Μακρὰ κώμη – Makrakómi

Även om jag varit exceptionellt dålig på att skriva i bloggen under sommaren så är det ändå så att saker händer i livet. Vissa saker är mycket trevliga och andra mindre trevliga, men på det professionella planet så kan jag bara konstatera att det går framåt: Jag har fått plats på ett nytt arkeologiskt projekt i Grekland (och ett nästa år i Italien, men det är en annan historia).

Det är inte lyxiga Poros som gäller denna gången, utan en site i närheten av den lilla byn/staden Μακρὰ κώμη (Makrakómi, ung. “den långa byn”) väster om Lamia i Centralgrekland. Byn tog sig namnet på artonhundratalet efter den antika staden — tidigare hette platsen Βαριμπόπι (Varibópi) men då detta var ett albanskt namn så valde man under det pågående nationsbygget att byta för att skapa en koppling till antiken. Detta var väldigt vanligt under denna tid och torde ha skett någon gång efter att området Fthiotis och resten av Thessalien införlivades i kungariket Grekland 1881. Platsen ligger i Spercheiósdalen; floden Σπερχειός flyter strax söder om den lilla byn.

Att platsen faktiskt är densamma som det antika Makrakómi är mycket osäkert. Pólisen (stadsstaten) är enbart nämnd av Livius (XXXII 13,10) i en kort passage där det berättas att aitolierna förstörde staden 198 f.v.t. och de rester som finns i närheten av den moderna byn kommenteras av Pauly-Wissowa på följande vis (ta fram er bästa tyska nu):

Sicher ist die Gleichsetzung dieser Ruine mit Μακρὰ κώμη nicht. Denn man möchte methodischerweise in dieser bedeutendsten Stadtruine des oberen Spercheiostales das am häufigsten genannte Spercheiai vermuten. Μακρὰ κώμη war dann vielleicht, wie sein Name sagt, nur ein langgestrecktes Dorf in der fruchtbaren Ebene von Platystomon, durch die die Aitoler zum Paß von Jannitsu zeihen mußten. —F. Stählin

Projektet är mycket intressant för mig — det rör sig inte om någon utgrävning detta gång, vi skall undersöka det material som finns i ytnivå; keramik, murrester och annat för att skapa oss en uppfattning av områdets utseende. Min arbetsuppgift kommer främst bestå i att fotografera koppla fotografierna till ett koordinatsystem. Mer än så vet jag faktiskt inte, jag misstänker att mycket kommer att lösa sig på plats.

Flyget går till Aten 14/8 och jag har biljett tillbaka den 29;e samma månad.

Gotland utan ström

Klockan är tjugo minuter i åtta på kvällen. Jag sitter i familjen Stjernes vardagsrum på Sudret, sydligaste Gotland. Ett Gotland utan ström. Hela ön är strömlöst på grund utav det kraftiga ovädret som slog över ön vid tolvtiden.
Jag och Olle hade cyklat iväg mot Körsbärsgården (nära Hoburg) och befann oss mellan Vamlingbo kyrka och Kättelvik när helt plötsligt himlen blev stålblå, mörkret föll och åskdundret blev våldsamt närvarande. Jag har aldrig sett en himmel färgad på det viset, jag knäppte många bilder som faktiskt lyckades fånga den snudd på Hollywood-aktiga kulören. Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till, skulle vi fortsätta eller vända om? Vända om till vad? Vi skulle nog vara fångna i vädret hur som helst, så vi bestämde oss för att cykla på.
Vi kommer fram längs stranden vid Kättelviks stenhuggerimuseum när regnet kommer. Precis när vi lyckats kasta oss in i en av de små barackerna vid stranden så öppnas himlen likt en jättelik kran. Det är vi, två äldre damer och en vettskrämd hund som delar på utrymmet. Ingen mottagning med mobilen, det går inte att ringa efter Olles far så att han får hämta oss. Vi sitter helt enkelt där i skiten.
Till slut får vi iväg ett sms till Olles bror som i sin tur kommer med både far och bil – vi får skjuts till Körsbärsgården där det visar sig att strömmen gått. Inget kaffe, men väl cola, macka och äppelkaka innan vi via ett besök vid Sundre kyrka tar oss hem igen.
Hemma hinner vi surfa i kanske en halvtimme innan strömmen går igen och internet med det. Det håller i sig. Hela ön är strömlös efter att huvudledningen till fastlandet gått ner, tekniker är på väg till Slite där det skall finnas gasturbiner för nödbruk. Väntan fortsätter.
Vi åker på fotovernissage på bygdegården och träffar på en gubbe från kommunen som berättar att strömmen tidigast kommer tillbaka vid niotiden vad han hört. På Hamra krog är det god stämning trots elens frånvaro men där har man hört att det inte blir någon kräm ur vägghålen förrän vid tiotiden.
Just nu är åskovädret precis över våra huvuden. Kraftiga viggar lyser upp väggarna nästan hela tiden och det skallrar i elelementen vid varje smäll. Nederbördsmätaren ute på gräsmattan visar nästan 50 millimeter och regnet håller i sig. Det är faktiskt det första regn jag upplevt sedan ett riktigt oväder på Poros för snart tre månader sedan. Det är rätt najs ändå, när man kan sitta inomhus.
***
Efter flera timmar så återkommer strömmen i fem minuter för att sedan försvinna igen i en kvart. Den återkommer och försvinner. Nu är den igång igen och jag försöker att posta detta blogginlägg.

Kan man äga ett språk? Del 2

Jag fick som svar på mitt förra inlägg en trevlig kommentar från Per Aarne (han skriver alltid bra kommentarer) som jag tycker förtjänar ett längre svar:

Per Aarne skriver:

Jag säger inte att du har fel, men det vore intressant om du faktiskt utvecklade någon slags argumentation som stöd för din nu bara axiomatiskt framlagda tes att ett (konstgjort) språk aldrig kan ses som ett verk i upphovsrättslig bemärkelse, oavsett om det finns en identifierbar upphovsperson bakom det. Ingen äger färgpaletten eller musikläran, men man kan enligt vitt spridda rättsuppfattningar göra anspråk på enskilda tillämpningar av dem, en bild eller ett musikstycke. Detsamma gäller en enskild tillämpning av ett språksystem, exempelvis en dikt eller sångtext. På vilket avgörande sätt skiljer sig enligt dig då en nyskapad kombination av element från den mänskliga språkinstinkten som sådan – alltså ett nytt språksystem – från verk i av dessa slag?
Jag är medveten om att du förhåller dig skeptisk till stora delar av upphovsrätt över huvud taget, men här verkar du göra distinktioner som det alltså vore intressant att se dig precisera och motivera. Likaså: Häromdagen skrev du att CNN ville betala dig för rätten att använda sig av dina bilder från demonstrationerna i Aten, men att du sagt nej till detta. Då uppstår frågan hur du mot bakgrund av andra ställningstaganden ändå ser dig ha rätt att kunna neka någon att använda dessa bilder – mot eller utan ersättning. Är inte detta att hävda en upphovsrätt och/eller verkshöjd baserad på betydligt svagare grunder än exempelvis en språkkonstruktörs, där inslaget av sådant som arbetsinsats och originalitet ändå måste sägas vara ojämförligt större?

Jag utvecklar gärna – men först tror jag att jag måste förklara CNN-incidenten.

Som Per Aarne nämnde så blev jag för några dagar sedan kontaktad av CNN som ville använda sig av mina bilder tagna i Aten under första maj. Då jag har dåliga erfarenheter av CNN så skrev jag ett artigt men nekande svar då jag först och främst inte vill hjälpa en multinationell krigshetsande korporation i deras arbete.

Anser jag då att jag äger rätten att neka dem rätten att använda mina bilder? Nej, det gör jag inte. Jag (enligt mig själv) kan inte hävda mer ägande till den kombination av ettor och nollor som bilderna utgör än vad de kan – deras kopia är lik min kopia.

Varför gör jag det då? För att jag kan. I dagens samhälle kan jag det. Jag håller inte med det nuvarande systemet, men om det nu existerar så försöker jag utnyttja det så mycket som jag kan för att göra min del i ett världsförbättrande.
“Man kan inte sluta andas bara för att det luktar illa i luften” sade en god vän till mig en gång.

Precis som du säger så äger ingen färgpaletten eller musikskalan – eller alfabetet som konstruktion i sig – och det är just så som jag ser det. Språket, oavsett om det är en medveten konstruktion eller inte, är en palett utifrån vilken man kan skapa verk och uttryck.

Även om ett produktionsbolag äger rättigheterna till en viss, låt oss säga fotbollsmatch så innebär det inte att de äger rättigheterna till spelet fotboll och dess regelsystem. En musiker kan hävda upphovsrätt till ett musikstycke, men det blir genast genant om hon hävdar att hon därmed äger rätten till det harmoniska system som stycket begagnar sig av: Schönberg skapade tolvtonssystemet med dess principer och var den förste att arbeta efter det i sitt kompositionsarbete, men detta innebär inte att han äger rättigheterna till det och dess framtida utveckling. Hans tolvtonsmusik däremot ägde han rätten till (vilket åter igen kan diskuteras).

Åter till språket. Det jag anser att produktionsbolaget kan göra anspråk på (även om jag åter igen betvistar det) är: dialog från filmen på språket, material skapat av Frommer under dennes arbetstid som del av den överenskommelse som de ingått samt eventuellt varumärken skapade utifrån detta material.

Alltså så kan de förhindra Frommer från att publicera just det, och ingenting annat, som han överlämnade till dem under arbetsprocessen, inget annat.

Jag tycker därmed att de inte äger rättigheterna till språkets struktur, dess vokabulär eller dess utveckling – vilket är i princip språket självt. Om det är något som de kan hävda ägande till skulle det eventuellt vara själva namnet Na’vi på språket, som en del av själva Avatar-franchisen.

Dessutom: ett språk består inte av sin skrivna grammatik. En skriftlig grammatik kan formuleras på ett oändligt antal vis och ändå bara förmedla exakt samma sak. Frommer kan skriva en grammatikbok och äga all upphovsrätt på den inklusive rättigheterna till kopieframställning o.s.v. men han kan inte bestämma hur andra tolkar och gör om det innehåll som är bortom eller ovan hans exakta formuleringar.

Det är som med en text eller ett påstående – jag kan säga: “Maria köpte boken”, “Boken köptes av Maria”, “Maria gjorde ett bokinköp” och så vidare i väldigt många varianter utan att själva betydelsen förändras i grunden. Jag vill hela tiden uttrycka samma sak, en händelse som kanske är utanför min egen kontroll, men formuleringarna är likväl mina egna. Det jag beskriver är redan innan texten, så att säga. Lite så är det också med Frommers språk – det existerar som ett system oberoende av hur han exakt väljer att beskriva och redogöra för det.

Därmed så anser jag att ett språk inte har verkshöjd. Jag kan klura ihop det mest fantastiska språk i mitt huvud komplett med fonetik, grammatik och lexikon utan att det för den skull är ett verk. Allting kan ligga klart däruppe i skallen, men det är ändå inte ett verk förrän jag formulerat dess beskrivning, skrivit ner det (eller spelat in det) och konkretiserat det. Den skrivna beskrivning av språket jag gjort har  (enligt mig) verkshöjd – det är en text, något författat.
Jag tycker därmed att verket ligger i formuleringen, i kompositionen, inte i idén.

Så var det detta med äran. Skall man inte ens få äran för arbetet med skapandet av själva språket?

Klart Frommer ska ha äran – även om språket inte har juridisk verkshöjd så är det en skapelse av avsevärd karaktär värd att uppskatta oavsett om man läser en grammatik eller lär sig språket via tradering.

Jag tycker att begreppet “verkshöjd” är problematiskt och önskar att det kunde omformuleras alternativt tas bort. Är en klippt frisyr ett verk? En stenläggning på verandan? En gräsklippning? Oavsett om det inte är det så är det resultatet av ett hantverk och något som bör aktas efter kvalitet och resultat. Men jag kan inte äga “frisering”, “stenläggande” eller “gräsklippande” – bara hår, sten och en gräsmatta.

Kan man äga ett språk?

Som den nörd jag är (kraftig underdrift) så intresserar jag mig för konstuerade språk – jag talar redan flytande esperanto vilket av många ses som antingen asballt eller värre-än-Star-Trek, väldigt sällan något däremellan. Termen “konstruerat språk” är lite problematisk då alla språk är konstruerade (detta gäller särskilt för skriftspråken) både medvetet och omedvetet; många använder sig därför av termerna konstgjorda språk, artificiella språk eller planspråk vilket mer uttrycker vad det är man talar om.

Denna typ av språk har inte sitt ursprung i en kultur eller ett samhälles direkta produkt utan i de idéer och planer som en enskild individ eller grupp medvetet presenterat. Skaparen/skaparna av dessa språk kan ha många olika slags agenda under arbetet, mest kända är de internationella hjälpspråken – en idé som framförallt blomstrade under perioden 1880-1930 innan andra världskriget (tillfälligt?) dödade mänsklighetens hopp om uppnådd världsfred medelst förbättrad kommunikation. Det stora flertalet konstgjorda språk är dock personliga skapelser enbart ämnade för skaparens egna höga nöje (läs gärna Tolkiens föreläsning A secret vice från 1931).

Konstgjorda språk kan delas in i två subgrupper enligt ett system utarbetat av Pierre Janton: A priori och a posteriori:

A priori-språk, som har en helt egen, från naturliga språk mer eller mindre självständig vokabulär och grammatik, hit hör Tolkiens quenya, Okrands klingon och Sudres solresol, för att bara nämna några. Det finns ytterligare ett antal subgrupper till denna grupp, en av dem är logiska språk bland vilka lojban är mest känd för allmänheten. Logiska språk har som man förstår egenskapen att vara fullständigt logiska, ofta med syfte att pröva olika teorier om hur språk fungerar (se t ex. Sapir-Whorfhypotesen).

A posteriori-språk, står i kontrast till a priori-språken på de naturliga språkens grund. Gruppen kan delas upp i tre delar, förenklade naturliga språk, naturalistiska språk och schematiska språk. Basic English är det mest kända exemplet på den första gruppen, en förenklad engelsk grammatik med reducerad vokabulär. Den andra gruppen har intentionen att likna något/några av de naturliga språken fast med en någorlunda självständighet – exempel på detta är interlingua och (min egen favorit) lingua franca nova. Den sista gruppen har flest talare av samtliga konstgjorda språk då esperanto återfinns här – ordförrådet är hämtat från de naturliga språken men grammatiken är högst schematisk. Man skulle kunna säga att vokabulären är a posteriori och grammatiken a priori.

Efter denna lilla introduktion till de konstgjorda språkens värld så skulle jag vilka ta upp det som faktiskt fick mig att skriva det här blogginlägget. Jag råkade idag under lite slösurfande stöta på en BBC-intervju med professor Paul Frommer vid University of South California. Frommer är skaparen av na’vi, det språk som de blå smurfarna talar i James Camerons mastodontfilm Avatar. Han beskriver i intervjun lite hur det gick till när han skapade språket (som är, måste jag erkänna, oerhört elegant och intressant), hur det nu fått ett flertal talare och en huge following on the internet.

Det som dock slår mig väldigt tydligt är att han är mycket noggrann med att förklara att anledningen till att han inte släppt allt material fritt och hängett sig fullständigt åt att utveckla språket och dess möjligheter är att han inte äger det. Produktionsbolaget FOX äger rättigheterna till na’vi då Frommer arbetade som betald konsult åt dem under arbetet med Avatar. Frommer är väldigt försiktig i sina uttalanden, men hans ära räddas när han förklarar att det är väldigt märkligt huruvida man kan äga ett språk.

Jag håller med honom – jag kan förstå (även om jag vill ändra på det) hur man kan äga en bok eller rättigheterna till den, men hur man kan äga ett språk, that beats me. Som Frommer också förklarar så är inte ett språk en ordlista eller en skriven grammatik – det är en algoritm, det är något som kan förklaras, uttryckas och avbildas på ett oändligt antal vis men ändå ständigt vara detsamma men ändå inte. Finns det något (förutom musik) som är så abstrakt men ändå så konkret som ett språk?

Denna problematik är inte unik i de konstgjorda språkens historia – faktum är att den är högst typisk.

Det första stora lyckade försöket att skapa ett neutralt världsspråk var Schleyers volapük (vol och pük, båda från engelskans world och speak) som i viss mån överlevt till våra dagar. Volapük var lika märkligt och konstigt till sin uppbyggnad som själva namnet antyder; i min mammas jylländska släkt säger man fortfarande att något lyder ligesom volapug när man menar att det låter som nonsens. Språket hade dock ett enormt genomslag när det presenterades 1880, en lärobok på svenska gavs till och med av Bonniers, innan esperanto fullständigt tog över dess roll på 1890-talet.

Varför tog esperanto över? Det finns flera anledningar, främst kopplade till volapüks absurda grammatik, men jag tror också att det faktum att Schleyer styrde rörelsen med järnhand och hävdade sin äganderätt till språket bidrog till fallet. Zamenhof, esperantos skapare, släppte däremot efter ett par år språket helt fritt att användas av en var såsom var mans egendom. Detta ledde till att läroböcker, texter o.s.v. kunde publiceras världen över utan problem relaterade till licenser och rättigheter. Esperanto blev till ett slags proto-open sourceprojekt innan ens uttrycket fanns.

(En liknande konflikt finns också mellan lojban och dess föregångare loglan, se gärna wikipediasidan om lojban.)

Åter till frågan, kan man verkligen äga ett språk? Svaret blir självklart: nej. Οχί. Lika lite som man kan äga en idé, ett minne eller en upplevelse kan man utöva det våld som konceptet att äga ett språk innebär. Jag förstår (även om jag, åter igen, motsätter mig det) att FOX kan och vill hävda rättigheterna till dialogen i Avatar och att de inte vill att klipp och dylikt skall användas från filmen i olika sammanhang som de inte kan kontrollera. Men längre än så kan det inte sträcka sig, de kan helt enkelt inte äga den språkliga struktur och vokabulären som utgör na’vi – det gör inte ens Paul Frommer själv, lika lite som Svenska Akademin eller ens svenska folket äger svenska språket.

Åker till Poros

Under maj månad så kommer jag att vara på Poros i Grekland för att gräva ut poseidontemplet i Kalaureia. Eftersom jag inte vill att detta ska bli någon slags reseblogg så har jag startat en parallell blogg där jag skriver lite mer vad jag gör och så.

Nu ska jag dricka ouzo.

Gutoj en river’

Folikronon, supre en fenestro dum frosta maten’.
Hodiaŭ juna, morgaŭ samaĝa kiom fervoj’.
Tagoj ’stas nur gutoj en river’ por ĉiam perdiĝi.
Nur vi, nur vi, nur vi scias.

Antaŭ jaroj, birdoj de plumo venus nokte.
For, vi scias, almetita al alia samkiel kluĉita hidero.
Ĉe l’ marbord’, parolu al l’ oceano kaj ricevu silenton.
Nur vi, nur vi, nur vi scias.

Tie ĉi, dum paliĝas la grotoj de mia memor’, mi tenas la unuan.
Mi ne direktus min al l’ alia, laŭ vi, la longan nokton kiun ni estas farintaj.

Nur vi, nur vi, nur vi scias.
Nur vi, nur vi, nur vi scias.

Tie ĉi, dum paliĝas la grotoj de mia memor’, mi tenas la unuan.
Mi ne direktus min al l’ alia, laŭ vi, la longan nokton kiun ni estas farintaj.
Lasu tion.

Parolu al mi malrapide, kara.
Ne estas fantomo tie ĉi.
Jen mia plezuro esti sola, kvieta kaj klara.
Ĉio estas sole tie ĉi.

Σύνεσις – Vi aristoxenianer skiter i λόγος

Jag läser just nu den nyligen bortgångna Flora R. Levins bok Greek reflections on the nature of music (Cambridge University Press, 2009) som stått i min bokhylla sedan Stockholms universitetsbibliotek tog in den för mer än ett halvår sedan. Jag skrev både min kandidat och min magister om antik musik så ämnet är inte helt främmande för mig, vilket är till stor fördel. Boken är nämligen ganska tung – mycket matematik blandas med musikalisk terminologi i rasande fart. Väldigt lite utrymme ges till förklaringar och även om notapparaten är väldigt omfattande och tydlig (tar i stort sett upp halva boken, no kiddin’!) så krävs stora förkunskaper för att man ska förstå någonting alls.

Men satan vad den är spännande…!

I kapitel IV, Magnitudes and multitudes behandlar Levin den antike pythagoreiske filosofen Eukleides och dennes inställning till musiken och dess matematik. Redan tidigare i boken har författaren gjort klart att hon står på en annan grekisk filosofis sida, nämligen den som bär Aristoxenos namn. Denne var elev till Aristoteles och själv musiker – till skillnad till sina meningsmotståndare pythagoreerna som var strikt sett enbart matematiker – och producerade under sin livstid ett stort antal traktater om musik, harmoni och musiker vilka idag i stort sett är helt förlorade.

Eukleides tillhörde den pythagoreiska skolan som ansåg att musikens innersta väsen låg i matematiken: “musik är enbart klingande nummer, och nummer är ännu ej klingande musik”. Till skolans grundares, Pythagoras, största upptäckter var de matematiska förhållanden som styr harmoni och ton – dessa gäller än idag och hör till de första stora genombrotten inom akustiken. Därför var det självklart och sanning för Eukleides att en kvart har förhållandet 3:2 (0,666666…) till en oktav (1:1) och en kvint har 4:3 (0,75). Detta var också sanning för Aristoxenos, meningsskiljaktigheten dem emellan var dock att skillnaden dem emellan var en helton och att en kvart var uppbyggd av två heltoner och en halvton. Då detta inte stämmer enligt de matematiska beräkningarna så gjorde Aristoxenos sig till heretiker i pythagoreernas ögon. En helton (stor sekund) har nämligen förhållandet 9:8, vilket inte alls avspeglar skillnaden mellan 3:2 och 4:3. Subtraktionen går inte ihop, det blir för mycket.

Därmed blev Aristoxenos, eller Musikern som han kallades under antiken (precis som hans lärare Aristoteles kallades Filosofen) mål för en lång rad av attacker från denna grupp, en ståndpunkt som slutligen segrar: Aristoxenos finns i princip inte bevarad till eftervärlden men den pythagoreiska skolans stora författare, som Eukleides men även Ptolemaios (Geografen) överlevde Medeltiden till oss idag. Levin förklarar detta med att ingen av Aristoxenos meningsbröder (och -syster, Ptolemaïs från Kyrene som fortfarande inte har en wikipediasida…) ägde samma geni som Musikern själv. Aristoxenos såg matematiken som något sekundärt till det viktigaste av allt: örat och dess underbara förmåga att skilja på musikaliskt och omusikaliskt.

Det spelar därmed ingen roll, enligt honom, om det inte matematiskt sett är en helton mellan kvarten och kvinten – det spelar heller ingen roll om tolv kvinter staplade på varandra inte är lika med sju oktaver (det så kallade pythagoreiska kommat) – det viktiga och essentiella är enbart att det är sanning för örat.

“In short, hearing, like seeing, is not simply a passive process by which the ear duplicates meaningless sensations that it has no power to interpret. On the contrary, the great power of the ear, as all musicians know, is to construe forms out of the raw data given it.”
– Levin, Greek reflections on the nature of music, 136.

Med andra ord: “Hjärnan som signalfilter” (här, här och här).

Men, vem vann då?

Än idag så vet vi att, matematiskt sett, att en kvint inte består av två helnoter och en halvnot. Så är det helt enkelt inte. Men vad spelar det för roll? Fråga vilken pianist som helst hur många toner som utgör avståndet mellan D och G och hon kommer att svara “två och en halv”. Den tempererade skalan, så debatterad när den infördes, gör till musikalisk sanning det som pythagoreerna så skydde för 2300 år sedan.

Aristoxenos ler nog lite mot oss från andra sidan Styx.

Musikens magi – ett universellt språk

Jag befann mig på universitetet igår för att skriva en av mina sista tentor i livet. Som vanligt kommer man dit lite för tidigt, lite nervositet har man väl ändå kvar i kroppen, så jag vandrar korridorerna upp och ner tills jag får syn på denna skylt:

Musikens magi
10 april kl. 13:00-16:00
Fri entré!
Det finns ett universellt språk som alla kan förstå oavsett land, kultur, tradition eller epok – musiken. Kom till en mini-workshop där vi lär oss mer om musikens betydelse i människornas liv, grundläggande aspekter om musikterapi, esoteriska aspekter om musikens inverkan på oss människor, meditationer m.m.

Ibland gillar jag flummigheter, ibland avskyr jag dem. Detta är rent nonsens, massa goja. “ett universellt språk som alla kan förstå”? Alla kan förstå? Förstå vad? Är musik ett språk? That’s news to me…

Om nu musiken är ett språk, då måste det röra sig om kommunikation mellan utövare och lyssnare, eller hur? Det är i alla fall så jag ser på språk, det är någon som talar och någon annan som lyssnar. Själva ljuden är en del av en stor överenskommelse som råder mellan aktiv och passiv om symboler och dess betydelser. Vi har kommit överens om att en ljudsekvens innebär ett visst budskap, det är en slags symbolism. När språket fungerar så lyckas den som talar förmedla en tanke eller en idé till den som lyssnar. Det är kommunikation.

Musik då? När musikern lägger in en känsla eller en sinnesstämning i sin musik, uppstår den då hos lyssnaren i samma eller liknande form? Om nu en sinnesstämning över huvud taget infinner sig hos lyssnaren så är det högst osannolikt att det är densamma eller en liknande som den hos musikern. Ingen förväntar sig att vi ska förstå exakt vad musikern menar. Det är alltså inte alls kommunikation.

Vad är det då? Vad är musik?

Det är här som jag skulle vilja komma med en invändning, en invändning mot själva frågeställningen. Frågan “vad är musik?” utgår från att musik är något annat än bara musik; musik är ett språk, musik är matematik o s v. Jag hävdar att så inte är fallet, musik är bara musik – musik är ingenting annat än bara sig själv.

Att så är fallet kan man bland annat se om man gör en jämförelse med språk och matematik. Bokstaven ‘b’ symboliserar ljudet [b] i IPA, men det är inte ljudet [b], det är bara en representation som vi kommit överens om. Likaså är siffran 4 inte samma sak som fyra äpplen, fyra kameler eller fyra fioler – den representerar bara alla dessa.
Intervallet D¹-A¹, däremot, är intervallet D¹-A¹. Det är ingenting annat, det är inte en symbol eller representation, det är en ren kvint och det är en rent kvint oavsett om vi sjunger den, spelar den på lyra eller programmerar en dator att producera den.

Nu är ju inte intervall och harmoni automatiskt musik, det krävs mer etnografiskt utforskningsbara situationer för detta (aktivitet-passivitet) men att tala om musik som ett språk, som om det symboliserar någonting universellt, det är bara meningslös goja som redan de gamla grekerna avvisade med ett rått skratt.

“Men jag älskar ju Lars Winnerbäck och berörs så mycket av hans musik!” utbrister tjejen med slitna converse längst bak i salongen. Pröva att lyssna på hans musik utan texten, bara rent avskalat spel från bandets instrument och en hummande Winnerbäck. Gör detta och se om du påverkas över huvud taget.
Musikens budskap ligger i texten och är då automatiskt inte längre en del av musiken.

Musik är musik är musik och den säger oss ingenting förutom det vi som individer hör – och blanda inte ihop detta med smak och preferens. Det tar vi en annan gång.

Och, ja just det… Ett universellt språk? Pah. Det finns bara ett, och det är inte musik. Musik är större än så.

Fotobloggen som en estetik

Jag skulle vilja avsluta mina inlägg om fotografi (och därmed skapa en trilogi, se här och här) med en kommentar till artikeln “What does the photoblog want?” av Kris R. Cohen som Lisa Ehlin rekommenderade för mig. Artikeln är visserligen från 2005 och därmed väldigt gammal med webbmått mätt, men jag tycker att den tar upp saker som nästan helt och hållet faktiskt gäller för även idag. Så mycket har inte fenomenet förändrats för att de idéer och observationer som förs fram inte ska vara relevanta.

Artikeln är intressant – Cohen förklarar det (vid artikelns datum) nya fenomenet med fotobloggar och tacklar det hela utifrån ett etnografiskt perspektiv, han har intervjuat ett trettiotal fotobloggare och bett dem förklara varför de bedriver denna verksamhet och vad deras mål och tankar är.

Vad som är ganska klart är att ingen av de intervjuade känner direkt att de har några direkt utstakade intentioner till att de fotar – målet är enligt dem själva att fotografera verkligheten och det vanliga, fotografiet som dokumenterande av vad som egentligen sker – de små, icke-speciella ögonblicken som formar världen kring oss och inte de mer “storslagna” ögonblicken såsom semestrar och fester. Därför använder de sig ofta av små och snabba kameror för att nästan i smyg ta bilder på folk och situationer utan att påverka dessa. De ställer sig frågan vad det egentligen man fotograferar när man tar en bild på någon som poserar, vad är det för en slags situation? En av fotobloggarna skulle kunna tänka sig att ha kameror opererade in i ögonen, eller i alla fall på ett liknande sätt få tillgång till en teknologi som möjliggör omedelbara fotografier (i betydelsen att man inte behöver sträcka sig efter kameran). Livet skall inte vara frånskilt från bilden, med andra ord.

I deras tänkande kring själva fotograferandet är även bloggen närvarande som en del av handlingen. När de tar fotot så känner många att de redan vet hur de skall presentera bilden i bloggen, vilket sammanhang det skall ges och vilka associationer som den kommer att ge.
Cohen vill se ett sammanslagande av handlingarna att fotografera och att lägga upp bilderna på nätet till en gemensam handling att fotoblogga. I detta ligger den stora skillnaden jämtemot det traditionella fotograferandet, i alla fall tolkar jag honom så.

Men, vad tycker jag själv då om allt detta? Håller jag med i allt?

Först och främst så tycker jag att artikeln är väldigt bra, både språkligt och arbetsmässigt. Området måste ha varit ännu mer outforskat för fem år sedan än vad det är nu, i alla fall i forskarvärlden. Det är dock en del saker som jag reagerar på – det finns vissa hål i en del resonemang.

Framförallt så rycker jag till när de intervjuade fotobloggarna berättar att de försöker att undvika konstlade, konstruerade situationer. De vill inte ta bilder på folk när dessa vet att de blir fotograferade för att detta inte är en avbildning av verkligheten; men samtidigt så berättar de att de ofta tar promenader i staden för att finna fler fotogeniska ögonblick och situationer att fotografera. Jag har lite svårt att se skillnaden i detta – att gå runt på stan och leta efter fotoögonblick är att skapa fotografiska situationer precis lika mycket som att fota vänner i arrangerade poser. Vore fotobloggarna intresserade av “verkligheten” så måste fotograferandet vara sekundärt och aldrig primärt, de får fota sin vardag helt enkelt.

Nu skulle man kunna argumentera att detta sökande efter fotografiska situationer utgör en del av deras vardag – men då måste man också acceptera bilden av den poserande rummisen som just detsamma. Cohen tar upp frågan om Verklighetens existens i fotot och hur diskussionen kring denna återkommit i och med digitalfotots genombrott – själv så motsäger jag mig blotta existensen av någon fotografisk eller historisk verklighet och tycker därför att den delen av diskussionen är onödig.

I tidigare blogginlägg har jag pratat om urvalet som essentiellt för fotografin – Cohen är mycket noggrann med att säga att alla de bloggare han talat med gör ett urval, ingen laddar upp alla bilder de tagit. Detta är centralt då samma människor samtidigt uttrycker en stor känsla av att ta alldeles för lite bilder. De vill utöva knapptryckningens våld i fler situationer, ingen känner sig nöjd med den mängd foton de producerar.
Att de ändå gör ett urval visar, anser jag, att syftet ändå inte är att avbilda “Verkligheten”. De törstar efter att knäppa fler bilder men verkar inte vara uttalat intresserade av att presentera fler bilder. “Selektivt urval bekräftar denna verklighet.

Det som fotobloggarna snarare skapar med sitt arbete är en estetik. Man eftersöker ögonblick som kanske inte alltid är så smickrande eller vackra, men som hyser känslor och minnen för fotografen. Affektionen är huvudvärdet medan det mer traditionella fotografiets kompositionsinriktade värden är mer frånvarande.

En annan sak som jag finner märklig är det att bloggaren säger sig aldrig kunna avgöra huruvida en bild kommer att bli “bra” eller “dålig” förrän han/hon sett den (tämligen naturligt) men ändå direkt tänker sig (i fotoögonblicket) exakt hur han/hon skall presentera den på bloggen. Är det bara jag som finner detta vara en kontradiktion?
Visserligen så skulle den relation som fotobloggaren har till situationen den hör till kunna skapa den färdiga idé kring presentationen, men då är ju bilden tämligen sekundär, eller? Frågan är vad som är primärt, bilden eller idén kring bilden.

***

Slutligen: Cohen anser, vilket jag håller med om, att den digitala tekniken klart förenklat möjligheterna att ta många bilder. Det är nu mycket enkelt att ta i princip hur många bilder som helst till i princip ingen kostnad alls (efter det att kameran införskaffats) – men det är just konceptet förenkling och inte förändring som är centralt.

Ett foto är ett foto – det spelar ingen roll huruvida fotot är taget av en digitalkamera eller en analogkamera då det bara kan existera i antingen digital eller analog form, aldrig samtidigt. Det viktiga är åter kopieringsprocessen – för att många människor skall kunna uppleva bilden krävs det att den mångfaldigas. På detta plan är den digitala tekniken överlägsen den analoga.

Jag tror personligen att människans redan närvarande relation till fotot gör att vi söker bevara den traditionella formens värden i den digitala världen. Precis som med fallet digitaliserade musikinspelningar.

Möbelmusik

I Ornella Voltas smått klassiska brevbiografi Av och till Satie från 1989 (svensk översättning Magnus Hedlund) berättas om en episod från mars 1920: Erik Satie hade märkt av massornas behov att utöva sina vardagsaktiviteter till musik och bestämde sig därför för att kapitalisera på detta – samtidigt önskade han skydda den musik som var inriktad på att aktivt belyssnas; det föregick en risk att musiken skulle tappa värde om den förpassades helt till bakgrunden.

Vid premiären av denna nya musik, möbelmusik kallad, så går allt dock inte enligt planerna:

På Galerie Barbazanges uppnådde Satie dock inte det väntade resultatet. Trots att publiken uppmanats att “promenera omkring, äta, dricka”, så förblev den respektfullt sittande. Milhaud berättar. “Det var ingen idé att Satie skrek: ‘Men prata då! Cirkulera! Lyssna inte!’ De teg. De lyssnade. Allt gick fel.”
[Volta, Av och till Satie: – en brevbiografi, 165-166]

Jag började osökt att tänka på denna episod när jag läste artikeln “Köp köp med rätt musik” av Lars Boström i dagens DN På Stan. Artikeln behandlar den utvalda bakgrundsmusik som spelas i Stockholms butiker, köpcentrum och hotell – bland annat nämns företaget MusicPartner som väljer ut lämplig bakgrundsmusik efter butikens profilering. Den musik som väljs ut är oftast sådan som kunderna kan relatera till, även om de förväntas att inte lyssna till den. Med dess hjälp döljer man brum och störande oljud, man sätts i rätt sinnesstämning (konsumtionsbenägenhet) och en butiksmiljö skapas.
Kontrasten mot Saties idé är ganska tydlig – hans musik skulle inte lyssnas på, man skulle inte bry sig och framförallt så skulle dess existens skydda lyssningsinriktad musik från att exploateras till dylika syften. Tjugotalets Paris var dock inte moget för detta, vilket ovan presenterade situation vittnar om. Stockholm, precis nittio år senare, är dock en annan plats och situation.

Som tur är så börjar artikeln också nämna de mer intressanta aspekterna kring bakgrundsmusiken – ansvar. När vi stiger in i hotellobbyn och faktiskt råkar lyssna på musiken (som jag, som står taxivärd utanför just Clarionhotellen kan vittna om) så irriterar vi oss ofta på den. Men vem bär ansvaret? Jag ser inte musikern, jag ser inte den som valt musiken. När hotellet dessutom har anlitat ett externt företag att välja musiken så bär inte de ansvaret heller. Ansvaret flyttas längre och längre bort och musiken blir mer och mer maskinellt brus.

***

När jag går in på MusicPartners hemsida så presenterar de mycket tydligt sin produktidé och vad tjänsten innebär – bland annat så är de noggranna att påpeka att de betalar licensavgifterna för den musik som spelas. STIM, NCB och IFPI får det som de kräver, vilket nog är rätt och riktigt då det rör sig av brukande av inspelad musik för kommersiellt bruk.
När jag gick på gymnasiet förklarade en av mina lärare tydligt vilka regler som gäller för användandet av musik i kommersiella lokaler. “Man måste betala för sig” var hans sammanfattning. Barer som spelar CD-skivor måste betala STIM-avgift och rapportera vilka låtar de spelat under kvällen. Det är här som det blir intressant.

På min vita laptop sitter ett lila klistermärke: “Piratpartiet”. Att jag satte den där är för att jag vill inbjuda till diskussioner, vilket har visat sig vara en ganska så effektiv metod. Det kommer ofta fram folk på kaféer och vill prata om fildelning, upphovsrätt och “pajräjtbäj”. En av de mest slående situationerna var när jag satt på en av dessa avskyvärda kafékedjor inne i stan, tror det var på Sveavägen, och själve ägaren av detta etablissemang kommer och börjar prata med mig.
Han gör det mycket tydligt att han tycker att fildelning är stöld och att vi borde växa upp i stället för att försöka gör allting gratis. Jag förklarade att jag själv är musiker och upphovsman (som alla andra då) och att jag verkligen inte var intresserad av att göra allting gratis eller att på något vis snylta. “Jag är intresserad av kultur”, förklarade jag och försökte låta så uppriktig som möjligt.

Han köpte dock inte det och fortsatte diskussionen. Han hade minsann “köpt” Spotify premium och betalade hela nittionio kronor i månaden för detta, något han tyckte att alla skulle göra. Det var en så bra tjänst så.
Jag frågade honom om han betalade STIM-avgift, vilket han aldrig hade hört talas om. Han hade ju köpt Spotify premium, han betalade ju för sig. Jag upplyste honom om att han använder sig av musik, i det här fallet faktiskt Fleet Foxes, i kommersiellt syfte och därför måste betala för detta, inte bara för själva tillgången till inspelningen.

“Men jag har ju köpt Spotify premium”, vidhöll han, då ska jag ju inte behöva betala igen?

Jag gick därifrån.

Copyright © bLógos

Built on Notes Blog Core
Powered by WordPress