Musikens magi – ett universellt språk
Posted: April 8th, 2010 | Author: Robin | Filed under: Musik | Tags: flum, intervall, matematik, Musik, språk, symboler | 5 Comments »
Jag befann mig på universitetet igår för att skriva en av mina sista tentor i livet. Som vanligt kommer man dit lite för tidigt, lite nervositet har man väl ändå kvar i kroppen, så jag vandrar korridorerna upp och ner tills jag får syn på denna skylt:
Musikens magi
10 april kl. 13:00-16:00
Fri entré!
Det finns ett universellt språk som alla kan förstå oavsett land, kultur, tradition eller epok – musiken. Kom till en mini-workshop där vi lär oss mer om musikens betydelse i människornas liv, grundläggande aspekter om musikterapi, esoteriska aspekter om musikens inverkan på oss människor, meditationer m.m.
Ibland gillar jag flummigheter, ibland avskyr jag dem. Detta är rent nonsens, massa goja. “ett universellt språk som alla kan förstå”? Alla kan förstå? Förstå vad? Är musik ett språk? That’s news to me…
Om nu musiken är ett språk, då måste det röra sig om kommunikation mellan utövare och lyssnare, eller hur? Det är i alla fall så jag ser på språk, det är någon som talar och någon annan som lyssnar. Själva ljuden är en del av en stor överenskommelse som råder mellan aktiv och passiv om symboler och dess betydelser. Vi har kommit överens om att en ljudsekvens innebär ett visst budskap, det är en slags symbolism. När språket fungerar så lyckas den som talar förmedla en tanke eller en idé till den som lyssnar. Det är kommunikation.
Musik då? När musikern lägger in en känsla eller en sinnesstämning i sin musik, uppstår den då hos lyssnaren i samma eller liknande form? Om nu en sinnesstämning över huvud taget infinner sig hos lyssnaren så är det högst osannolikt att det är densamma eller en liknande som den hos musikern. Ingen förväntar sig att vi ska förstå exakt vad musikern menar. Det är alltså inte alls kommunikation.
Vad är det då? Vad är musik?
Det är här som jag skulle vilja komma med en invändning, en invändning mot själva frågeställningen. Frågan “vad är musik?” utgår från att musik är något annat än bara musik; musik är ett språk, musik är matematik o s v. Jag hävdar att så inte är fallet, musik är bara musik – musik är ingenting annat än bara sig själv.
Att så är fallet kan man bland annat se om man gör en jämförelse med språk och matematik. Bokstaven ‘b’ symboliserar ljudet [b] i IPA, men det är inte ljudet [b], det är bara en representation som vi kommit överens om. Likaså är siffran 4 inte samma sak som fyra äpplen, fyra kameler eller fyra fioler – den representerar bara alla dessa.
Intervallet D¹-A¹, däremot, är intervallet D¹-A¹. Det är ingenting annat, det är inte en symbol eller representation, det är en ren kvint och det är en rent kvint oavsett om vi sjunger den, spelar den på lyra eller programmerar en dator att producera den.
Nu är ju inte intervall och harmoni automatiskt musik, det krävs mer etnografiskt utforskningsbara situationer för detta (aktivitet-passivitet) men att tala om musik som ett språk, som om det symboliserar någonting universellt, det är bara meningslös goja som redan de gamla grekerna avvisade med ett rått skratt.
“Men jag älskar ju Lars Winnerbäck och berörs så mycket av hans musik!” utbrister tjejen med slitna converse längst bak i salongen. Pröva att lyssna på hans musik utan texten, bara rent avskalat spel från bandets instrument och en hummande Winnerbäck. Gör detta och se om du påverkas över huvud taget.
Musikens budskap ligger i texten och är då automatiskt inte längre en del av musiken.
Musik är musik är musik och den säger oss ingenting förutom det vi som individer hör – och blanda inte ihop detta med smak och preferens. Det tar vi en annan gång.
Och, ja just det… Ett universellt språk? Pah. Det finns bara ett, och det är inte musik. Musik är större än så.
Som student vid Uppsala Universitets psykologiska institution, där man bl.a. bedriver en del musikpsykologisk forskning, vill jag nog invända. Mycket talar för att man faktiskt kan tala om musik som ett relativt primitivt och oprecist språk – om man håller sig till just sinnesstämningar. Musik (förstått i ganska traditionell, rytmer-harmonier-bemärkelse, men det går ju förstås att dekonstruera till förbannelse) tycks kunna förmedla ett par av våra basaffekter utan att lämna alltför mycket åt lyssnarens eget godtycke.
Exemplet glädje har forskarna t.ex. ringat in som följer:
“fast tempo, small tempo variability, major mode, simple and consonant harmony medium-high sound level, small sound level variability, high pitch, much pitch variability, wide pitch range, ascending pitch, perfect 4th and 5th intervals, rising micro intonation, raised singer’s formant, staccato articulation, large articulation variability, smooth and fluent rhythm, bright timbre, fast tone attacks, small timing varibility, sharp contrasts between ‘long’ and ‘short’ notes, medium-fast vibrato rate, medium vibrato extent, micro-structural regularity”
Sorg:
“slow tempo, minor mode, dissonance, low sound level, moderate sound level variability, low pitch, narrow pitch range, descending pitch, ‘flat’ (or falling) intonation, small intervals (e.g., minor 2nd), lowered singer’s formant, legato articulation, small articulation variability, dull timbre, slow tone attacks, large timing variability (e.g., rubato), soft contrasts between ‘long’ and ‘short’ notes, pauses, slow vibrato, small vibrato extent, ritardando, micro-structural irregularity”
Det ligger ju i sakens natur att det här blir en ganska platt framställning av musikens konstnärliga bredd (där en mängd brott mot den här affektordningen är en del av det konstnärliga arbetet), men likväl tycks det finnas en del som tyder på att de här musikaliska greppen framkallar liknande affekter hos en signifikant majoritet av lyssnarna.
En intressant parentes är att musikupplevelsen är uppdelad i dels att känna igen en affekt (“det här låter sorgligt”) och att faktiskt själv påverkas av den affekt musiken ska förmedla (“den här gör mig sorgsen”), och beskrivningarna ovanför är alltså begränsade till det första fallet. Att glad musik kan göra en lyssnare ledsen på grund av minnen och kontext i allmänhet (jfr typ musiktortyr med “glad” musik i Guantanamo) behöver väl knappt sägas.
Citaten kommer från docent Patrik Juslin på UU, som forskat en hel del om musik och psykologi.
Ser nu att jag var lite inkonsekvent:
“men likväl tycks det finnas en del som tyder på att de här musikaliska greppen framkallar liknande affekter hos en signifikant majoritet av lyssnarna.”
…ska alltså snarare vara något i stil med:
“…framkallar liknande igenkänning av affekter hos en…”
…just eftersom man inte nödvändigtvis “känner” musikens affekt så mycket som man “känner igen” den.
Ett bra svar, jag ska försöka svara på svaret lika bra!
Jag tror att mycket av den här diskussionen bygger på definitioner – “vad är musik?” måste följas av “vad är språk?” för att vi ska komma någonvart. Jag är ingen lingvist, men min grundläggande idé kring vad ett språks fundamentala grund består av är att det rör sig om en överenskommelse kring ett ljudsymbolsystem som används för att kommunicera. För att jag ska kunna tala om kommunikation så vill jag kräva att budskapet i det som sägs någorlunda skall motsvara det som hörs; det räcker inte med att jag pratar – du måste också förstå vad jag säger. Som sista parameter krävs det också att det jag har sagt också skall kunna sägas till mig med någorlunda samma förståelse som resultat.
Enligt mig så är inte musik detta. Alls. Att jag ser ett landskap i månsken när jag hör Clair de lune av Debussy eller första satsen ut Månskensonaten av Beethoven beror inte på att musiken förmedlar denna bild – det är titeln som ger oss detta. Min kompositionslärare Peter Lyne rådde mig att hålla mig undan från programmusikaliska titlar på mina kompositioner då de presenterar en premiss som kan ligga i vägen för lyssnarens öron. Musik skall kunna tala för sig själv.
Den brittiske författaren Deryck Cooke gav 1959 ut en bok vid namn The language of music där han försöker identifiera just de typer av musikaliska effekter som skall ha en viss, bestämd påverkan på människan och därmed utgöra grunden för det musikaliska språket. I princip så stämmer dessa bra in på de som du tagit från Patrik Juslin – till glädjen hör durklanger och skira klanger och till sorgen hör motsatsen.
I den delen av musikvärlden där jag började spela själv – svensk folkmusik – så råder totala motsatsen. Som Hugo Alfvén en gång iakttog på en logdans i Dalarna för ungefär hundra år sedan: ju mer druckna och uppslupna som spelmännen blev och ju gladare och livligare de dansande desto mer mollfärgad och “sorgsen” blev musiken. Några av de gladaste låtar jag känner till går i moll, dessa har också massor av små orena intervall som skorrar gott – inte minskar det glädjen.
Anledningen till detta ser jag som att jag kopplar viss musik till en situation – därför kan den framkalla en affekt. Majoriteten av den svenska folkmusikaliska låtskatten går i tydlig moll, i Danmark är det tvärtom. Var svenska bönder ledsnare än danska?
En annan sak som jag ser som motsägande påståendet av musik är ett språk är det egentligen mest fundamentala: hur mycket jag än strukturerar om en mening (“Olle lagade mat”, “Maten blev lagad av Olle”, “Olle skapade en maträtt” osv.) så är min intention densamma. Själva meningen ligger i djupet, resten är bara variation.
Musik är tvärtom, det finns en djupliggande musikalisk struktur i ett stycke, en Ursatz (som Heinrich Schenker skulle ha sagt), d v s en bottensekvens som sedan kan varieras oändligt i ytstrukturen. Den musikaliska betoningen ligger inte i detta djup (vilket musiktypen “Tema och variationer” visar) utan i ytskiktets förgreningar och detaljer. Alltså ganska så tvärtom från språket.
Är det viktigaste Vad jag kommunicerar eller Hur jag kommunicerar? Båda är viktiga i både språk och musik, men språk tenderar dra åt det första och musik åt det andra.
Jag vet att jag kommer med ett ganska sent inlägg men jag ska just nu skriva en presentation om just musik som ett språk. Jag tycker att det är det. Som ett svar på Robins sista påsstående “Är det viktigaste Vad jag kommunicerar eller Hur jag kommunicerar? Båda är viktiga i både språk och musik, men språk tenderar dra åt det första och musik åt det andra.”
Det tycker inte jag stämmer. I språk så är det dels viktigt vad du säger vilka ord du anvödner osv. men du behöver också lägga fram orden på rätt sätt, i rätt tonläge och med rätt “melodi” för att andra ska förstå vad du säger. Många språk har samma ord för flera olika saker men tonläget bestämmer vilket av dessa ord du försöker säga. En mening utan tonlägen, blir monoton, om därför svår och jobbig att lyssna på och man misslyckas med att kommunicera.
Musik har som sagt var en stor betydelse i hur du kommunicerar vilka toner du använder, vilket tempo osv. Men med musiken vill du också kommunicera något. Det kan vara känslor, händelser mm. När du spelar så tänker du oftast på något som har med musiken att göra. Spelar den ett känslodrama är det en båt i solnedgången, ett krig, eller något helt annat. Med musiken försöker du kommunicera bilder, känslor till och med ord. Nej alla kanske inte tolkar det på samma sätt men det blir oftast inte så fel för alla har i stort sett samma uppfattning om vad som är glädje och vad som är sorg.
Om du träffar en människa från ett annat land. Ni kan inte förstå varandra genom språket, det är svårt att ta sig fram med hjälp av kroppssspråket, ni tycker oftast då att man inet har nåt gemensamt. Men musiken finns alltid. Ni lyssnar eller skapar musik. Ni kanske inte då kan få fram meningar till varandra. Men det är ett unniversellt språk som alla pratar och förstår sig på. De flesta länder har en nationalsång som symbol för deras land. Vi sjunger i kyrkor, vi sjunger på högtider, vi sjunger med vänner och familj. Vem du än är kommer du ofta i kontakt med musik och det har alla gemensamt och det hjälper mycket när man kommunicerar. Framför allt med människor du annars inte skulle ha kunnat kommunicera med. Du förmedlar känslor och bilder som visar vem du är och vad du vill.
Musik är språk, musik är matematik. Du säger att du har studerat komposition men du håller inte med om att musik är matematik eller språk? Det säger min lärare hela tiden. Musik är uppbyggt av matematik. För att en låt ska låta bra så ligger matematiken i grunden. Du vet det kanske inte men om du skule börja studera musiken noggrant skulle du se det. Matematiken är grunden till allt och det gyllene snittet finns även inom musiken, inte bara inom naturen, matematiken och arkitekturen. Ochj som tidigare sagt är det även ett språk som man förmedlar till andra. Du vill bara se att man kan få ut ord med du måste gå längre än så. Se bilder känslor för att förstå musikens språk.
Därför säger jag att musik visst är ett språk. Ett unniversellt språk.
Det gläder mig att någon kommenterar, jag ursäktar dig i gengäld om du ursäktar mitt långa svar!
“I språk så är det dels viktigt vad du säger vilka ord du anvödner osv. men du behöver också lägga fram orden på rätt sätt, i rätt tonläge och med rätt “melodi” för att andra ska förstå vad du säger. Många språk har samma ord för flera olika saker men tonläget bestämmer vilket av dessa ord du försöker säga. En mening utan tonlägen, blir monoton, om därför svår och jobbig att lyssna på och man misslyckas med att kommunicera.”
Nu tycker jag att du är hindoeurocentrisk. Du utgår från dina egna erfarenheter angående språk, vilka verkar vara baserade på svenska språket som har just de egenskaper du beskriver.
“Lägga fram orden på rätt sätt” har inte så mycket med musik att göra, tycker jag, det är mer en fråga om syntax. “Rätt tonläge”, tja, om språket lägger någon som helst semantisk vikt vid sådant, det är inte helt säkert. “Rätt melodi” är väldigt viktigt i svenskan, men inte alls så viktigt i flertalet andra språk.
Ja, till exempel svenska och kinesiska har ton som viktig semantisk variabel – det gör inte att det har med musik att göra. Tågvisslor har ton, precis som dörrgnissel: om ingen utiliserar dem i ett musikaliskt sammanhang så blir de inte musik bara för det.
“Musik har som sagt var en stor betydelse i hur du kommunicerar vilka toner du använder, vilket tempo osv. Men med musiken vill du också kommunicera något. Det kan vara känslor, händelser mm. När du spelar så tänker du oftast på något som har med musiken att göra. Spelar den ett känslodrama är det en båt i solnedgången, ett krig, eller något helt annat.”
Viktiga invändningar, men jag håller inte med. Jag ser inte nödvändigtvis musik som kommunikation, om ingen utom jag själv lyssnar när jag spelar piano, hur kan jag då kommunicera någonting?
Du verkar ha programmusik framför öronen när du beskriver känslor, händelser, solnedgångar och krig – jag tror på den absoluta musiken som inte alls är kopplad till något visuellt. Till något emotionellt, ja visst, men jag kan inte se t ex. Kärleken.
“Med musiken försöker du kommunicera bilder, känslor till och med ord. Nej alla kanske inte tolkar det på samma sätt men det blir oftast inte så fel för alla har i stort sett samma uppfattning om vad som är glädje och vad som är sorg.”
Nu blir det intressant, hur kommunicerar man ord medelst musik?
Jag tror att problemet i ditt resonemang ligger i att du enbart betraktar musik från din egen kontext – vilket jag inte ser något fel i, i sig! – och det gör att du förlänar musiken förmågan att kommunicera något som ligger utanför det själv.
Lyssna på en god rekonstruktion av Paean till Apollon av Apollodoros, funnen som fragmenterad inskription i Delfi i centrala Grekland. Den är från 300-talet f.v.t. och är ett av de äldsta musikstyckena som finns bevarad. Förstår du vad den betyder? Vad säger den dig? Kan du garantera mig – utan att lyssna på texten – att du fångar något av det som kompositören ville säga? Om han nu ville säga något, d v s.
Jag motsätter mig starkt att alla har liknande uppfattning om vad som är sorg och vad som är glädje.
“Om du träffar en människa från ett annat land. Ni kan inte förstå varandra genom språket, det är svårt att ta sig fram med hjälp av kroppssspråket, ni tycker oftast då att man inet har nåt gemensamt. Men musiken finns alltid. Ni lyssnar eller skapar musik. Ni kanske inte då kan få fram meningar till varandra. Men det är ett unniversellt språk som alla pratar och förstår sig på. De flesta länder har en nationalsång som symbol för deras land. Vi sjunger i kyrkor, vi sjunger på högtider, vi sjunger med vänner och familj. Vem du än är kommer du ofta i kontakt med musik och det har alla gemensamt och det hjälper mycket när man kommunicerar. Framför allt med människor du annars inte skulle ha kunnat kommunicera med. Du förmedlar känslor och bilder som visar vem du är och vad du vill.”
Jag skulle säga att vi i lika stor grad har språket gemensamt. Säg att jag pratar svenska och hon senegalesiska. Båda är språk, vi har språket gemensamt. Förstår vi varandra? Nej.
Jag förstår inte senegalesisk musik, vad är det att förstå? Något särskilt budskap?
Uppskattar jag senegalesisk musik? Ja, kanske, om den är bra.
Jag skulle våga påstå att musik (precis som mycket annat) exkluderar i exakt samma grad som den inkluderar. Jag kan inte förmedla varken den jag är eller vad jag vill medelst musik, jag kan förmedla toner och rytmer. Men där tar det slut.
Inom etologi talar man om att man kan träna djur till nästan vad som helst, så länge det man tränar dem till finns inom deras beteendesfär. Man kan träna en hund att rulla runt, men inte en knölsvan att jaga rävar. Det finns inte i knölsvanens beteende och man kan därför inte förmå den att göra det.
Jag kan inte förmedla någonting genom musik som inte redan finns hos lyssnaren, och därmed blir det ingen förmedling utan ett vanligt stimulus. Jag triggar vissa saker hos lyssnaren, och om jag har tur så triggar jag samma eller liknande känslor som jag lägger i min musik.
“Musik är språk, musik är matematik. Du säger att du har studerat komposition men du håller inte med om att musik är matematik eller språk? Det säger min lärare hela tiden. Musik är uppbyggt av matematik. För att en låt ska låta bra så ligger matematiken i grunden. Du vet det kanske inte men om du skule börja studera musiken noggrant skulle du se det. Matematiken är grunden till allt och det gyllene snittet finns även inom musiken, inte bara inom naturen, matematiken och arkitekturen. Ochj som tidigare sagt är det även ett språk som man förmedlar till andra. Du vill bara se att man kan få ut ord med du måste gå längre än så. Se bilder känslor för att förstå musikens språk.”
Nej, musik är inte språk, och nej, musik är inte matematik.
Gå till närmsta välstämda piano och lyssna på intervallerna kvint och kvart. Hur långt är det mellan dem? “Två halva tonsteg” är svaret.
Försök övertyga en matematiker om den saken, det går inte. Enligt matematiken är inte så fallet, det är helt enkelt fel. Inom musiken är det sanning, en musikalisk sanning. Dessa två sanningar är helt och hållet motsägande, de går inte att kombinera. Jovisst, musiken följer vissa matematiska regler men den motsätter sig också exakt samma matematiska regler i samma grad.
Det vore intressant att se var i musiken du hittar gyllene snittet – jag hör mycket om det, men jag hittar det bara i musikidealet, inte i själva musiken.