Så var det julafton och jag sitter på jobbet. Perfekta stället att påbörja bloggen på, verkligen. I och med att alla mina vänner (hej Christian!) verkar ha börjat så för jag väl sätta igång jag med. En gång i tiden bloggade jag, men då var det inga andra som gjorde det och folk undrade varför i glödheta man skulle göra det. Tja, vem vet?

Det är ju lite supersugigt att jobba julafton, men om man vill åka till Polen över nyår så har man inte så många andra val är jag rädd. Slutar klockan 00:00 eller tidigare om jag har tur. Via København till Krakow och sedan till Zakopane, det är på tiden.

Måste säga att jag i detta nu längtar något så extremt efter långkål och skinka och kalkon och allt annat kul som danskar hittar på under julen. Enda julklappen jag öppnat hittills är den från Erika: en knapp som det står Min mamma är dansk, men det gör inget på. Genialiskt! Till och med mamma i fråga garvade. Undrar vem fan som producerar sådana rasse-knappar…

Just nu sitter jag på julavdelningen, så jag får ta emot samtal från folk som vill helt plötsligt, klockan fem på julafton, fått för sig att “Ja, den här jultomteservicen som Taxi Stockholm har på julafton, det låter ju bra”, för att sedan inte fatta att det kanske är lite sent att ringa… Huvva.
Tur att företaget bjussar på julbord hela kvällen, svälta kommer jag i alla fall inte att göra.

Den 26e ska jag äta jullunch med mina progressiva judiska släktingar i Danmark – det ska bli kul, jag tror att de tror att jag pratar sådär perfekt danska. Den är ju okej, alltså, men jag har inte så mycket till ordförråd. Vissa ord är så lika de svenska, men faan vad man kan göra bort sig kring matbordet om man inte aktar sig. Tydligen så är min mammas kusins frus mamma med, som ska vara en riktig “karaktär”.
Nu sitter de därhemma och ska öppna julklapparna – wawawiwa! Jag önskade mig enbart en sak i år, samma sak som jag önskat mig de senaste fem åren men aldrig fått: Ett fast handslag och ett lycka till. Det fantastiska är att idag, eller snarare i natt klockan 00:15, faktiskt fick det. Olle förbarmade sig över mig och gav mig sitt fastade handslag och ett rungande “lycka till”. Det kändes bra.

“Nu är det så här: Chauffören sade till mig att han såg att du inte hade rullator när du gick in på restaurangen, men att du hade det när du gick ur. Kan du förklara det för mig?”

- Samordnaren på jobbet försöker reda ut saker och ting.

Nä, nu ska jag poste det här så att något blir gjort. Lunchrasten är slut om en kvart.