Kan man äga ett språk? Del 2
Posted: May 9th, 2010 | Author: Robin | Filed under: Uncategorized | 5 Comments »Jag fick som svar på mitt förra inlägg en trevlig kommentar från Per Aarne (han skriver alltid bra kommentarer) som jag tycker förtjänar ett längre svar:
Per Aarne skriver:
Jag säger inte att du har fel, men det vore intressant om du faktiskt utvecklade någon slags argumentation som stöd för din nu bara axiomatiskt framlagda tes att ett (konstgjort) språk aldrig kan ses som ett verk i upphovsrättslig bemärkelse, oavsett om det finns en identifierbar upphovsperson bakom det. Ingen äger färgpaletten eller musikläran, men man kan enligt vitt spridda rättsuppfattningar göra anspråk på enskilda tillämpningar av dem, en bild eller ett musikstycke. Detsamma gäller en enskild tillämpning av ett språksystem, exempelvis en dikt eller sångtext. På vilket avgörande sätt skiljer sig enligt dig då en nyskapad kombination av element från den mänskliga språkinstinkten som sådan – alltså ett nytt språksystem – från verk i av dessa slag?
Jag är medveten om att du förhåller dig skeptisk till stora delar av upphovsrätt över huvud taget, men här verkar du göra distinktioner som det alltså vore intressant att se dig precisera och motivera. Likaså: Häromdagen skrev du att CNN ville betala dig för rätten att använda sig av dina bilder från demonstrationerna i Aten, men att du sagt nej till detta. Då uppstår frågan hur du mot bakgrund av andra ställningstaganden ändå ser dig ha rätt att kunna neka någon att använda dessa bilder – mot eller utan ersättning. Är inte detta att hävda en upphovsrätt och/eller verkshöjd baserad på betydligt svagare grunder än exempelvis en språkkonstruktörs, där inslaget av sådant som arbetsinsats och originalitet ändå måste sägas vara ojämförligt större?
Jag utvecklar gärna – men först tror jag att jag måste förklara CNN-incidenten.
Som Per Aarne nämnde så blev jag för några dagar sedan kontaktad av CNN som ville använda sig av mina bilder tagna i Aten under första maj. Då jag har dåliga erfarenheter av CNN så skrev jag ett artigt men nekande svar då jag först och främst inte vill hjälpa en multinationell krigshetsande korporation i deras arbete.
Anser jag då att jag äger rätten att neka dem rätten att använda mina bilder? Nej, det gör jag inte. Jag (enligt mig själv) kan inte hävda mer ägande till den kombination av ettor och nollor som bilderna utgör än vad de kan – deras kopia är lik min kopia.
Precis som du säger så äger ingen färgpaletten eller musikskalan – eller alfabetet som konstruktion i sig – och det är just så som jag ser det. Språket, oavsett om det är en medveten konstruktion eller inte, är en palett utifrån vilken man kan skapa verk och uttryck.
Även om ett produktionsbolag äger rättigheterna till en viss, låt oss säga fotbollsmatch så innebär det inte att de äger rättigheterna till spelet fotboll och dess regelsystem. En musiker kan hävda upphovsrätt till ett musikstycke, men det blir genast genant om hon hävdar att hon därmed äger rätten till det harmoniska system som stycket begagnar sig av: Schönberg skapade tolvtonssystemet med dess principer och var den förste att arbeta efter det i sitt kompositionsarbete, men detta innebär inte att han äger rättigheterna till det och dess framtida utveckling. Hans tolvtonsmusik däremot ägde han rätten till (vilket åter igen kan diskuteras).
Åter till språket. Det jag anser att produktionsbolaget kan göra anspråk på (även om jag åter igen betvistar det) är: dialog från filmen på språket, material skapat av Frommer under dennes arbetstid som del av den överenskommelse som de ingått samt eventuellt varumärken skapade utifrån detta material.
Alltså så kan de förhindra Frommer från att publicera just det, och ingenting annat, som han överlämnade till dem under arbetsprocessen, inget annat.
Jag tycker därmed att de inte äger rättigheterna till språkets struktur, dess vokabulär eller dess utveckling – vilket är i princip språket självt. Om det är något som de kan hävda ägande till skulle det eventuellt vara själva namnet Na’vi på språket, som en del av själva Avatar-franchisen.
Dessutom: ett språk består inte av sin skrivna grammatik. En skriftlig grammatik kan formuleras på ett oändligt antal vis och ändå bara förmedla exakt samma sak. Frommer kan skriva en grammatikbok och äga all upphovsrätt på den inklusive rättigheterna till kopieframställning o.s.v. men han kan inte bestämma hur andra tolkar och gör om det innehåll som är bortom eller ovan hans exakta formuleringar.
Det är som med en text eller ett påstående – jag kan säga: “Maria köpte boken”, “Boken köptes av Maria”, “Maria gjorde ett bokinköp” och så vidare i väldigt många varianter utan att själva betydelsen förändras i grunden. Jag vill hela tiden uttrycka samma sak, en händelse som kanske är utanför min egen kontroll, men formuleringarna är likväl mina egna. Det jag beskriver är redan innan texten, så att säga. Lite så är det också med Frommers språk – det existerar som ett system oberoende av hur han exakt väljer att beskriva och redogöra för det.
Därmed så anser jag att ett språk inte har verkshöjd. Jag kan klura ihop det mest fantastiska språk i mitt huvud komplett med fonetik, grammatik och lexikon utan att det för den skull är ett verk. Allting kan ligga klart däruppe i skallen, men det är ändå inte ett verk förrän jag formulerat dess beskrivning, skrivit ner det (eller spelat in det) och konkretiserat det. Den skrivna beskrivning av språket jag gjort har (enligt mig) verkshöjd – det är en text, något författat.
Jag tycker därmed att verket ligger i formuleringen, i kompositionen, inte i idén.
Så var det detta med äran. Skall man inte ens få äran för arbetet med skapandet av själva språket?
Klart Frommer ska ha äran – även om språket inte har juridisk verkshöjd så är det en skapelse av avsevärd karaktär värd att uppskatta oavsett om man läser en grammatik eller lär sig språket via tradering.
Jag tycker att begreppet “verkshöjd” är problematiskt och önskar att det kunde omformuleras alternativt tas bort. Är en klippt frisyr ett verk? En stenläggning på verandan? En gräsklippning? Oavsett om det inte är det så är det resultatet av ett hantverk och något som bör aktas efter kvalitet och resultat. Men jag kan inte äga “frisering”, “stenläggande” eller “gräsklippande” – bara hår, sten och en gräsmatta.
Tack för utförligt svar, Robin!
Vad gäller dina mellanhavanden med CNN finner jag din förklaring sprickfri och fullständigt glasklar! Självmotsägelsen visade sig alltså endast ha varit skenbar.
Därmed är jag fortfarande inte helt övertygad i frågan om vad ett nyskapat språk egentligen har för karaktär.
I jämförelsen med Schönbergs tolvtonssystem börjar det förvisso bränna till, där tror jag att du är något väsentligt på spåren. Men dina andra jämförelser finner jag inte lika täffande. Om ditt tv-bolag faktiskt hade tagit fram spelet ”Fotboll™” själv så hade det ju enligt gällande lagar mycket väl kunnat hävda ensamrätt på sändningar, licenciering etc av detta format. Orsaken till att så inte är fallet är väl bara att just detta populära spel råkar befinna sig i public domain sedan urminnes tider?
För mig ter sig just spel som en naturlig analogi till ett nyskapat språk – någon har bestämt en uppsättning element och en uppsättning regler för hur dessa element ska och får handhas inom systemet. På så sätt är både Na’vi och sällskapsspelet Monopol exempel på konstruerade system som har många likheter med andra i sina respektive kategorier, men samtidigt var för sig är tillräckligt särpräglade för att vara indentifierbara som unika skapelser. Att spelfabrikanter gör anspråk på äganderätt till sina spelformat är vardagsmat. Det räcker inte med att återge Monopol-reglerna med lite andra ordvändningar. För att slippa åtal för varumärkesintrång måste detalj efter detalj modifieras till den grad att resultatet till slut blir ett helt annat spel. För mig kvarstår fortfarande frågan varför det är självklart att detta inte skulle kunna gälla för ett nyskapat språk? Vad är det jag missar här?
Nu börjar detta bli riktigt intressant! Ursäkta att jag varit sen på att svara, internet här på ön är ganska så svajigt och inte att lita på…
Nå. Jag ser inte riktigt skillnaden mellan Schönbergs tolvtonssystem och spelet fotboll utöver att det ena har en identifierad upphovsman och det andra inte – för mig är de båda ett set spelregler och inte så mycket annat.
Anledningen till att ett företag skulle kunna hävda rätten till spelt fotboll™ är enbart att det har ett namn (hävdar jag). Jag har mycket svårt att se att det skulle kunna vara juridiskt hållbart att stämma någon som använder sig av samma regler som fotboll™, men i stället konsekvent kallar sitt spel för tåfjutt™.
Företaget i fråga skulle då hypotetiskt äga namnet “fotboll” men knappast själva spelet i sig – vilket nog gör ägandet av namnet till något oväsentligt:
Föreställ dig själv hur idiotiskt det skulle vara att hävda att bara ett företag har rätt att sända rörliga bilder på en person som jagar en boll på en gräsmatta tillsammans med 21 andra personer. Hur skulle detta kunna vara ett upphovsbrott?
Att applicera detta på spelet Monopol är lite annorlunda – utomhussport och brädspel är båda ett slags lekar men de kräver olika kontexter och tillbehör. Man skulle ju kunna rita en egen spelplan med egna gatunamn (vilket vore kul!), döpa om Chans till Möjlighet o.s.v. till oigenkännlighet för att sedan marknadsföra detta spel, men jag tror inte att det skulle vara lönsamt då en så stor del av spelet utgörs av dess grafiska utseende och terminologi.
Ägarna till varumärket Monopol™ äger därmed inte spelet – anser jag – utan bara rätten till dess namn och grafiska design. I detta fall utgör detta en så stor del av spelet att det kan vara svårt att separera dem…
Språk då?
Språk är också ett slags spelregler, om även tämligen komplexa sådana: vissa saker är tillåtna, andra inte. Vi har en överenskommelse kring vad som är spelet/språket och detta i sig gör att dessa mycket abstrakta fenomen tar form.
Skillnaden mellan ett språk och ett brädspel är att ett språk inte har en grafisk design, ett språk existerar även utan ett namn och det utgörs inte av sina regler – det definieras bara genom dem.
Paul Frommer borde kunna publicera precis vilket nyskrivet material han vill – det har han rätt till hur som helst – och vara helt försäkrad mot rättsliga processer. Hans enda problem enligt mig är att han nog inte får publicera sina lingvistiska frivolter under namnet Na’vi då det är varumärkesskyddat. Däri ligger det egentliga problemet.
Förstår du vad jag menar?
När det gäller tolvtonssystemet och allt vad musik heter befinner mig genast på djupt vatten och är beredd att omedelbart böja mig för vad du säger. Jag föreställde mig bara något i stil med att musikaliska system bygger på grundvalar som är mer eller mindre jämförbara med matematiska samband och därför ligger bortom det som någon person kan hävda ensamrätt på, precis som det hade varit absurt att ta patent på logaritmer eller liknande. Det vill säga att det är något man upptäcker snarare än uppfinner eller skapar. Och att spel som exempelvis fotboll eller Monopol däremot är mer godtyckliga kombinationer av element, inte något som ligger latent i världsordningen eller i det mänskliga sinnet och väntar på att upptäckas. Vidare tänkte jag mig att det du kanske for efter var att ett nytt språk är att se som ny kombination av utvalda element ur det universella mänskliga språksinnet och av den anledningen bortom upphovsrätt, ungefär som nya tillämpningar av matematikens lagar. Och det resonemanget tyckte jag alltså att jag kunde vara med på.
Jag förstår nu att jag måste ha missförstått både tolvtonssystemets karaktär och vad ditt resonemang gick ut på.
Abstrakta regelverk som sådana kan inte omfattas av upphovsrätt, det kan bara i någon mening fysiskt manifesterade tillämpningar av regelverken. Det är så du menar, kort sagt – har jag äntligen uppfattat dig rätt?
I så fall håller jag i fallet Fromm med dig om att filmbolaget näppeligen kan hävda äganderätt på Na’vi-språkets grammatik eller ljudstruktur (spelreglerna). Sådant har på något sätt för universell, allmänmänsklig karaktär – ingen kan äga sådant som ergativ eller instrumentalis eller skorrande r.
Men hur är det då med den mest ytliga nivån: ordförrådet, morfemen? Är inte dessa att jämföra med Monopolspelets grafiska design? Morfemen har ju med nödvändighet bestämda fysiska former, manifesterade antingen grafiskt eller ljudmässigt. Om han vill ge ut läromedel för egen räkning, räcker det då verkligen att bara byta ut namnet på språket? Kan han verkligen utan vidare trycka av de gloslistor som han bevisligen värkt fram under betald arbetstid?
Och om han då behåller grammatiken, men för säkerhets skull byter namn på språket och systematiskt byter ut alla ord som förekom i filmen och dess förarbeten mot nya (naturligtvis bildade enligt språkets ljudsystem) – står han då inte i samma situation som du med ditt omdesignade Monopol? Var det värt det? Eller utgjorde orden i filmen en så stor del av själva språket för den tilltänkta målgruppen att läromedlen blir osäljbara?
Ett problem med en sådan här diskussion är att det är så svårt att hålla isär resonemang kring å ena sidan hur det faktiskt förhåller sig juridiskt och hur det å andra sidan förhålla sig. Jag uppfattar det ändå som att både du och jag försökt hålla oss till det förra. Som du säkert har förstått är jag själv inte alls lika allmänt upphovsrättsskeptisk som du är. (Som den ideologisk väldrillade journalistförbundsmedlem jag är var min första reaktion på fallet Na’vi och Fromm inte upprördhet över att hans skapelse ska omfattas av upphovsrätt över huvud taget – däremot över att den tillfaller hans arbetsgivare och inte honom själv!) Därmed inte sagt att jag inte tycker att det förekommer många märkligheter i dessa sammanhang. Framför allt skräms jag av sådant som att företag i dag kan ta patent på nya grödor, genkombinationer och liknande saker. Livsprocesserna om något borde ingen kunna ”äga”.
Ett viktigt ord föll bort i början av sista stycket:
”Ett problem med en sådan här diskussion är att det är så svårt att hålla isär resonemang kring å ena sidan hur det faktiskt förhåller sig juridiskt och hur det å andra sidan borde förhålla sig.”
Jag tror att vi båda förstår varandra nu – din sammanfattning var bättre än min egen vågar jag påstå!
Nu kommer vi automatiskt in på djupt vatten här när vi diskuterar musikens existens som självständigt existerande eller som en konvention som vi människor skapar. Det är material till en bloggpost eller två i sig – vi bör inte ge oss in på den frågan här.
Exakt: ordförråd är det knepiga. Dessa kan vara fysiska objekt i form av hur de skrivs på papper eller registreras som ljudfil. FOX skulle därmed kunna hävda, precis som du säger, rätten till dessa.
Det är dock i förutsättning att Frommer lämnat över en grammatik och ordlista till FOX – jag är tveksam till detta, men det är en annan sak.
Rent krasst så tror jag att det blir svårt för FOX att hävda rätten till något annat än det som Frommer överlämnat till filmskaparna samt “varumärket” Na’vi.
Din passning till mitt Monopolspel är sann – det kommer att bli svårt att skilja namnet na’vi från språket, varpå något annat än en överenskommelse mellan FOX och Frommer blir den enda lösningen på problemet.
Det gläder mig att du har den ståndpunkten! Själv så anser jag att om någon skall kunna hävda ägande av ett språk så är det dess skapare: d.v.s dess utövare. Ett konstgjort språk är lite speciellt eftersom någon faktiskt kan hävda att något är rätt och något annat är fel – vilket inte går annars riktigt – men i övrigt gäller ändå att andra talare än Frommer skapar språket och därmed äger det.
FOX, däremot, ska inte få äga någonting utöver det som de betalat för, basta.