitt från 1700-talet, har Shacher tydligen missat. Att kräva att gemene man skall uppskatta “fädernas kulturella stordåd” är som att kräva att jag måste föredra Riddarhuset framför mitt eget hem bara för att det är “ett kulturellt stordåd”!
Vidare så förstår inte Shachar att mycket av den sentimentala inställningen till Konstantinopel grundar sig i den tragiska utväxlingen av turkar och greker på 1920-talet som ledde till att hundratusentals kristna tvångsförflyttades från nuvarande Turkiet till Atens förorter. Konstantinopel är drömmen om det som gick förlorat, Aten är en ful stad dit man tvingats flytta.

Jag skulle aldrig röras till tårar över Aten, det är en ful stad som ofta är rejält skitig.

Shachar går vidare, det är även fel på grekernas religiösa preferenser:

För snart tvåtusen år sedan bytte de ut alla tiders största och rikaste kultur mot en kuriös teori, att sonen till en snickare längre söderut varit Guds son och att tron på honom gav evigt liv.

Jesus, ja. En kuriös teori. Till skillnad från det att himlavalvet hålls uppe av en jätte i Marocko, att den romerske kejsaren är en gud, att jorden är formad som en tunna, att det bor människor i Persien som har bara ett ben och ansiktet på bröstet, att gudarna bor på ett berg, att det finns hål som leder ner till underjorden och att där bor de döda, eller det att en gud kan bebo en planka.

Och så, när hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristen­domens inåtvända, rökelsedoftande mystik.

Hela härligheten. Ja, alla var så himla utbildade och liberala. Alla älskade alla. Vad är det för en fantasiplats Shachar pratar om?

Tänk om det inte skett. Då hade kans­ke ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. I stället för kaoset efter Roms fall, i stället för feodalismen, korstågen och den mödosamma renässansen hade vi kanske haft ett obrutet hellenistiskt förflutet. Nordeuropéerna hade omvänts till hellenismen i stället för till kristendomen och Europa som vi vill ha det, en tolerant, sekulär enhet sammanhållet av handel och gemensamma värderingar skulle ha tagit form under medeltiden.

När kristendomen “antogs” i nuvarande Grekland hade den så kallade demokratin varit försvunnen från Aten i närmare femhundra år. Och vilken demokrati sen, bara fria manliga medborgare fick vara med. Kvinnor, slavar, metoiker och utlänningar fick absolut inte rösta. Var det så himla bra? I och med att kristendomen antogs så försvann gradvis slaveriet, något som måste vara ett av det mest storslagna som “det gamla Grekland” någonsin lyckades med.

Helt plötsligt kommer “Roms fall” med i det hela – ja just det, Grekland var en del av Romarriket längre än Rom självt. Grekerna kallade sig för “romare” ända fram tills 1820 och frigörelsen från Ottomanska riket.
Hade hellenismen spridit sig till norra Europa så hade vi fortfarande haft slaveri här, ingen grekisk “demokrat” skulle någonsin kunna tänka sig ett samhälle utan slavar. Hur ska man annars ha tid med demokrati?
Så, om de toleranta grekerna nu var så toleranta, hur förklaras då förföljelsen av de kristna under tiden innan Konstantin den store? Varför kallar dagens ortodoxa judar sina meningsmotståndare för “hellenist”? Kan det vara så att Alexander den store och hans efterföljare kanske var tyranniska regenter som ville hellenisera världen oavsett var världen tyckte?

I Jerusalem satte medelklassen sina barn i icke-religiösa skolor och började idrotta.

Shacher måste läsa på lite. Det fanns ingenting som inte var religiöst i den här kulturen. Religionen genomsyrade allt på ett sätt som gjorde att det varken fanns profant eller sakralt, allt var en enhet.

Jag är så trött på de här ålderdomliga idéerna om greker som hamnat i förfall och glömt bort hur man bygger ett bra samhälle. Det gamla Grekland var ett fruktansvärt förtryckarsamhälle, från de enstaka demokratierna till tyrannierna, där kvinnor inte hade någon ställning, utlänningar ej skyddades av lagen, oligarker gjorde som de behagade, kejsare dyrkades som gudar och döden alltid låg på lur på den svage. Jag är glad att Grekland lagt det bakom sig.

Romeriet glider vidare

Just som jag öppnar fönstret om morgonen för att beskåda vädret får jag ett uppgivet SMS från min förra arbetsgivare Taxi Stockholm där de bönar och ber om att jag ska komma och hjälpa till med arbetet just denna morgon. Vad är det som händer, tänker jag? Att jag fortsätter att få SMS från min gamla arbetsgivare är ganska normalt, även om det gör mig galen.

I Stockholm har det kommit två decimeter snö och alla busstrafik är inställd. Hah!

Nå, men det är ju inte det jag tänkte skriva om.

Igår under dagen så fick vi en utmärkt visning runt en av Roms stora järnvägsstationer, Stazione Termini som ligger på Esquilinen cirka halvtimmens promenad från Svenska Institutet. Med promenad menar jag att vi faktiskt fick gå dit då de romerska tunnelbaneförarna strejkade. Då busschaufförerna antagligen tar tåget till jobbet så kom inte bussarna heller och vi fick gå.

Det var dock en bra promenad, vi fick se lite härlig neobrutalistisk fascistarkitektur på vägen upp för kullen och hamnade så småningom vid Diokletianus’ Termer vilka har gett namn åt stationen Termini. Fredrick visade oss på en mycket fragmentiserad bit av den Servianska Muren, Roms första stadsmur från trehundratalet f.v.t. som finns bevarad precis bredvid själva stationsbyggnaden.

Serviusmuren vid Stazione Termini.

Den nuvarande stationen, ritad till en början i fascistisk stil av Angiolo Mazzoni för att skapa en port till Rom dugande för den stora planerade världsutställningen 1942.

Mazzonis ursprungliga idé.

Kriget kom emellertid emellan och projektet blev aldrig klart, precis som världsutställningen, bara de bakåtsträvande flyglarna färdigställdes. Mer om dem nedan. Vi tog oss in i själva hallen där man under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal snabbt färdigställde stationen utifrån nya arkitekters idéer. Jag kunde inte ta någon bra bild då det framförliggande Piazzale dei Cinquecento var täckt av byggnadsställningar som gjorde att jag faktiskt inte såg någonting alls.

Intressant nog så ingick i föreskrifterna för byggnaden att Serviusmuren skulle vara en del av arkitekturen, den skulle så att säga harmonisera och inkorporera den antika lämningen, vilket också gjordes. Det vinnande förslaget hette till och med Servio Tullio prende il treno, “Servius Tullius tar tåget”; ganska kul namn ändå.
Flygplatsifieringen av det offentliga rummet är på frammarsch även i Italien och den ursprungliga arkitektoniska lösningen med ett stort sidofönster i ankomsthallen som synliggör en stor portion av muren är nu helt täckt av en gigantisk Nike-store i två våningar.

Servius Tullius’ mur på McDonald’s.

I bottenvåningen blir post-modernismen ännu mer tilltagande när man kan besöka stödmuren för aggern inuti en McDonald’srestaurang. Upplevelsen är ganska surrealistisk då placeringen gör att man utgår från att stenen är av gips eller papier maché, allt detta säger ganska mycket om vad presentation gör för objektet. Det finns en liten skylt på en av bitarna som berättar om muren, men den är i ankelhöjd (!) och fullkomligt omöjlig att se om man inte vet att den är där.

Som ovan nämnt så finns flyglarna bevarade av det ursprungliga fascistiska byggnadsprojektet. Stilen är strikt, brutalt neoklassisk och ganska tilltalande faktiskt. Klassiska ideal utan utsmyckning, bara der Ursatz kvar.

Stazione Termini, interiör.

Interiören är också intressant med arkader och lyktstolpar under varje valv. Slaget tegel dominerar med travertin. Stiligt. Vi avslutade hela visningen med en kaffe i den groteskt underbara kaffebaren i arkadens slut. Där slutar också blogginlägget, jag fortsätter nästa inlägg efter besöket på Foro Italico, före detta Foro Mussolini.

Μακρὰ κώμη – Makrakómi

Även om jag varit exceptionellt dålig på att skriva i bloggen under sommaren så är det ändå så att saker händer i livet. Vissa saker är mycket trevliga och andra mindre trevliga, men på det professionella planet så kan jag bara konstatera att det går framåt: Jag har fått plats på ett nytt arkeologiskt projekt i Grekland (och ett nästa år i Italien, men det är en annan historia).

Det är inte lyxiga Poros som gäller denna gången, utan en site i närheten av den lilla byn/staden Μακρὰ κώμη (Makrakómi, ung. “den långa byn”) väster om Lamia i Centralgrekland. Byn tog sig namnet på artonhundratalet efter den antika staden — tidigare hette platsen Βαριμπόπι (Varibópi) men då detta var ett albanskt namn så valde man under det pågående nationsbygget att byta för att skapa en koppling till antiken. Detta var väldigt vanligt under denna tid och torde ha skett någon gång efter att området Fthiotis och resten av Thessalien införlivades i kungariket Grekland 1881. Platsen ligger i Spercheiósdalen; floden Σπερχειός flyter strax söder om den lilla byn.

Att platsen faktiskt är densamma som det antika Makrakómi är mycket osäkert. Pólisen (stadsstaten) är enbart nämnd av Livius (XXXII 13,10) i en kort passage där det berättas att aitolierna förstörde staden 198 f.v.t. och de rester som finns i närheten av den moderna byn kommenteras av Pauly-Wissowa på följande vis (ta fram er bästa tyska nu):

Sicher ist die Gleichsetzung dieser Ruine mit Μακρὰ κώμη nicht. Denn man möchte methodischerweise in dieser bedeutendsten Stadtruine des oberen Spercheiostales das am häufigsten genannte Spercheiai vermuten. Μακρὰ κώμη war dann vielleicht, wie sein Name sagt, nur ein langgestrecktes Dorf in der fruchtbaren Ebene von Platystomon, durch die die Aitoler zum Paß von Jannitsu zeihen mußten. —F. Stählin

Projektet är mycket intressant för mig — det rör sig inte om någon utgrävning detta gång, vi skall undersöka det material som finns i ytnivå; keramik, murrester och annat för att skapa oss en uppfattning av områdets utseende. Min arbetsuppgift kommer främst bestå i att fotografera koppla fotografierna till ett koordinatsystem. Mer än så vet jag faktiskt inte, jag misstänker att mycket kommer att lösa sig på plats.

Flyget går till Aten 14/8 och jag har biljett tillbaka den 29;e samma månad.

Åker till Poros

Under maj månad så kommer jag att vara på Poros i Grekland för att gräva ut poseidontemplet i Kalaureia. Eftersom jag inte vill att detta ska bli någon slags reseblogg så har jag startat en parallell blogg där jag skriver lite mer vad jag gör och så.

Nu ska jag dricka ouzo.

En antikvetares inställning till boken

Fredrik Strage skriver i sin blogg om sin uppfattning om läsplattan och dess framtid. Han verkar inte så imponerad, eller snarare så ser han föga fram emot digitaliseringen av denna produkt. Han deklarerar sin materialistiska kärlek till dem, jämför idén med att få en massa ettor och nollor att smeka i stället för bokband med den förlust som skivsamlarna måste ha upplevt när man tvingades lämna vinylen och gå till plastiga Jewel Cases i stället.

Jag håller med honom. Böcker och deras ryggar, lukt och förvaringsproblem är något som alltid varit närvarande i mina hem – hos föräldrarna dominerade hyllorna med familjen Iversens böcker (familjen Rönnlund har alltid varit, tyvärr, semi-illiterat) hela hallen och mitt rum låg inte långt efter. I vårt nuvarande kollektiv tar mina välfyllda bokhyllan Billy (i gräsliga mönster) upp en stor del av vardagsrummet. De är, precis som för herrarna Strage och Cicero, en del av mitt hems själ.

Men har boken, eller bokens text, enbart ett materialistiskt värde i förhållande till dess digitala kopior? Hur har boken egentligen påverkat vårt samhälle, som medium då, inte innehållsmässigt.
Som Rasmus Fleischer skriver i Det postdigitala manifestet så måste digital information kopieras för att kunna bevaras till eftervärlden. Det är liksom inte en nackdel, det är mer en egenskap hos, eller snarare beteckningen för digitaliteten. Böcker, innan tryckpressen ställde till det, var precis likadana. Av all den litteratur som vi har från antiken så är det bara lite papyrus från Oxyrhynchos som finns kvar i original, resten har kopierats och kopierats och kopierats.

Skillnaden är att bokkopian inte kräver kopiering för läsning, kopiering för lagring, kopiering, kopiering, kopiering – den lever vidare så länge den inte utsätts för vanvård eller något liknande. Detta, tillsammans med de medeltida kopiasternas arbete, har lett till att vi har kvar vissa rätt så obskyra texter från antiken.
Dessa texter har i hög grad hjälpt oss att bygga vår civilisation, deras betydelse kan inte överskattas, och de tankar och idéer de förmedlar påverkar oss än idag. Hur blir det då om vi låter digitalisera vår litteratur?

Som Rasmus Fleischer också påpekar, så har populära filer (läs: böcker) en tendens att säkerhetskopiera sig själva. Inpopulära, vilket inte innebär oviktiga, däremot:

Om däremot ingen har för vana att lyssna på filen tenderar den att efterhand försvinna ur alla index.
Det postdigitala manifestet, 31.

Många av antikens historikers texter finns bevarade, men oftast bara delvis. När det gäller senantikens stora historiska verk så har bara de delar som ansetts intressanta eller lämpliga för en kristen publik bevarats, vilket lett till en något vriden historiesyn. Hur blir det då om en boks fortlevnad helt och hållet är baserad på dess status som eftertraktad i nuet? Är det någon större skillnad mot situationen under medeltid?

Egentligen inte, möjligheten till att lagra böcker ökar med digitaliseringen likaså möjligheterna till att kopiera böcker i vansinnig fart till olika “bibliotek” – alltid är det någon, som Fleischer resonerar, som har den, någon som uppskattar den, som värderar den. Böckers populäritet skulle också, genom digitaliseringen, kunna baseras på andra värden än de som tillskrivs dem av de stora utgivarkartellerna; detta på ett liknande vis som med digital musik idag.

Dock går det inte att jämföra litteratur och musik. “Musik tar tid”, var det någon som skrev, men jag skulle säga att litteratur tar oerhört mycket längre tid. Jag kan se tjusningen i ett välorganiserat mp3-arkiv med tiotusentals album, i alla fall när ett urval ändå ägt rum – men en usb-sticka med motsvarande mängd txt- eller pdf-filer med världslitteraturen verkar mindre intressant för min egen del. Varje bok tappar sin individualitet, var slutar en bok och var tar nästa vid? Det blir någon slags grå massa.

Jag läser en massa idiotiskt tjatter i tidningarna där författare beklagar sig över att deras böcker blir stulna på nätet i form av talböcker. Dels så tror jag att mängden människor som sitter och lyssnar på talböcker på mp3 eller ogg är ganska liten, men så tror jag också att detta är ett typexempel på goa gamla “man får skylla sig själv”. Man kan inte både ha kakan och äta den, digitaliserar man en bok (eller i det här fallet en inspelning) så får det fördelen att den är lättare att kopiera för distribution, men också nackdelen att den är lättare att kopiera för distribution. I det förra fallet mot betalning, i det andra fallet utan betalning.

Men jag ska återgå till mitt eget fack. Jag älskar att de flesta stora arkeologiska tidskrifterna digitaliserat sina arkiv så att man kan läsa den underbara ActaOrHung (Acta orientalia Academiae scientiarum Hungaricae), den makalösa AM (Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts, Athenische Abteilung) eller varför inte BSRAA (Bulletin de la Société royale d’archéologie d’Alexandrie) online på nätet, i stället för att åka till något dammigt bibliotek i Lund. Det är fantastiskt. Men att enbart publicera dem i digital form på nätet är, vilket också gäller debatten om kärnkraft, att förneka sin historia.

Vår civilisation kommer att gå under. Alla civilisationer går under. Det finns inte ett exempel på en civilisation som inte gjort det, inte en enda. Vår egen har funnits i (snudd på) rekordlånga niohundra år – jag skulle inte bli förvånad om mycket händer under de kommande seklen. Vad händer när sladden dras ur väggen? När skrivarna slutar fungera?

Det ska väl finnas jobb för framtidens arkeologer, va?

The ancient art of ordbajsning – en relationshistoria

Jag fick precis tillbaka resultatet på den tredje uppgiften i höstens kurs “Vetenskaplighet och forskningsetik” och det visar sig att jag fått B på hela kursen. Jag känner spontant att jag inte förtjänar detta, mest för att jag inte känner mig direkt mer upplyst nu efter att kursen är slut än vad jag var innan den börjat – jag har pratat lite med folk och dock kommit fram till en slutsats:

Ett betyg är inte ett stadium, det är en relation, precis som mycket annat. Att jag får näst högsta betyg på skalan betyder bara att jag hade det förhållandet i klassen (som bestod utav cirka 30 personer från olika forskningsgrenar inom humaniora), inte att jag på något sätt presterat bra.
Det känns ju fint.

Mina tre inlämningsuppgifter var visserligen snygga, men det var ju inte så mycket innehåll i det hela; vissa saker var ju ren upprepning av sådant man blivit itutad under C-kursen (“Den där Pausanias AKA ‘Pomperipåsse’ kan man ju inte lita på, men det gör ju folk ändå.”) vilket tydligen lärarna köpte med lite hjälp av David Resnik-citat.
Det roliga är att jag vid tidigare tillfällen lyckats bajsa mig igenom mer svårförståeliga ämnen såsom osteoarkeologi etc, men fallit på mållinjen då jag använt mig av 3 fotnoter i stället för 4. Ergo: universitetslärare är paragrafryttare med sinne för formalia.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress