Nathan Shachar har skev historiesyn

Posted: October 5th, 2011 | Author: Robin | Filed under: Arkeologi, Blandat | No Comments »

Ni får ursäkta ett polemiskt och argt inlägg, inte så välskrivet heller men…

I förrgår publicerade Nathan Shachar en liten krönika på DNs hemsida. Den skulle kunna vara hämtad från 1890-talet.

Shachar målar upp ett trist porträtt av greken; alltid utan pengar, överreligiös och med dålig smak (uppskattar inte marmor!). Det låter ju inte så kul. Det är en variant på den vanliga nidbilden av greken: “Vad hände sen?” som många turister frågar sig när de jämför Parthenon med akropolismuseet. “Hur kan det ha gått så fel?”

För dem var den vita marmorn inte Källan, inte Ljuset. De flesta greker rördes djupare av en sotig ikon än av fädernas kulturella stordåd. De fick tårar i ögonen och en klump i halsen inte vid tanken på Aten, utan på det förlorade Konstantin­opel.

Det är alltså något fel på grekerna. De rörs till tårar över fel saker.

Att den “vita” marmorn är ett påhitt från 1700-talet, har Shacher tydligen missat. Att kräva att gemene man skall uppskatta “fädernas kulturella stordåd” är som att kräva att jag måste föredra Riddarhuset framför mitt eget hem bara för att det är “ett kulturellt stordåd”!
Vidare så förstår inte Shachar att mycket av den sentimentala inställningen till Konstantinopel grundar sig i den tragiska utväxlingen av turkar och greker på 1920-talet som ledde till att hundratusentals kristna tvångsförflyttades från nuvarande Turkiet till Atens förorter. Konstantinopel är drömmen om det som gick förlorat, Aten är en ful stad dit man tvingats flytta.

Jag skulle aldrig röras till tårar över Aten, det är en ful stad som ofta är rejält skitig.

Shachar går vidare, det är även fel på grekernas religiösa preferenser:

För snart tvåtusen år sedan bytte de ut alla tiders största och rikaste kultur mot en kuriös teori, att sonen till en snickare längre söderut varit Guds son och att tron på honom gav evigt liv.

Jesus, ja. En kuriös teori. Till skillnad från det att himlavalvet hålls uppe av en jätte i Marocko, att den romerske kejsaren är en gud, att jorden är formad som en tunna, att det bor människor i Persien som har bara ett ben och ansiktet på bröstet, att gudarna bor på ett berg, att det finns hål som leder ner till underjorden och att där bor de döda, eller det att en gud kan bebo en planka.

Och så, när hela Medelhavet helleniserats, vände grekerna ryggen åt hela härligheten. Akademierna stängdes, lärarna drevs bort och det rika universella arvet byttes mot den bysantinska kristen­domens inåtvända, rökelsedoftande mystik.

Hela härligheten. Ja, alla var så himla utbildade och liberala. Alla älskade alla. Vad är det för en fantasiplats Shachar pratar om?

Tänk om det inte skett. Då hade kans­ke ett humanistiskt, demokratiskt Europa uppstått tusen år tidigare. I stället för kaoset efter Roms fall, i stället för feodalismen, korstågen och den mödosamma renässansen hade vi kanske haft ett obrutet hellenistiskt förflutet. Nordeuropéerna hade omvänts till hellenismen i stället för till kristendomen och Europa som vi vill ha det, en tolerant, sekulär enhet sammanhållet av handel och gemensamma värderingar skulle ha tagit form under medeltiden.

När kristendomen “antogs” i nuvarande Grekland hade den så kallade demokratin varit försvunnen från Aten i närmare femhundra år. Och vilken demokrati sen, bara fria manliga medborgare fick vara med. Kvinnor, slavar, metoiker och utlänningar fick absolut inte rösta. Var det så himla bra? I och med att kristendomen antogs så försvann gradvis slaveriet, något som måste vara ett av det mest storslagna som “det gamla Grekland” någonsin lyckades med.

Helt plötsligt kommer “Roms fall” med i det hela – ja just det, Grekland var en del av Romarriket längre än Rom självt. Grekerna kallade sig för “romare” ända fram tills 1820 och frigörelsen från Ottomanska riket.
Hade hellenismen spridit sig till norra Europa så hade vi fortfarande haft slaveri här, ingen grekisk “demokrat” skulle någonsin kunna tänka sig ett samhälle utan slavar. Hur ska man annars ha tid med demokrati?
Så, om de toleranta grekerna nu var så toleranta, hur förklaras då förföljelsen av de kristna under tiden innan Konstantin den store? Varför kallar dagens ortodoxa judar sina meningsmotståndare för “hellenist”? Kan det vara så att Alexander den store och hans efterföljare kanske var tyranniska regenter som ville hellenisera världen oavsett var världen tyckte?

I Jerusalem satte medelklassen sina barn i icke-religiösa skolor och började idrotta.

Shacher måste läsa på lite. Det fanns ingenting som inte var religiöst i den här kulturen. Religionen genomsyrade allt på ett sätt som gjorde att det varken fanns profant eller sakralt, allt var en enhet.

Jag är så trött på de här ålderdomliga idéerna om greker som hamnat i förfall och glömt bort hur man bygger ett bra samhälle. Det gamla Grekland var ett fruktansvärt förtryckarsamhälle, från de enstaka demokratierna till tyrannierna, där kvinnor inte hade någon ställning, utlänningar ej skyddades av lagen, oligarker gjorde som de behagade, kejsare dyrkades som gudar och döden alltid låg på lur på den svage. Jag är glad att Grekland lagt det bakom sig.

---