bLógos

Jag var på Kungliga Biblioteket här i Stockholm i fredags för att kopiera en artikel ur en tidskrift.

Tidskriften heter The annual of the British School at Athens och “mitt” nummer var från 1911. Jag säger “mitt nummer” då boken var helt osprättad. De har alltså köpt in den för mycket dyra pengar, för precis hundra år sedan, och så är det först jag som konsulterar den. Pärmen var sliten nog, så den har verkligen stått i biblioteket länge, men sidorna var i nyskick. Otroligt. I hundra år har den väntat, just på mig!

Fukuŝimo

La tempo hastas abismen,
tion, kio tro malfruis hieraŭ,
ni devos porti ĝis morgaŭ,
por diri: “Hodiaŭ, jen nia fina ebleco”.
Multaj tagoj jam pasis tiel.

La radioj kiel lumfaskoj disiras de la urboj.
La nevidebla varmego brulas de la eno,
sin premas en la teron,
aperas en la plantoj, la akvo, la mamnutraĵo.
Jen ni atakas nian propran estontecon.

Tio estas la tertremoj, la ondoj,
la katastrofoj kiuj ĉiam venas.

Tion ĉi ni donas al niaj infanoj;
atomrubaĵon, envezikigitajn urbojn, mortejojn.
Se ni ekdormus nun, ne troviĝas sonĝoj
kiuj povas nin savi.

Tio estas la bildo de forbrulantaj arbaroj,
de tro varma planedo en malhela universo.

Aŭ la lumo de la homoj kiuj rifuzas silenti,
voĉo de milionoj.
La rezisto kiu devas veni.

Ŝanĝu dormon al vekiĝo,
senpovon al dumtagaj revoj.

Ĉar kie malaperis via espero,
jen mia forto.
Kie viaj povoj elĉerpiĝis,
jen via voĉo.

Kie la firmaoj,
la petrolkarteloj kaj
la kapitalo buĉas la estontecon,
la manifestaciojn,
la sistemkritikon
kaj
la reziston kiu devas veni.

Sveda originalo de Jenny Wrangborg, kiun tradukis mi.

Nu är den klar.

Översättningen till Esperanto av Rasmus Fleischers Det postdigitala manifestet finns nu att ladda ner här.

Äntligen.

En känga till Rasmus själv som lovat skriva förord men aldrig gjort det. Fy på sig!

Några av mina vänner tycker att jag har degenererat till en sur arkeolog som sitter vid Medelhavets olika stränder och bedriver generellt näthat — ibland är det kanske sant — men jag blir arg ibland. Jag blir arg och besviken ibland. Jag blir äcklad vid andra tillfällen.

Ledaren i dagens DN är ett exempel på när jag blir äcklad. Texten är inte signerad, men journalisten och folkpartisten Peter Wolodarski skriver på sin twitter att det är han som författat den, vilket jag inte har någon anledning att betvivla.

Vad är det då som gör mig äcklad? Låt oss ta en titt på själva texten:

1. Ingressen

Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin. Mannen bakom 11 september-attackerna kan inte längre sprida hets, hat och hot över världen.

Att kalla ett nattligt mord av civila i ett främmande land för rättvisa tyder på att man inte riktigt håller med FNs deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 10 och 11. Att man sedan uttrycker det lite lätt poetiskt med det allittererande “hets, hat och hot” är för den fredsälskande Robin fullständigt avskyvärt. Smaklöst.

2. Inkluderandet av mig (och dig)

Den glädje och lättnad som miljontals amerikaner känner i detta ögonblick är också vår.

Wolodarski tror att alla tänker och tycker som han, i alla fall så tycker han att vi ska det. Vi bör känna glädje och lättnad. Jag känner varken glädje eller lättnad. Wolodarski har all rätt i världen att uttrycka sina åsikter i frågan (vilket, roligt nog, också är en av artiklarna i FNs deklaration), han får gärna tycka att allt är bra, fint, juste kompis, whatever. Blanda inte in mig i detta.

Han bidrog till att underblåsa falska motsättningar mellan olika religiösa och etniska grupper runt om i världen. Han var en självutnämnd talesman för islam, som klistrade på miljontals muslimer en etikett som de avskydde.

Wolodarski klistrar på en etikett på miljontals liberaler som de nog bra avskyr. Sug på den.

3. Den ofrivilliga ironin

Usama bin Ladin var en massmördare som förklarade krig mot stora delar av världen. Han uppmanade till mord på amerikaner och judar, oavsett var de befann sig. Han gjorde inte någon åtskillnad mellan militärer och civila eller mellan stater och dess invånare.

bin Ladins mål var tydligt uttalat: att upprätta ett religiöst kalifat som i praktiken skulle utplåna hela den liberala demokratin och vårt sätt att leva. Någon plats för oliktänkande fanns inte i bin Ladins fundamentalistiska bild av världen. De muslimer som inte anslöt till hans radikala tankar betraktade bin Ladin som otrogna, utan rätt att få leva.

Att lovorda USAs aktion mot bin Ladin på grunden av att nämnde karl skall ha gjort det ovanstående är märkligt. Till följd av (eller: med ursäkten att) attentaten 11/9 2001 så förklarar USA krig mot två nationer, genomför militära aktioner med tiotusentals civila dödsoffer som följd, går in med militära trupper mot mål i icke-krigförande länder, upphäver yttrandefriheten (Artikel 19) och håller hundratals människor fängslade utan rättegång med daglig utsatthet för tortyr (Artikel 9 och 5).

USA har klart visat att man inte accepterar “oliktänkande” i fråga om ekonomisk eller politisk världssyn, något som inte är så märkligt egentligen i västvärlden. Varför ens kommentera det?

Att bin Ladin såg vissa personer som utan rätt att leva är ju kul då detta hölls mot honom av Wolodarski som inte heller tyckte att han hade rätt att leva.

Slutligen så tycker jag att demokrati absolut inte behöver vara “liberal”. Jag tycker faktiskt synd om många liberaler vars åsikter och värderingar buntas samman med Wolodarskis. Jag vet att ni inte har de här åsikterna.

Hans budskap om demokratins svaghet, dekadens och oförmåga har fått ett handfast svar från Barack Obama.

Jag tycker snarare att hans budskap om demokratins problem stärks av Obamas agerande. Är jag ensam?

4. Det okritiska tänkandet

Glädjescenerna i USA och andra delar av världen uttrycker framför allt en djup tacksamhetskänsla över att rättvisan hunnit i kapp denne vedervärdige extremist. Den som mördar tusentals civila från mängder av länder ska inte kunna komma undan ostraffad.

(Låt mig vara tydlig. Att döda en annan människa i vilken situation som helst som inte är direkt självförsvar eller ett misstag är mord. Soldater mördar, mördare mördar, bödlar mördar och poliser i Aten mördar. Det är egentligen ganska enkelt, även om det låter rätt hårt. Sedan, huruvida det ibland är rätt att mörda eller inte, det är en annan fråga, något man får titta på i enskilda fall. Ibland så är det kanske “rätt” att inleda ett krig? Ibland kanske, men oftast inte — anser jag då. USA (och andra nationer, till exempel Sverige) bedriver krigföring i ett stort antal länder inom ramverket för det så kallade “kriget mot terrorismen”. Detta innebär att man mördar människor. Inte bara soldater, utan även civila, och inte så få heller. Enligt Wolodarskis logik så ligger USA (och andra länder i maskopi) rätt pyrt till.)

Wolodarski verkar inte alls se kopplingen mellan USAs utrikespolitik och själva uppkomsten av al-Qaida — och även talibanerna och Saddam Hussein. Historien är full av exempel på vad som händer när leker leken “min fiendes fiende är min vän”, al-Qaida är inte ett unikum. Piraterna i Västindien under Spanska tronföljdskriget är ett annat exempel, idag med Johnny Depp i huvudrollen.

5. Patriotism

Förhoppningsvis kan Obama förvandla stundens goda patriotism till något konstruktivt, enande och framtidsinriktat.

För att kalla sig liberal och utbildad så visar Wolodarski på mycket konservativa värderingar här. Jag menar, patriotism?

Personligen så håller jag nationsstaten och patriotism som några av de mest dekonstruktiva och farliga strömningar som finns på planeten, men det är bara jag.

6. Den vidare blicken

Massorna på Tahrirtorget i Kairo ropade inte efter mer inflytande åt det muslimska brödraskapet, vilket många bedömare i väst tidigare befarat, utan efter frihet, värdighet och folkstyre.

…vilket är kul, då USA höll despoten Hosni Mubarak hårt om ryggen, fortsätter att hålla många ledare på Arabiska halvön om ryggen och nog kommer att fortsätta att göra det under lång lång tid.

7. Slutklämmen

När vi vaknade upp i går hade världen blivit något mer rättvis.

Näeh, Peter Wolodarski. Det håller jag icke med om.

Jag menar verkligen inte med detta att jag tycker att det som hr bin Ladin höll på med var något beundransvärt eller så, tvärtom. Jag är stark motståndare till religiös extremism, (riktig) terrorism och mord — men jag tror också att det inte finns något sätt för oss att faktiskt vara ett bättre alternativ om vi inte strävar efter att vara raka motsatsen.

Vi kan inte kalla oss bättre än bin Ladin bara för att vi ser oss som bättre än bin Ladin. Vi är inte bättre: Väst härjar, plundrar och mördar runt omkring i världen — så är det och har varit sedan imperialismens glada dagar — och vill vi vara bättre än de andra som aspirerar på att göra detta så måste vi visa gott exempel.

Ett gott exempel hade varit att föra bin Ladin inför domstol, ge honom en advokat och sedan döma honom för de brott han faktiskt begått. Peter Wolodarski verkar förespråka dödsstraffet — jag tror inte på dödsstraffet då det är barbariskt — och det får stå för honom, men en rättegång borde han ha fått.

Visst, det är svårt att svälja pillret. Det var fruktansvärt att se tornen rasa, höra om bomberna i Madrid och uppleva självmordsbombare i Stockholm. Det var jobbigt, men ingen säger att det är lätt att vara ett gott föredöme.

Jag skulle vilja avsluta med ett bra bibelcitat, oväntat nog:

“Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med, skall ni bli dömda… Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”
(Matt 7:1-5)

Den monumentala bron över Tibern mot Foro Italico.

Så, igår besökte gänget en mycket intressant plats, Foro Italico eller Foro Mussolini som den ursprungligen hette. Den fotbollsintressade känner ju självklart igen namnet då det ligger en viktig fotbollsstadion på platsen, men det är lätt att passera förbi de andra sevärdheterna utan att reflektera närmare över dem (som Sara hade gjort).

Platsen ligger på andra sidan Tibern sett från större delen av stan, en bit nordväst från Svenska Institutet och nås bäst med spårvagn från Flaminio, det tar kanske fem-tio minuter att ta sig dit, sedan får man gå över bron som syns på bilden ovan. Flankerande själva övergången är fyra kuber av travertin med friser som skildrar italienarnas framgångar under Första världskriget i någon slags antikiserande stil.

Ponte Milvio/Pons Mulvius

Från bron har man en fin utsikt över den oerhört smutsiga Tibern och Ponte Milvio eller Pons Mulvius som den hette under Antiken, platsen för det berömda eponyma slaget mellan Konstantin den store och Maxentius år 312 e.v.t. Man ser tydligt att det fortfarande är problem med översvämningar i området trots de moderna fördämningar som skulle sätta stopp för dessa. Flodbankarna är fulla med skräp och sopor långt upp för brinkerna och det luktar inte gott i trakten.

MVSSOLINI DVX — Mussolini, överbefälhavare

Det mest spektakulära kommer dock när man gått över floden och kommit till själva forumområdet. Mitt för ingången mot fotbollsstadion står den så kallade “monoliten”, en tjugo meter hög obelisk i Carraramarmor, rest 1932 av den fascistiska ungdomsorganisationen Balilla som en gåva till il Duce. Vi hade tidigare sett en dokumentärfilm om fascismen där denna obelisk figurerade som ett starkt propagandainstrument; hela tillverkningen och forslandet över havet från Carrara upp för Tibern till resningen filmades av det statliga LVCE (företaget med den fina sloganen “Il cinema è l’arma più forte“) och visade hur man för hand och oxe drog det enorma marmorblocket från stenbrottet ner till havet och vidare.

Obelisken “monoliten” dras ner från stenbrottet i Carrara med oxar i massor, 1928.

Resandet av monoliten, 1932.

Det har varit många diskussioner i det moderna Rom huruvida man ska låta detta massiva minnesmärke över en tid som flytt ska stå kvar. Faktum kvarstår att den fortfarande reser sig tjugo meter över marken och jag tror att rent fysiskt blir det svårt att flytta på den. Dessutom, om det skulle bli ett beslut så kan ju själva flyttandet ta tid; jämför med hur lång tid det tog att flytta Axumobelisken (över femtio år) efter det internationella beslutet att lämna tillbaka den till Etiopien så tror jag att den lär nog stå kvar ett tag till.

Bredvid bokstäverna DVX syns en fasces, fascismens lilla logotyp. Alla byggnader som byggdes efter 1929 var tvugna att ha denna symbol på sig, något som man plockat bort i vissa fall, men som ändå finns kvar på väldigt många ställen. I den närbelägna simhallen på Foro Italico-området finns dessa tre pinnar i entrén som tidigare hade bilorna kvar.

Ingången till simhallen, tre fasces utan bilor.

Simhallen och de närliggande byggnaderna i ful röd plastputs (när de byggdes var det riktig puts, vilket nog gjorde att de så mindre sovjetiska ut) används idag bland annat av Italiens olympiska kommitté. Den allmänna ruffigheten som råder på platsen får mig att tänka på liknande palatsanläggningar för kultur och sport i de forna öststaterna.

Italiens olympiska kommittés högkvarter i före detta Accademia fascista maschile di educazione fisicas lokaler.

Det som jag däremot tyckte var mest intressant på hela området var de mycket välgjorda mosaikerna som täcker hela gångvägen från obelisken fram till själva fotbollsstadion. De skildrar olika sportaktiviteter, fascistisk verksamhet, mytologiska episoder ur det italienska folkets historia. Anledningen till att man gjorde alla dessa fantastiska monokroma (eller snarare dikroma) mosaiker var att man under samma tid upptäckt de välbevarade dylika i Ostia, Roms gamla huvudstad, och de hade därpå väckt stor uppmärksamhet.

Här kommer en orgie i bilder:

Gänget studerar en mosaikkarta över området.

Mytologiska väsen.

Mytologiska ishockeyspelare.

Mytologiska sjöodjur i den tysta och torra fontänen.

Några fascistoida parafernalier.

Mytologiska flygplan över frasen “Italien har äntligen sitt imperium”.

Molti nemici, molto onore — Många fiender, mycken ära.

M – som i “musica”.

M – som i “Mussolini”, “Moderaterna” och “Mjimmie Måkesson”.

Gångvägen med mosaikerna på varje sida.

Lite längre fram till vänster hittar man också Marmorstadion, en mycket monumental anläggning som påminner om en blandning av Ramviks IP och stadion i Delfi. Runt hela stadion står ett stort antal marmorstatyer skänkta av olika städer runt omkring i Italien föreställande personifieringar av olika sportgrenar (+ Herkules och en snubbe med fasces…!).

Stadio dei marmi, Marmorstadion.

Bortom stadion reser sig ett enormt komplex i tydlig fascistisk stil, det planerade partihögkvarteret som dock inte blev klart innan De allierades seger utan färdigställdes efter (!) kriget som utrikesministeriets huvudkontor.

Utrikesministeriet, det planerade fascistiska högkvarteret.

Så avslutade vi vårt besök, verkligen intressant. Det är någon fascinerande med fascistisk arkitektur, det måste jag hålla med om, men det kräver verkligen att man bortser från de hemska övergrepp som regimen innebar och de fullkomligt löjliga ritualer man upprättade i syfte att legitimera det egna förfarandet.