Som den nörd jag är (kraftig underdrift) så intresserar jag mig för konstuerade språk – jag talar redan flytande esperanto vilket av många ses som antingen asballt eller värre-än-Star-Trek, väldigt sällan något däremellan. Termen “konstruerat språk” är lite problematisk då alla språk är konstruerade (detta gäller särskilt för skriftspråken) både medvetet och omedvetet; många använder sig därför av termerna konstgjorda språk, artificiella språk eller planspråk vilket mer uttrycker vad det är man talar om.

Denna typ av språk har inte sitt ursprung i en kultur eller ett samhälles direkta produkt utan i de idéer och planer som en enskild individ eller grupp medvetet presenterat. Skaparen/skaparna av dessa språk kan ha många olika slags agenda under arbetet, mest kända är de internationella hjälpspråken – en idé som framförallt blomstrade under perioden 1880-1930 innan andra världskriget (tillfälligt?) dödade mänsklighetens hopp om uppnådd världsfred medelst förbättrad kommunikation. Det stora flertalet konstgjorda språk är dock personliga skapelser enbart ämnade för skaparens egna höga nöje (läs gärna Tolkiens föreläsning A secret vice från 1931).

Konstgjorda språk kan delas in i två subgrupper enligt ett system utarbetat av Pierre Janton: A priori och a posteriori:

A priori-språk, som har en helt egen, från naturliga språk mer eller mindre självständig vokabulär och grammatik, hit hör Tolkiens quenya, Okrands klingon och Sudres solresol, för att bara nämna några. Det finns ytterligare ett antal subgrupper till denna grupp, en av dem är logiska språk bland vilka lojban är mest känd för allmänheten. Logiska språk har som man förstår egenskapen att vara fullständigt logiska, ofta med syfte att pröva olika teorier om hur språk fungerar (se t ex. Sapir-Whorfhypotesen).

A posteriori-språk, står i kontrast till a priori-språken på de naturliga språkens grund. Gruppen kan delas upp i tre delar, förenklade naturliga språk, naturalistiska språk och schematiska språk. Basic English är det mest kända exemplet på den första gruppen, en förenklad engelsk grammatik med reducerad vokabulär. Den andra gruppen har intentionen att likna något/några av de naturliga språken fast med en någorlunda självständighet – exempel på detta är interlingua och (min egen favorit) lingua franca nova. Den sista gruppen har flest talare av samtliga konstgjorda språk då esperanto återfinns här – ordförrådet är hämtat från de naturliga språken men grammatiken är högst schematisk. Man skulle kunna säga att vokabulären är a posteriori och grammatiken a priori.

Efter denna lilla introduktion till de konstgjorda språkens värld så skulle jag vilka ta upp det som faktiskt fick mig att skriva det här blogginlägget. Jag råkade idag under lite slösurfande stöta på en BBC-intervju med professor Paul Frommer vid University of South California. Frommer är skaparen av na’vi, det språk som de blå smurfarna talar i James Camerons mastodontfilm Avatar. Han beskriver i intervjun lite hur det gick till när han skapade språket (som är, måste jag erkänna, oerhört elegant och intressant), hur det nu fått ett flertal talare och en huge following on the internet.

Det som dock slår mig väldigt tydligt är att han är mycket noggrann med att förklara att anledningen till att han inte släppt allt material fritt och hängett sig fullständigt åt att utveckla språket och dess möjligheter är att han inte äger det. Produktionsbolaget FOX äger rättigheterna till na’vi då Frommer arbetade som betald konsult åt dem under arbetet med Avatar. Frommer är väldigt försiktig i sina uttalanden, men hans ära räddas när han förklarar att det är väldigt märkligt huruvida man kan äga ett språk.

Jag håller med honom – jag kan förstå (även om jag vill ändra på det) hur man kan äga en bok eller rättigheterna till den, men hur man kan äga ett språk, that beats me. Som Frommer också förklarar så är inte ett språk en ordlista eller en skriven grammatik – det är en algoritm, det är något som kan förklaras, uttryckas och avbildas på ett oändligt antal vis men ändå ständigt vara detsamma men ändå inte. Finns det något (förutom musik) som är så abstrakt men ändå så konkret som ett språk?

Denna problematik är inte unik i de konstgjorda språkens historia – faktum är att den är högst typisk.

Det första stora lyckade försöket att skapa ett neutralt världsspråk var Schleyers volapük (vol och pük, båda från engelskans world och speak) som i viss mån överlevt till våra dagar. Volapük var lika märkligt och konstigt till sin uppbyggnad som själva namnet antyder; i min mammas jylländska släkt säger man fortfarande att något lyder ligesom volapug när man menar att det låter som nonsens. Språket hade dock ett enormt genomslag när det presenterades 1880, en lärobok på svenska gavs till och med av Bonniers, innan esperanto fullständigt tog över dess roll på 1890-talet.

Varför tog esperanto över? Det finns flera anledningar, främst kopplade till volapüks absurda grammatik, men jag tror också att det faktum att Schleyer styrde rörelsen med järnhand och hävdade sin äganderätt till språket bidrog till fallet. Zamenhof, esperantos skapare, släppte däremot efter ett par år språket helt fritt att användas av en var såsom var mans egendom. Detta ledde till att läroböcker, texter o.s.v. kunde publiceras världen över utan problem relaterade till licenser och rättigheter. Esperanto blev till ett slags proto-open sourceprojekt innan ens uttrycket fanns.

(En liknande konflikt finns också mellan lojban och dess föregångare loglan, se gärna wikipediasidan om lojban.)

Åter till frågan, kan man verkligen äga ett språk? Svaret blir självklart: nej. Οχί. Lika lite som man kan äga en idé, ett minne eller en upplevelse kan man utöva det våld som konceptet att äga ett språk innebär. Jag förstår (även om jag, åter igen, motsätter mig det) att FOX kan och vill hävda rättigheterna till dialogen i Avatar och att de inte vill att klipp och dylikt skall användas från filmen i olika sammanhang som de inte kan kontrollera. Men längre än så kan det inte sträcka sig, de kan helt enkelt inte äga den språkliga struktur och vokabulären som utgör na’vi – det gör inte ens Paul Frommer själv, lika lite som Svenska Akademin eller ens svenska folket äger svenska språket.